Rhapsody in Blue

Fre 07/09/2018 19:00 - 21:00
Biljetter: 37.00-7.00 €

Presentation

Det går inte att kategorisera musikstilarna i Amerika i början av det förra århundradet: Gershwins sprakande piano och Ives patriotiska idyller skiljer sig från varandra lika mycket som gatorna i New York från kyrkbackarna i New England. Som solist i kvällens två pianoverk får Kirill Gerstein visa upp sitt kunnande som även jazzpianist. 

Susanna Mälkki
Susanna Mälkki är född i Helsingfors, där hon även tillbringade sin ungdom. Hon har vuxit upp ackompanjerad av Helsingfors stadsorkester: som liten gick hon på orkesterns konserter med sin familj, och som ung musikstuderande följde hon noggrant med orkestermusikernas arbete och världens bästa solisters uppträdanden. År 2004 fick hon för första gången dirigera orkestern. Hösten 2016 inledde hon sitt arbete som orkesterns 13. chefdirigent. 
 
Vägen till dirigent tog sats från Sibelius-Akademins och Stockholms Edsberg-instituts celloklasser. Mälkki segrade i Åbo nationella cellotävling och blev Göteborgs symfonikers solocellist. Redan tidigt var hon dock intresserad av att få dirigera. I Stockholm dirigerade hon en ensemble med orkesterelever. Nästa gång fick hon dirigera samma skolas kammarorkester i närvaro av Sveriges radios symfoniorkesters dåvarande chefdirigent Esa-Pekka Salonen. I det ögonblicket stod det klart för Mälkki att hon hade funnit sin verkliga passion. Den känslan har inte försvunnit. 
 
Mälkki gjorde sitt genombrott på Helsingfors festspel år 1999. Hon fick sin första tjänst som musikalisk ledare för Stavangers orkester. Som konstnärlig ledare för den legendariska orkestern för ny musik, Ensemble Intercontemporain (2006-2013) befäste hon sitt rykte som en suverän tolkare av vår tids musik. 
 
Mälkki har dirigerat flera av världens bästa orkestrar såsom Amerikas s.k. Big Five-orkestrar, Concertgebouw i Amsterdam, Berlins filharmoniker och Londons symfoniker. Hon har gästat bl.a. Metropolitan i New York, operan i Paris, La Scala i Milano och Staatsoper Wien. Hösten 2017 inledde hon sitt arbete som Los Angeles filharmoniska orkesters första gästdirigent. År 2017 valde tidningen Musical America Mälkki till Årets dirigent. 
 
 
Kirill Gerstein
Kirill Gerstein är född i Voronezj, Ryssland år 1979. Han har trivts vid ett piano så länge han kan minnas. Modern var musiker och lärare och gav sonen hans första lektioner. Trots att Gerstein tillbringade sin barndom i ett litet avsides område kunde han gå på konserter med klassisk musik. I Voronezj hörde han ofta Dmitri Bashkirov uppträda, och musiken kom att utgöra en naturlig del av Gersteins liv. 
 
Gerstein blev fascinerad av även jazz: på skiva lyssnade han på pianister som Chick Corea och Keith Jarrett. Han inledde 14 år gammal jazzstudier vid Berklee College of Music i Boston - han var den yngsta antagna eleven någonsin. Under somrarna studerade han klassisk musik i Tanglewood. Att göra ett val mellan jazz och klassisk musik blev aktuellt. 
 
År 2014 berättade Gerstein i tidningen Examiner: ”Jag kände att valet måste gälla för resten av mitt liv. Att gå på äventyr i exempelvis Bachs, Beethovens, Schuberts och Rachmaninovs världar tedde sig till sist mera lockande. Jag tror inte att någon kan vara lika högklassigt bra i båda konstarterna. Jag vill dock anmärka att jag gjorde detta val då jag var 16, och att det rörde sig om ett mycket radikalt beslut.”
 
Gerstein sökte sig till Madrid och började ta lektioner med sin barndoms idol Dmitri Bashkirov. En annan viktig lärare blev Ferenc Rados i Budapest. Gerstein gjorde sitt stora genombrott då han år 2001 vann första pris i Artur Rubinstein-tävlingen i Tel Aviv. Sedan dess har han varit en eftertraktad solist jorden runt. År 2010 tilldelades han det berömda Gilmore Artist Award på 300.000 dollar. Tidigare har priset tilldelats bl.a. Leif Ove Andsnes och Ralf Gothóni.
 
Gerstein har dock aldrig helt övergett jazzen. Förra våren gav han ut en Gershwin-CD, och kritikerna hyllade i kapp hans rytmsinne och suveräna känsla för tonsättarens svängiga stil. 
 
Följ Kirill Gerstein på Twitter: @kirillgerstein
 
Musikhusets kör 
 
Musikhusets kör grundades hösten 2011 på initiativ av dirigenterna Hannu Lintu, Jukka-Pekka Saraste och John Storgårds. Musikhusets kör är en ca 90 personer stark symfonikör som vid behov kan uppträda som även antingen en mans- eller damkör. 
 
Musikhusets kör samarbetar med Musikhusets huvudaktörer Helsingfors stadsorkester, Radions symfoniorkester och Sibelius-Akademin. Tonsättare Tapani Länsiö var körens konstnärliga ledare 2011-2017. I januari 2017 tog Nils Schweckendiek och lektor Jani Sivén över. Kören består av passionerade amatörsångare. 
 
Repertoaren består huvudsakligen av symfoniska kör- och orkesterverk. Repertoaren planeras långsiktigt, i samarbete med Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester. Under år 2018 uppträder Musikhusets kör med orkestrarna i sammanlagt tretton konserter. Körens a cappella-repertoar består av musik skriven för stor kör.
 
Musikhusets kör konserterar huvudsakligen i Musikhuset. Den har dock uppträtt på även bl.a. Orgelnatt och aria-festivalen i Esbo, Åbo musikfestspel och Ekenäs sommarkonserter. 
 
Musikhusets kör välkomnar nya sångare i sina led. Information om inträdesprov finner man på webbsajten www.musiikkitalonkuoro.fi
 
 
Charles Ives: Tre platser i New England 
 
Charles Ives (1874–1954), en av den amerikanska musikens fadersfigurer, fick vänta på ett erkännande för sin tonkonst i hela sitt liv - och till och med efter det. Det var endast samtida kolleger med Gustav Mahler och Arnold Schönberg i spetsen som förstod sig på hans specifika begåvning. Ives var en framgångsrik chef för ett försäkringsbolag och hade det ekonomiskt väl ställt. Han behövde inte ens tänka på att tillfredsställa konstfältet, och då hans musik slutligen noterades reagerade han minst sagt surt. ”Pris är för småglin medan jag är en vuxen karl”, påstås Ives ha sagt då han år 1940 vägrade ta emot musikens Pulitzer-pris för sin tredje symfoni. 
 
Ives var förvisso före sin tid. I sina kompositioner arbetade han ofta med polyrytmer, polytonalitet och slumpmusik. Han sysslade också med mikrotonalitet, som på 2000-talet igen har blivit populär i den nya musiken. Three Places in New England (Tre platser i New England; 1903-1929) är ett perfekt exempel på tonsättarens citatteknik. Kända folkmelodier och symfoniska teman flätas huller om buller på ett sätt som ibland ger upphov till något som kunde kallas för kakofoni - men den korrekta termen är dock organiserat kaos. 
 
Verket, som ibland kallats A New England Symphony, är Ives hyllning till sina hemtrakter och till amerikanska krigshjältar. I den första satsen är vi i Boston, vid minnesmärket över överste Shaw och hans regemente som bestod av svarta soldater. Klangmassornas långsamma rörelse skildrar marschen till det blodiga slaget vid Fort Wager. I den andra satsen vaknar vi upp mitt i revolutionsgeneral Israel Putnams läger. Marschorkestrar firar självständigheten med att försöka överrösta varandra. Den sista satsen hyllar floden Housatonic vid vilken Ives gjorde sin bröllopsfärd. Senare arrangerade han satsens melodi för sångröst och piano och använde som text en dikt av Robert Underwood. I kvällens konsert hörs sättningen i en version för kör och orkester. 
 
Arnold Schönberg: Pianokonsert op. 42
 
Arnold Schönbergs (1874–1951) betydelse för den västerländska konstmusikens utveckling är enorm. I sina tidiga verk var han ännu fast förankrad i det senromantiska tonspråket med tonarter och känslouttryckens musikaliska motsvarigheter. I takt med att 1900-talet fortskred började det dock dyka upp så många främmande toner i hans musik att dur och moll till sist helt förlorade sin betydelse - först i tonsättarens egna verk, så småningom i även nästan hela den europeiska konstmusiken. Tillsammans med sina elever Alban Berg och Anton Webern utgjorde Schönberg den s.k. Nya Wienskolan. Dess varumärke var ett systematiskt bruk av alla 12 toner, vilket ledde till att all tonartskänsla försvann. Av denna anledning anses Schönberg vara den som avslutade romantiken och födde den nya musiken. 
 
Men Schönberg förmådde inte överge riktigt allt det som definierade romantiken. I pianokonsertens skisser finner man i början av varje sats en programmatisk, självbiografisk titel: ”Livet var så lätt… plötsligt utbröt hat… en allvarlig situation uppstod…
men livet går vidare”. Om titlarna hade satts ut i den slutliga versionen hade de utan tvivel tolkats i sken av att den judiska tonsättaren hade flytt till Amerika undan Hitler. Men Schönberg höll sig till sina modernistiska ideal: musiken i sig själv skulle vara nog, verbala förklaringar var onödiga. Och ändå är det svårt att ignorera dessa satstitlar. 
 
Pianokonserten (op.42, 1942), uruppfördes i NBC:s radiokonsert. Verket är ett perfekt exempel på 12-tonsmusik i vilken den valda tonraden ständigt vrider och vänder sig. Tonernas inre relationer får dock musiken att låta mera tonartsbunden än vad den på riktigt är. Konsertens fyra satser spelas utan paus. Pianots prolog presenterar 12-tonsradens fyra varianter i form av en vals. Orkestern besvarar pianots inbjudan och blir efter hand en allt mera jämbördig partner. Bleckens kraftfulla smäll inleder ett diaboliskt scherzo. I adagiot för blåsarna och de låga stråkarna en dialog medan pianot samlar kraft till sin solokadens. I finalen lotsar schönbergskt svängiga rytmer verket mot ett överraskande slutackord. 
 
Jean Sibelius: Dryaden och Dansintermezzo
 
Dryaden, som av forskare har karaktäriserats som ett friskt fladdrande skogslöv och en fascinerande naturbild, och dess opus-kompanjon Dansintermezzo hör till Jean Sibelius (1865-1957) minst kända men desto finare miniatyrer för orkester. Oavsett verkens uttryck är sinsemellan avvikande kan man i båda höra att Sibelius var dragen till 1900-talets börjans europeiska musik och framförallt till den symbolistiska konstriktningen och Debussys pastellnyanser.
 
Dryaden, komponerad år 1910, är en endast fem minuter lång tondikt som Sibelius fick idén till under skidturer i februari. Dryaden skildrar den grekiska mytologins skogsnymf, men verket är inte episkt berättande. Det inleds fragmentariskt och skapar atmosfär med hjälp av sofistikerade nyanser och långsamma växlingar i klangfärg. Mot slutet börjar pusselbitarna föras samman. Efter ett dansant slutparti ebbar musiken ut. Dryaden uruppfördes i Oslo i oktober år 1910 på samma konsert som In Memoriam. Den vid samma tidpunkt skrivna musiken till Pélleas och Melisande, och fjärde symfonin och Barden, uppvisar ett ens avlägset släktskap till Dryadens disiga drömbilder. 
 
Dansintermezzo skrevs redan år 1904 och hade då titeln Musik zu einer Szene. Det  publicerades senare tillsammans med Dryaden men är dock att uppfatta som ett självständigt verk. Intermezzo - vilket betyder mellanspel rätt och slätt - är ett osedvanligt lättsamt och nästan bekymmerslöst format verk. Den drömlika introduktionen leder till ett par falska starter före musiken tar fart på allvar. Verket har ansetts vara ett av Sibelius mest underhållande.
 
George Gershwin: Rhapsody in Blue
 
Tredje januari år 1924 spelade George Gershwin (1898-1937) biljard med sina vänner då han råkade få syn på en tidningsnotis: ”Orkesterledare Paul Whiteman arrangerar en konsert på Abraham Lincolns födelsedag den 12.2. George Gershwin arbetar på en jazzkonsert, Irving Berlin på en synkoperad tondikt…” Här var ju inget märkligt - bortsett från att man hade glömt informera Gershwin att man hade beställt ett verk av honom som skulle uruppföras fem veckor senare! Paul Whiteman, orkesterledaren som kallades för ’jazzens kung’, lugnade ner tonsättaren. Det enda som behövdes var en pianoversion som Ferde Grofé kunde arrangera för teaterorkester. 
 
Under en tågresa till Boston fick Gershwin en snilleblixt. Han skulle skriva ett virtuosverk för piano och orkester, American Rhapsody, i vilket järnvägarnas metalliska dunk skulle skildra metropolerna, den amerikanska framåtandan, de olika folkens smältdegel, ett helt musikaliskt kaleidoskop. På slutrakan fick verket titeln Rhapsody in Blue efter James McNeill Whistlers målning Arrangement in Grey and Black. 
 
Whitemans konsert var emotsedd, men oavsett flera ryktbara tonsättare bidrog till den var det endast Gershwins verk som fick publiken - i vilken satt bl.a. Fritz Kreisler, John Philip Sousa, Sergej Rachmaninov och Leopold Stokowski - att elektrifieras på allvar. I och för sig reagerade vissa kritiker med Wagner-specialisten Lawrence Gilman i spetsen magsurt: ”Hur slitna, slappa och traditionella är inte melodierna… hur sentimental och innehållsmässigt tom är inte harmonibehandlingen…” Domen torde ha fällts därför att verket presenterades i en endast riktgivande, rudimentär form: Gershwin improviserade det mesta av pianopartiet i konserten. I sin nuvarande form hördes verket först då partituret tryckts, och det framförde Gershwin hundratals gånger. I och med att hans skildring av en amerikansk tågresa har använts i bl.a. Disneys animationsfilm Fantasia 2000 och Woody Allens film Manhattan har verket kommit att uppfattas som en klingande symbol för New York.
 
Rhapsody in Blue är en helt traditionell rapsodi, alltså ett verk i vilket improvisatoriska passager växlar med sinsemellan kraftigt kontrasterande stämningar. I rapsodin stöter man på ragtime, kubanska rytmer, charleston och förstås jazz.

Konstnärer

  • Susanna Mälkki

    dirigent

  • Kirill Gerstein

    piano

  • Musiikkitalon Kuoro

Program

  • 19.00
    Charles Ives

    Tre platser i Nya England

  • Arnold Schönberg

    Pianokonsert

  • Jean Sibelius

    Dryaden och Dansintermezzo

  • 21.00
    George Gershwin

    Rhapsody in Blue

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller via länken
http://shop.ravintolamaailma.fi/musiikkitalo. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.