Alle vittime senza nome

Ons 23/10/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

”För mig innebär att komponera att man förtrollar publiken med ljud”, säger Péter Eötvös, en av vår tids mest betydande tonsättare som nu dirigerar HSO för första gången. Eötvös började 14 år gammal studera under ledning av Zoltán Kodály och är likt denne aktiv som tonsättare, dirigent och pedagog. Alle vittime senza nome är skrivet på beställning av Italiens fyra största orkestrar och återspeglar flyktingkris, båtar fyllda av namnlösa passagerare, människor i vågornas klor. 

Péter Eötvös

Tre Grammy-nomineringar, två ECHO-pris, ICMA-priset och Gramophone-priset. Flertalet utmärkelser för operor, filmmusik och operamusik. Commandeur de l'Ordre des l'Arts et des Lettres år 2003. Guldlejonet-priset, Englands Kungliga filharmoniska sällskaps musikpris… och flera andra pris. Ungraren Peter Eötvös (f. 1944) är ett av de största namnen i vår tids tonsättardirigenters skara. 

Eötvös dök in i musiken under ledning av sin mor, som var pianist. Han gick på opera, teater och konserter och skrev pjäser vid sidan om sina pianostudier. 11 år gammal vann han sitt första kompositionspris och väckte György Ligetis intresse. Tack vare Ligeti kom Eötvös i kontakt med 

Zoltán Kodály, som uppmanade honom att studera för János Viski på Franz Liszt-akademin i Budapest. På Akademin tog Eötvös snabbt avstånd till de lokala trenderna. Han ackompanjerade filmförevisningar och skrev bruksmusik samtidigt som han intresserade sig för modernister i stil med Stockhausen och Boulez.

På 1970-talet var han i Kölns radiostudio och kom åt elektronmusikens guldgruvor, etablerade sig som ett namn i den nya musiken och började arbeta som dirigent. 1979-1991 var han konstnärlig ledare för Ensemble InterContemporain. På 1980-talet dirigerade han bl.a. Stockhausens opera Donnerstag aus Licht vid premiären på La Scala och dess senare framföranden på Royal Opera i London. Eötvös har gästdirigerat världens ledande symfoni- och operaorkestrar och varit bl.a. BBC:s symfonikers och Göteborgs symfonikers första gästdirigent. Han stöder unga tonsättare och dirigenter via både det år 1991 grundade Internationella Eötvös-institutet och den år 2004 grundade Eötvös Contemporary Music-stiftelsen. 

Leticia Moreno

Leticia Moreno föddes i Spanien men växte upp i Boston. Som liten hade hon mängder av hobbies: balett, teckning, ridning och violin. Då hon med sin familj flyttade till Madrid började hon fokusera på att spela violin. Hon hade inte bestämt att hon skall bli violinist, men att spela hade börjat utgöra en lika normal del av vardagen som att äta. Hon började med Suzuki-metoden vars huvudprincip är att man tar till sig musik och instrumentspel på ett naturligt och auditivt sätt. 

Moreno har alltid fascinerats av att violinen är så omutlig och komplex: felmarginalen är inte bred, och att forma en vacker ton är mycket svårt. Ändå är det med tonen musikern uttrycker sin egen personlighet. Moreno var endast 12 då hon märkte hur underbart det är att höra sin egen violinton ovanför orkesterns klang. Den känslan vill hon uppleva om och om igen, och det är därför hon tycker om att stå på estraden. 

Under det gångna decenniet har Morenos karriär avancerat i rask takt. Hennes talang finslipades av Mstislav Rostropovitj, Maxim Vengerov och Zakhar Bron och noterades senast år 2012 då hon tilldelades Rising Star-ECHO-priset. Under de senaste åren har hon uppträtt med bl.a. Petersburgs filharmoniker, Houstons symfoniker och National Symphony Orchestra i Washington. Hon gör skivinspelningar för Deutsche Grammophon. Peter Eötvös andra violinkonsert har hon i år framfört under tonsättarens ledning tillsammans med Portos symfoniker. Leticia Morenos  instrument har i över 10 års tid varit en Nicolò Gagliano -violin från år 1762.

Följ Leticia Moreno på Twitter @LeticiaMoreno_v

Peter Eötvös: Alle vittime senza nome

Peter Eötvös (f. 1944) är en av vår tids stora tonsättardirigenter. Han är inte rädd för att använda sin position för att ta ställning med musikens hjälp. Operan Senza Sangue (2016) handlar om inbördeskrigets ärr och berättar om en föräldralös flickas hämndlystnad. Der Goldene Drache (2014) är en tragikomedi on gästarbetare vilkas vardag går åt pipan på grund av ett missöde i en asiatisk restaurang. Operorna Love and Other Demons (2008) och Lady Sarashina (2008) handlar om kvinnas ställning i patriarkala kulturer.

Orkesterverket Alle vittime senza nome (Alla namnlösa offer) är tillägnat dem som flytt från krig och förtryck i Afrika och Mellanöstern. År 2015 fick Eötvös, liksom väl alla andra västerlänningar som följer med sin tids händelser, se nyhetsbilder som visade människors dagliga förtvivlan och båtar som drev in mot stranden. Människor i söndertrasade kläder. Familjer som i dagar gungat på Medelhavets vågor. Män, kvinnor och barn som använt sina sista besparingar för att kunna fly. ”Då jag arbetade på mitt verk”, berättar Eötvös, ”betraktade jag noga alla gripande bilder av inte endast enskilda ansikten utan av även de i båtarna tätt packade människomassorna. I min komposition omvandlades dessa bilder till skira melodier i soloinstrument och täta, massiva klanger som görs av hela orkestern.” Verket är i tre satser, och dess mångskiftande händelser speglar havsfärdens osäkra utgång. 

Då verket var färdigt märkte Eötvös att dess rytmik och tematiska dramaturgi är lämpat för koreografi. Det kunde ha blivit musikhistoriens första ”dansade själamässa”, men Eötvös ansåg att det i alltför hög grad hade hänvisat till den romersk-katolska traditionen. Med titeln Alle vittima senza nome vill han uppmärksamma flyktingarnas olika etniska och religiösa bakgrund. Verket skrevs på beställning av Italiens fyra största orkestrar: Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom, Florens operas symfoniorkester, RAI-orkestern i Torino och La Scalas symfoniorkester. Sistnämnda uruppförde verket år 2017 under tonsättarens ledning. 

Peter Eötvös: DoReMi, Violinkonsert nr 2 

”Efter sextio års kompositionserfarenhet ville jag återvända till min ungdoms rötter: placera ljud på och efter varandra som om de var byggklossar och njuta av de förändringar som uppstår.” Så säger Peter Eötvös. Och han återvände sannerligen till musikens urkällor. De tre tonerna Do, Re och Mi är som siffrorna 1, 2, 3, eller bokstäverna a, b och c. ”Barnvisor och forna melodier har lärt oss att man kan bygga melodier utgående från dessa tre toner. Vi kan också höra deras hierarki. Då en av dessa toner uppträder oftare än de andra får den en huvudroll som de andra stöder.”

Trots en utgångspunkt som kan hänvisa till barndomen har konserten inte mycket gemensamt med barnvisornas estetik. Men så betraktar Eötvös också barnets omedelbara skaparakt s.a.s. från andra hållet. ”Ett barn koncentrerar sig på att forma, jag är intresserad av att anti-forma.” Eötvös är intresserad av framförallt trions mittersta ton som inte vill förbli klämd mellan sina två kompisar. ”Då Re lyckas i sitt uppsåt blir den en centralfigur som allt återvänder till efter att först bara ha kretsat omkring den. Temat Do-Re-Mi är en värld som består av simpla ting, en spänning som släpper taget, band som knyts upp. Slutet måste man höra in…” Konsertens konflikt står klar redan från starten då de tre tonerna hörs i ordningsföljden Mi-Do-Re. Fokus är på tonen Re, och dessutom lyckas Eötvös i smyg presentera den japanska violinisten Midori som beställde konserten och uruppförde den. 

Violinkonserten uruppfördes i Walt Disney Hall i Los Angeles under ledning av Pablo Heras-Casado. Verket har spelats redan ett trettiotal gånger i bl.a. Philharmonie i Berlin, Gewandhaus i Leipzig, David Geffen Hall i New York och Philharmonie i Paris. Solister har varit Akiko Suwanai, Patricia Kopatchinskaja och på sistone, liksom ikväll, Leticia Moreno. 

Claude Debussy: Tarantelle styrienne (ork. Maurice Ravel)

Europa led i flera århundradens tid av en mystisk sjukdom. De första fallen antecknades redan på 600-talet, och genom hela medeltiden dök sjukdomen upp i epidemiska vågor såväl här som där. Den svåraste epidemin drabbade Strasbourg år 1519 då fru Troffe plötsligt började dansa mitt på gatan. Inom en vecka hade tiotals andra drabbats. Myndigheterna kom inte på att göra annat än att anlita musiker för att ackompanjera de envist skakande människorna. Snart blev också musikerna sjuka. Offrens antal steg. Varje dag dog upp till 15 personer på grund av utmattning och hjärtattacker förorsakade av ett skakande och ryckande som hade pågått i flera veckor. 

I Italien var epidemin som starkast i Taranto, där danssjukan var vanlig på framförallt 1500- och 1600-talen. Där kom man på att upphovet var Lycosa tarantula-spindeln vars bett ledde till rastlöshet och ett envist pirrande i lederna före en oundviklig död inträffade. Sjukdomen har fått namnet choreomani; i Italien talar man om tarantism. Precis som i Centraleuropa ansågs det att giftet snabbare lämnar kroppen om man dansar till ett ackompanjemang: ”Svettning och motgift minskar på illamåendet, men den enda perfekta medicinen är musik”. Kuren hade ingen effekt, men musiken i snabbt tempo gav upphov till folkdansen tarantella. 

Modern medicinsk forskning ställer sig minst sagt skeptisk till idén om choreomanins ursprung. Vare sig spindlar eller andeväsen är skyldiga. Det antas att sjukdomens källa är en  sporsäcksvamp med hallucinogen egenskap som hade spridit sig från säd till livsmedel. Om tarantella-dansens ursprung finns flera alternativa och mindre rafflande versioner. Hur som helst komponerade Claude Debussy (1862-1918) ett kort pianostycke, Tarantella styrienne, då han år 1890 återvände hem från en Italien-resa i samband med det Rom-pris han tilldelats. Till skillnad från traditionen har han också tagit intryck av de slaviska melodierna i Steiermark (på latin Styria) i södra Österrike. Tonsättare Maurice Ravel orkestrerade stycket år 1922.

Zoltán Kodály: Háry János -svit

I likhet med sin sex år yngre landsman och goda vän Béla Bartók använde ungraren Zoltán Kodály (1882–1967) den nationella väckelsen för att tillfredsställa sina ambitioner som såväl tonsättare som forskare i folkmusik. Han reste från by till by med en fonograf på ryggen och förevigade åt eftervärlden alla de folksånger som tillsvidare gått i arv endast muntligt. Kodály fick inte bara material till sin avhandling, han fick också garanterat autentisk folkmusik till sina egna kompositioner. I sina kompositioner var han stilistiskt en ungersk nationalist och en senromantiker. Till skillnad från Bartók slog han sig aldrig samman med europeiska modernister för att bygga musikhistoriens framtid. 

Kodálys musik fick aldrig samma uppmärksamhet som den Kodály-metod, eller rättare sagt koncept, som han utvecklade på 1930- och 1940-talen för att reformera musikpedagogiken. Det av Kodály lanserade konceptet bygger på begrepp och konkreta exempel och används än idag i en stor del av västvärldens musikundervisning. År 2016 togs Kodály-konceptet med i UNESCO:s lista över immateriella kulturarv. 

Kodálys mest populära verk är utan minsta tvivel orkestersviten ur sångspelet Háry János (1926). Sångspelet bygger på författare János Garays roman Den uttjänta soldaten och handlar om en soldat som tillbringar sina pensionsdagar med att dra skrönor i krogen. Sviten i sex satser öppnar med orkesterns nysning. Enligt folklig tradition betyder det att man inte skall tro på riktigt allt som nu berättas. Den första satsen för oss och Háry János till kejsarhovet. Napoleons hustru Marie-Louise svärmar för János, men han avvisar henne. I den andra satsen beundrar vi en parad i Wien. I den tredje satsen sjunger János med sin hjärtanskär om sin längtan hem. Att resa hem är dock omöjligt för att Napoleon har fått höra att hans hustru varit otrogen. I den fjärde satsen krossar János helt ensam Napoleons hämndlystna armé. Han är dock villig att benåda överbefälhavaren. I Intermezzo minns vi heroiska stunder till tonerna av ungerska melodier. I finalen firar Österrikes kejsare och hans hov János hjältedåd, varefter vår soffhjälte återvänder till sin hemby. Vännerna på krogen vill nämligen höra nya historier. 

Konstnärer

  • Péter Eötvös

    dirigent

  • Leticia Moreno

    violin

Program

  • 19.00
    Péter Eötvös

    Alle vittime senza nome

  • Péter Eötvös

    DoReMi, Violinkonser nr. 2

  • Paus 25 min

  • Claude Debussy

    Tarantelle styrienne

  • 21.00
    Zoltán Kodály

    Háry János svit

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.