År 1917

Ons 26/09/2018 19:00 - 21:00
Biljetter: 37.00-7.00 €

Presentation

Dmitri Sjostakovitj hade ständigt trubbel med sovjetstyret och då han år 1960 fick sin partibok kom samtidigt en beställning för ett verk till Lenins minne. Att säga nej var uteslutet. Den narrativa symfonin för lyssnaren från Petersburgs rastlösa gator till Vinterpalatset och en blodig revolution. ”År 1917” får pulsen att stiga oavsett politisk ståndpunkt. 

Michael Sanderling 
 
Michael Sanderling (f. 1967) uppträdde med HSO första gången år 1998, då han var solist i Dmitrij Sjostakovitjs andra cellokonsert under ledning av sin far Kurt Sanderling. På den tiden tänkte Sanderling inte på en dirigentkarriär. Han uppträdde som solist med världens topporkestrar - bl.a. Los Angeles filharmoniker, Bostons symfoniker och Paris orkester - och spelade i Berlins radios symfoniorkester. Sanderlings bana som cellist hade fått en god start i och med flera pris, inte minst första pris i Maria Canais-tävlingen år 1987.
 
År 2000 dirigerade han Berlins kammarorkester, och blev en ny länk i kedjan av släktens dirigenter: hans far Kurt, hans styvbror Thomas och hans bror Stefan är alla framgångsrika dirigenter. Modern Barbara Sanderling spelade kontrabas i Berlins filharmoniker. 
 
Sanderling började snart dirigera topporkestrar. Efter att ha lett Kammerakademie Potsdam 2006-2010 tog han över som Dresdens filharmonis chefdirigent. Sanderling ser det som enbart positivt att han har en bakgrund som instrumentalist. År 2016 berättade han åt BR-klassik: ”Jag är glad att jag spelade i orkester i 18 års tid. Det kändes aldrig som en börda. Jag har fått erfarenhet av hur ’motpolen’ känner det då man skall lösa olika situationer. Alltid vet man inte exakt vad man bör göra, men åtminstone vet man vad man absolut inte skall göra.”
 
Sanderling delar med sig av sitt kunnande även genom att samarbeta med unga musiker, bl.a. dirigerar han Tysklands ungdomsorkester och Young Philharmonic Orchestra Jerusalem Weimar. Dessutom undervisar han på Hochschule für Musik und Darstellende Kunst i Frankfurt. 
 
Följ Michael Sanderling på Twitter: @Msanderling
 
Josef Špaček
 
Tjeckiens filharmoniska orkesters konsertmästare Josef Špaček (f. 1986) började spela violin tre år gammal: han hittade instrumentet i en skrubb och började gnissla på den. Sex år gammal började han ta lektioner, sporrad av sin far som spelade cello i Tjeckiens filharmoniska orkester. I tonåren flyttade Špaček till USA och studerade vid Curtis Institute och Juilliard. Av lärarna kan nämnas Shmuel Ashkenasi och Itzhak Perlman. 
 
Redan under sin studietid väckte Špaček Tjeckiens filharmonis uppmärksamhet. Efter framgångar i Michael Hill- och Carl Nielsen-tävlingarna och slutförandet av sina studier valdes han år 2011 till orkesterns genom tiderna yngsta konsertmästare. Sedan dess har han arbetat som såväl konsertmästare och solist. Han konserterar inte endast i Prag utan även jorden runt som solist och kammarmusiker. 
 
År 2015 berättade Špaček på violinist.com: ”Jag tror inte att en enda annan orkester skulle ha understött mig lika mycket. Jag är väldigt bortskämd. Som orkestermusiker är toppen nådd då man är konsertmästare. Man kan byta orkester, men Tjeckiens filharmoni är en av världens bästa. Jag älskar att spela med den, men kan inte gå vidare utom genom att bli dirigent. Å andra sidan finns det ännu oprövade chanser i en solokarriär. Och om man har tid och blir sporrad av sin familj, så varför inte?”
 
Som solist har Špaček uppträtt med, förutom sin egen orkester, bl.a. Metropolitan Symphony i Tokyo, Aucklands filharmoniker och Kansas City Symphony samt i Concertgebouw Amsterdam. Hans instrument är ca. 1732 “LeBrun; Bouthillard” Guarneri del Gesù.
 
Följ Josef Špaček på Twitter: @SpacekViolin
 
 
Johannes Brahms: Violinkonsert D-dur
 
Då Johannes Brahms (1833–1897) efter över tjugo års slit till sist presenterade sin första symfoni för publiken fortsatte han, till allas häpnad, att skriva lika stora verk. Han hade blivit övertygad om sitt eget kunnande. I rask följd kom den andra symfonin, och året därpå tog Brahms itu med ett nytt stort orkesterverk, violinkonserten D-dur (1878). Utan att bry sig om genrens virtuosa krav skapade han ett verk som är mera symfoniskt än vad som är normalt för en solokonsert.  
 
Solistens och orkesterns jämbördiga roller är något för Brahms typiskt. Han var i själ och hjärta en symfoniker. Han struntade i sin tids beundran för individens insats och föredrog att söka inspiration i århundradets början och i Beethovens estetik - detta trots att konsertformen om något avsåg att ge virtuoser chansen att visa upp sitt pyrotekniska kunnande. Brahms skrev förvisso verket åt sin tids mest firade violinist, sin vän Joseph Joachim, men violinkonsertens stora solistiska utmaningar är avsedda att tjäna musik och konst och ingenting annat. Solisten är tvingad att gå under ytan för att hitta stoff till en egotripp. Brahms lär ha sagt: ”Det är inte svårt att komponera. Men att lämna bort alla onödiga noter är det.”
 
I en tid som hyllade suveräna solisthjältar kunde Brahms djupsinne och grundliga motivbehandling självfallet inte undgå kritik. Medan hans två pianokonserter ofta har kallas för symfonier med ett pianoparti har det sagts om violinkonserten att den är skriven emot och inte för violinen. Detta är en överdrift oavsett pianotonsättarens tankesätt förvisso syns och hörs i vissa av konsertens otvivelaktigt icke-violinistiska lösningar. 
 
Verket har på traditionellt sätt tre satser trots att Brahms från början hade planerat att skriva 
två mellansatser. Den första satsen startar med en bred introduktion som presenterar konsertens dramatiska teman. Soloviolinen deltar med ornament. Satsen karaktäriseras av ett storvulet allvar som utan tvivel står i skuld till Beethovens violinkonsert i samma huvudtonart. I den andra satsen delar violinen till en början det melodiska rampljuset med en oboe. Då violinen helt tar över satsar den på allt mera passionerade stämningar. I hyllning till Joseph Joachim är finalen ett rondo med ungerska dansrytmer. 
 
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 12 ”År 1917”
 
Likt alla sovjetkonstnärer tvingades även Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) säga ja till vissa erbjudanden. Statsmakten inklusive pressen hade målat in tonsättaren i ett hörn ända sedan baletten Bulten hade dragits tillbaka, operan Lady Macbeth i Mtsensk offentligt avrättats och propagandachef Zhdanov dikterat en censurdoktrin. Sjostakovitj var svårt utsatt och hans händer var bundna. 
 
Varje nytt verk synades av Stalin för att minska risken att tonsättaren skulle ha dolt formalism i partituret och hånat härskarna, och uppmuntrat befolkningen till olydnad. Den fjärde symfonin tvingades läggas på is för flera årtionden. I den femte symfonin återvände Sjostakovitj skenbart till den rätta vägen genom att komponera ”glädje under piskan”, och de fyra följande s.k. krigssymfonierna fortsatte att gjuta olja i ideologins maskineri. Då Stalin avled år 1953 försvann strupgreppet om konstnärerna endast till en del. Sjostakovitj blev år 1960 medlem av det kommunistiska partiet, vilket knappast skedde frivilligt, och den året därpå komponerade tolfte symfonin var säkerligen delvis dikterad uppifrån. 
 
Sjostakovitj hade i flera års tid planerat att skriva ett Lenin-oratorium, en kantat, eller en Lenin-symfoni. Det är oklart vad som fick honom att ändra sig och ta fasta på kollektivet istället för individen. Symfonin ”År 1917” skildrar förvisso revolutionsledarens väg från trubbel till triumf, men stämningen domineras ändock av medborgarnas bidrag till händelserna och av epokens tragik. Symfonins atmosfär är inte oreserverat hyllande utan dyster och tryckande. 
 
I första satsen hör man citat ur sångerna Skam åt tyrannerna och Warszawianka. I andra satsen befinner vi oss i Lenins gömställe i Razliv och hör Sorgmarsch till revolutionens offer. Marschen bygger på ett av Sjostakovitjs ungdomsverk och återspeglar minnet av hur han som barn såg revolutionens offer dödas på sin hemgata. Pansarkryssaren Aurora är ett scherzo som för lyssnaren till stormningen av Vinterpalatset. Finalen, Mänsklighetens gryning, väcker medborgarna till en tid efter revolutionen i vilken till och med sorgmarscher transformeras till jublande melodier. 
 
 
 
 
 
 
 

Konstnärer

  • Michael Sanderling

    dirigent

  • Josef Špaček

    violin

Program

  • 19.00
    Johannes Brahms

    Violinkonsert

  • 21.00
    Dmitri Šostakovitš

    Symfoni nr 12 "År 1917"

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller via länken
http://shop.ravintolamaailma.fi/musiikkitalo. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.