Braunstein & Beethoven

Ons 11/03/2020 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

I uruppförandet av Beethovens violinkonsert spelades solopartiet av den unga virtuosen Franz Clement. Denne plockade extrapoäng av publiken genom att mellan satserna spela sina egna stycken på en violin som var vänd uppochner. I denna konsert torde violinen vara åt rätt håll, och solisten behöver inte plocka extrapoäng. Konserten leds av Guy Braunstein, som då han år 2000 gick med i Berlins filharmoniker blev orkesterns genom tiderna yngsta konsertmästare. 

Guy Braunstein

De flesta violinsolister gör en enda lång karriär. Den i Israel födda Guy Braunstein (f. 1971) kan sägas göra sin tredje karriär. Han började spela violin då han var sju år. Då han var 21 flyttade han till New York för att studera för Pinchas Zukerman vid Manhattan School of Music. 

Braunsteins fenomenala begåvning kombinerad med hårt arbete ledde till en kometkarriär på världens konsertestrader. Han uppträdde som solist med bl.a. Israels filharmoniker, Tonhalle-orkestern i Zürich, Köpenhamns radios orkester och Berlins filharmoniker. Även dirigenterna var världsberömda. Braunstein hade dock på känn att något saknades. Han upplevde att han måste sätta sig mera in i den tyska traditionen. Det bästa stället att göra det på var i Berlins filharmoniker. 

”Jag såg en video där Karajan tolkade Brahms andra symfoni med berlinarna och tänkte: det är så här jag vill låta då jag spelar Brahms violinkonsert”, berättade Braunstein då orkestern intervjuade honom. ”Jag fann inget motsvarande på skiva, och detta är den främsta orsaken till att jag ville komma med i Berlins filharmoniker. Jag ville studera orkesterns dna i just denna typs musik. Om du inte kan besegra dem, skall du samarbeta med dem.” År 2000 inledde han sitt arbete som orkesterns genom tiderna yngsta konsertmästare. 

År 2012 var Braunstein beredd att återvända till en solokarriär. Han började också arbeta som dirigent-solist på det sätt han gör ikväll då han debuterar med HSO. I Finland har han tidigare uppträtt som solist tillsammans med Tammerfors filharmoniker och Lapplands kammarorkester. Han har uppträtt tillsammans med HSO:s förra chefdirigent John Storgårds flera gånger ända sedan tonåren; båda hade samma lärare, den legendariske Haim Taub. Under denna konsertsäsong är Braunstein Cincinnatis symfoniorkesters Artist-in-Residence.  

Braunsteins instrument är en violin tillverkad av Francesco Roggieri år 1679.

Ludwig van Beethoven: Violinkonsert D-dur op. 61

Ludwig van Beethoven (1770-1827) skrev sina enda violinkonsert (D-dur, op. 61) år 1806. Året var produktivt: Beethoven hade fullbordat den andra versionen av operan Fidelio, skrivit de tre Razumovsky-stråkkvartetterna och den fjärde symfonin, och arbetat på sin femte symfoni. Violinkonserten skrevs på kort varsel åt den österrikiska virtuosen Franz Clement. Partituret var färdigt två dagar före uruppförandet i Wien den 23.12.1806. Clement hade inte tid att öva in solostämman och framförde den prima vista.

På basen av recensionerna improviserade solisten mellan satserna. Han framförde dessutom ett eget stycke med violinen uppochner. På basen av detta har Clement ofta ansetts vara en ytlig musiker, men dylika cirkusnummer utgjorde en del av dåtida konsertkultur. Beethovens nya verk fick ett förvirrat mottagande. En kritiker skrev: ”I verket finns förvisso mycket som är vackert men man måste också medge att kontinuiteten saknas och att en ständig upprepning av vissa passager tröttar ut lyssnaren… Det vore tråkigt för såväl Beethoven själv som hans publik om han väljer att  fortsätta på denna linje.” 

Efter uruppförandet arrangerade Beethoven verket för piano och orkester (op. 61b) men inte det heller blev en succé. Violinkonserten framfördes nästa gång först år 1844 med en ung Joseph Joachim som solist. Numera förnekar ingen att Beethovens verk utgör en av hörnstenarna i violinkonsertrepertoaren. 

Solopartiet är allt annat än lätt. Till sin karaktär är verket dock inte understruket virtuost utan snarare melodiskt och varmhjärtat. Den första satsen (Allegro non troppo) inleds skenbart enkelt men snart börjar musiken visa sina lejonklor. Beethoven skrev ingen kadens åt solisten; senare har en sådan gjorts av bl.a. Mischa Elman, Fritz Kreisler, Joshua Bell, Alfred Schnittke och Maxim Vengerov. Den andra satsen (Larghetto) är en stillsam pastoralscen. Konserten slutar med en dansant final (Allegro). 

Claude Debussy: Petite suite (arr. Henri Büsser)

I slutet av 1880-talet väntade Claude Debussy (1862-1918) ännu på sitt stora genombrott. På Paris konservatorium hade han blivit känd som en enfant terrible som struntade i akademiska regler. Han hade fått det respekterade Rom-priset, men trivdes inte i Rom. Dessutom upplevde han att han inte  ännu hade funnit sig själv som tonsättare. Han skrev dock musik, bland annat sångerna till dikter av Charles Baudelaire (1887-1889) och kantaten La Damoiselle élue (1887-1889). Vissa verk skapades närmast för salongerna. Till denna kategori hör Petite Suite (Liten svit, 1886-1889), fyra småstycken (En bateau, Cortège, Menuet och Ballet) skrivna för piano fyrhändigt. 

Debussy själv skattade inte sviten särdeles högt och han gick med på att uruppföra den endast på uppmaning av sin vän Jacques Durand. Uruppförandet skedde i en salong i Paris 2.2.1889. Sviten spelades av tonsättaren och Durand, och den senare har skildrat vad som hände: ”Då Debussy satte sig bredvid mig var han mycket nervös och sade att jag måste lova honom att inte spela alltför fort. Jag lovade. Knappt hade vi börjat spela förrän Debussy bara trissade och trissade upp tempot. Vad jag än gjorde fick jag honom inte att sakta ner, han hade bråttom att få lämna hela tillställningen. Om publik tog emot sviten med en viss sympati berodde det nog mest på att framförandet avslutades i en så hektiskt livfull stämning.” 

Den lilla svitens orkesterarrangemang är gjord av Henri Büsser (1872-1973) år 1907. Büsser arbetade som tonsättare och dirigent och ledde bl.a. framföranden av Debussys opera Pelléas och  Mélisande. Hän var även en uppskattad lärare på Paris konservatorium; hans mest kända elev var tonsättaren Henri Dutilleux. 

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 4 B-dur op. 60

Hösten 1806 gästade Ludwig van Beethoven (1770-1827) en viss greve Franz von Oppersdorff. Denne hade en orkester som nyss spelat Beethovens andra symfoni (D-dur, op. 36). Greven hade blivit förtjust i verket och beställde nu en symfoni av Beethoven. Tonsättaren arbetade som bäst på en c-mollsymfoni, den kommande Ödessymfonin (op. 69), men lade den åt sidan och skrev istället en splitterny B-dursymfoni (op. 60). 

I enlighet med beställningens överenskommelse fick greven ensamrätt att uruppföra det nya verket.  Beethoven var vanligen rätt likgiltigt inställd till alla slags kontrakt och var det även nu. Då B-dursymfonin var färdig såg han till att den i mars 1807 uruppfördes i Wien hemma hos sin mecenat prins Lichnowsky. Beethoven var ärlig nog att - efteråt - meddela detta åt greve von Oppersdorff. Denne blev ursinnig. Det påstås att han aldrig lät sin orkester spela B-dursymfonin. 

Det officiella uruppförandet skedde i Wien våren 1808. Kritikerna tyckte att symfonin var idérik och personlig. Även romantikerna, bland dem Schumann och Mendelssohn, uppskattade verket. Sedermera tycks det dock ha hamnat en smula i skuggan av de omgivande symfonierna. B-dursymfonin saknar Eroicans revolutionära formstrukturer och är inte lika dramatisk i karaktär som Ödessymfonin. Musiken har ofta en humoristisk ton som kan föra tankarna till Beethovens lärare Joseph Haydn. Hector Berlioz har träffande beskrivit den fjärde symfonin: ”Det dominerande uttrycket är antingen alert, muntert eller glatt, eller sedan himmelskt ljuvt.” 

Den första satsen öppnar med en bred, långsam introduktion (Adagio). Plötsligt startar ett Allegro som sprudlar av energi. Den andra satsen (Adagio) är en av Beethovens mest poetiska långsamma satser. Efter den kommer ett explosivt Allegro vivace som trots sin titel inte är en menuett utan ett scherzo. I finalen (Allegro ma non troppo) finner man spirituell humor och abrupta överraskningar.

Konstnärer

  • Guy Braunstein

    violin, ledare

Program

  • 19.00
    Ludwig van Beethoven

    Violinkonsert D-dur

  • Claude Debussy

    Petite Suite

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Ludwig van Beethoven

    Sinfonia nro 4

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.