Fontane di Roma

Fre 10/01/2020 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Tillsammans med sin bror Modest reste Tjajkovskij år 1880 till Rom. Han blev inspirerad av stadens ljudvärld; av karnevalerna, de högljudda italienarna, kavalleristens fanfar som varje morgon hördes utanför hotellrummets fönster. Det är inte otänkbart att tonsättaren beundrade blänket och glittret i samma fontäner som inspirerade Ottorino Respighi då denne ett par årtionden senare komponerade Roms fontäner. 

Alan Buribajev

Alan Buribajev (f. 1979) kommer från Kazakstan. Hans farfars far och mors moster var  tonsättare, hans far cellist, och modern pianist. Trots detta var musiken inget självklart yrkesval - inte ens trots att Buribajev 7 år gammal började studera musik. Som ung lyssnade han helst på rockmusik, framförallt Queen. 11 år gammal hörde han Wagners Tannhäuser och allt förändrades. Fadern föreslog dirigentyrket för att sonen bäst skulle kunna komma in i den klassiska musiken. 

På Kazakstans statliga konservatorium hade Buribajev violin och orkesterdirigering som sina huvudämnen. Efter att ha utexaminerats flyttade han till Wien och deltog i Uros Lajovics dirigentklass. Första pris i Lovro von Matacic-tävlingen i Zagreb beredde väg för arbetet med europeiska orkestrar. År 2001 tilldelades Buribajev första pris i Antonio Pedrotti-tävlingen och en finalplats och ett specialpris i Malko-tävlingen. 

Buribajev är känd som en energisk dirigent med en bländande karisma. Han har hunnit dirigera bl.a. Leipzigs Gewandhaus-orkester, Oslos filharmoniker, Tokyos orkester, BBC:s symfoniorkester och Bolsjojs orkester. Våren 2013 debuterade han med Helsingfors stadsorkester och gjorde ett stort intryck på såväl orkester som publik. Buribajev gästade orkestern även vårsäsongerna 2016 och 2018. 

Buribajev har varit Astanas symfoniorkesters huvuddirigent, Meiningens teaters musikaliska ledare och Norrköpings symfonikers och Brabants orkester chefdirigent. 2010-2016 ledde han RTÈ-nationalorkestern på Irland. Han är Japan Century Orchestras första gästdirigent och Astanas operas huvuddirigent. 

Andreas Brantelid

Dansk-svensken Andreas Brantelid (f. 1987) inledde sina cellostudier 3 år gammal. Valet av instrument var inte självklart: fadern hade föredragit att sonen spelat violin eller piano eller blivit fotbollsspelare. Men fadern gav efter. Han köpte åt sonen en cello och började själv undervisa honom. I tio års tid inskränkte sig repetitionerna till en timme i dagen. 11 år gammal började Brantelid studera privat för Mats Rondin, celloprofessor i Malmö. 

Brantelid debuterade som konsertsolist 14 år gammal med Danmarks kungliga orkester; verket var Elgars cellokonsert. Under de följande åren studerade han vid Edsbergs musikhögskola under ledning av Torleif Thedéen och vid Kronbergs akademi under ledning av den legendariska Frans Helmerson. Helmerson hade varit Brantelids alla tidigare lärares lärare. 

Efter mitten av 2000-talet slog Brantelid igenom på allvar: han vann första pris i både Eurovisionens tävling för unga musiker år 2006 och i Paulo-cellotävlingen i Helsingfors år 2007, och tilldelades dessutom Borletti-Buitoni Trusts stipendium år 2008. År 2008 gav EMI ut hans av kritiker hyllade debutskiva (med bl.a. Tjajkovskijs Rokokovariationer). 

Då Brantelid uppträder eftersträvar han intuition och frihet. Han är inte intresserad av perfektionism eller konformism, vilket förklarar hans beundran för violinist Pekka Kuusisto. ”Jag tycker att Pekka Kuusisto är fantastisk”, berättade Brantelid på webbsidan Stringvisions år 2012, ”därför att han upphörde att försöka gå med i systemet.” Han konstaterade också: ”Då man uppträder är det viktigt att man gör det för att man tycker om det. Man skall inte vara rädd för att vara kreativ, bejaka de känslor som musiken just då väcker i en.”. Hans instrument är en Stradivarius, kallad Boni-Hegar, från år 1707. Han lånar instrumentet av den norska samlaren Christen Sveaas. 

Gioachino Rossini: Askungen, uvertyr 

I december år 1816 var Gioachino Rossini (1792-1868) i Rom. Han var redan berömd tack vare sin succéopera Barberaren i Sevilla. Men nu var han på dåligt humör. Teatro Valle hade beställt en ny opera men projektet hade överraskande drabbats av ett bakslag då den påvliga censuren hade kritiserat librettot. Det fick inte användas om man inte gjorde vissa ändringar, och för det fanns det ingen tid. Någonstans ifrån måste hittas ett nytt libretto. 

Författaren Jacopo Ferretti larmades på plats. Hans möte med tonsättaren började inte alls bra. För det första var Rossini trött av nervpressen, för det andra gillade han inte ett enda av Ferrettis förslag. Efter att ha förkastat över tjugo förslag började Rossini dåsa till. Precis då föreslog Ferretti en känd saga. Rossini höjde på huvudet och frågade alert: Har ni redan något material färdigt? Imorgon har jag det, svarade Ferretti. Tonsättaren somnade förnöjd in och författaren arbetade hela natten. På morgonen hade han fått ner början till ett libretto. Rossini godkände det och inledde kompositionsarbetet. Askungen (La Cenerentola) hade premiär i Rom 25.1.1817. 

Rossini var övertygad om att Askungen skulle bli en succé. Han hade alldeles rätt. På 1900-talet  försvann operan för en tid ur repertoarerna, men numera är den åter populär. Bland annat Cecilia Bartoli och Joyce DiDonato har glänst på estraderna då de gjort huvudrollen. 

Rossini hörde till de tonsättare som för att spara tid inte drog sig för att återvända stycken ur sina tidigare kompositioner. Askungen innehåller partier ur en av ariorna i Barberaren i Sevilla, och uvertyren knyckte Rossini från sin tidigare opera La Gazzetta (Tidningen; 1816). Uvertyren inleds förrädiskt lugnt, men snart trissas tempot upp och stämningen blir bara muntrare och muntrare. 

Pjotr Tjajkovskij: Rokokovariationer för cello och orkester op. 33

För Pjotr Tjajkovskij (1840–1893) var Wolfgang Amadeus Mozart ett exempel på en perfekt tonsättare. Detta kan te sig rätt märkligt eftersom Mozarts klassicism och transparens avviker så mycket från Tjajkovskijs av stora emotionella utbrott och romantiska patos präglade musik. Men måhända skillnaden i temperament var orsak nog att bli förtjust i Trollflöjtens tonsättare. 

Tjajkovskij skrev en gång till sin bror: ”Mozart överväldigar inte, han överraskar inte – men han väcker mitt intresse, han får mig att känna mig lycklig och solig till sinnes.” Det är knappast överraskande att Tjajkovskij, som ofta led av depression och nervositet, skulle finna sinnesro i Mozarts musik. Ibland skrev han verk i vilka han försökte imiterade förebildens uttryck. Dylika verk är bl.a. den fjärde orkestersviten Mozartiana (1887), pastoralscenen i operan Spader dam (1890) och Rokokovariationer för cello och orkester (1876). 

Variationerna skrevs för tysken Wilhelm Fitzenhagen som år 1870 blev celloprofessor vid Moskvas konservatorium där Tjajkovskij arbetade som lärare. Verket uruppfördes i Moskva i november år 1877 varefter Fitzenhagen, som blivit förtjust i variationerna, började framföra det runtom Europa. Dessvärre ändrade han samtidigt på solostämman och gjorde den mera virtuos och lämplig sitt kunnande, och han mixtrade också med variationernas ordningsföljd. Tjajkovskij kände till allt detta men orkade inte börja bråka, framförallt inte eftersom variationerna i Fitzenhagens version blev en enorm succé. Då Franz Liszt hörde dem i Wiesbaden utropade han: ”Här har vi riktig musik!” Sedan åtminstone 1970-talet har man, med varierande framgång, försökt lyfta fram Rokokovariationernas originalversion. Oberoende av versionen är verket i sig ett av Tjajkovskijs allra charmigaste. Dess gracila, melodiska utryck tilltalar i lika hög grad musikens professionella som alla vanliga lyssnare. 

Ottorino Respighi: Roms fontäner, symfonisk dikt 

Ottorino Respighi (1879–1936) skrev flera orkesterverk som har att göra med Italiens historia och kultur. Hans mest kända verk är de tre symfoniska dikter för orkester som bildar den s.k. Rom-trilogin: Fontane di Roma (Roms fontäner, 1916), Pini di Roma (Roms pinjer, 1924) och Feste Romane (Roms fester, 1928).

Roms fontäner fullbordades år 1916. Verket var planerat att uruppföras under ledning av Arturo Toscanini, men denne hade nyss vållat en skandal genom att dirigera Wagners musik samtidigt som  Tyskland och Italien på grund av det första världskriget var fiender. Då Roms fontäner uruppfördes i Rom den 11.3.1917 var dirigent Antonio Guarnieri. Toscanini ledde verket ett år senare och blev så förtjust i det att han tog det med i sin repertoar. Den symfoniska dikten blev Respighis första succé och gjorde honom dessutom internationellt berömd.  

Liksom i Rom-trilogins övriga delar använder Respighi den stora orkestern på ett uppfinningsrikt och färggrannt sätt. Precis som Roms pinjer följer Roms fontäner en dramaturgisk båge som skildrar ett dygn: verket inleds i den tidiga morgonens dunkel och avslutas då kvällen glider mot natt.

Enligt Respighi ville han uttrycka känslor och visioner som var inspirerade av fyra av Roms fontäner. Den första satsen Valle Giulias fontän tidigt om morgonen är en stämningsfull pastoralscen. Friden bryts av bleckinstrumentens kraftiga kall och den andra satsen Fontana del Tritone på morgonen startar. Denna fontän är en barockskapelse av Bernini och visar en havsgud på en snäcka som bärs upp av delfiner. Den tredje satsen Fontana di Trevi vid middagstid är inspirerad av Roms största, år 1762 fullbordade fontän. Musiken drivs till enorma utbrott. Den fjärde satsen Villa Medicis fontän då solen går ner för verket till en  poetisk avslutning. 

Pjotr Tjajkovskij: Italiensk kapris op. 45

Då Pjotr Tjajkovskij (1840–1893) i december år 1879 anlände till Rom hade han för avsikt att tillbringa det mesta av sin tid på sitt hotellrum, arbetande på en revidering av sin andra symfoni. Det år 1873 uruppförda verket hade fått ett utmärkt mottagande men Tjajkovskij var mycket missnöjd med den första satsen och ville skriva om den. I Rom var det dock karneval och Tjajkovskij gick snabbt med i den glada stämningen. Han fullbordade visserligen en ny version av den andra symfonins första sats men blev samtidigt så förtjust i den eviga staden att han började planerade ett verk som skulle innehålla italienska folkmelodier. 

I slutet av januari år 1880 arbetade Tjajkovskij med stor entusiasm på sitt nya verk för orkester. Han skrev till sin mecenat Nadezja von Meck: ”Det blir ett mycket effektfullt stycke tack vare de utomordentliga melodierna - vissa av dem kommer från notsamlingar, andra har jag självt hört spelade på gatan.” Till en början övervägde Tjajkovskij att ge verket titeln Italiensk fantasi, men den slutliga titeln blev Italiensk kapris (Capriccio Italien, op. 45). Verket fullbordades i maj och uruppfördes i december i Moskva under ledning av Nikolaj Rubinstein. Såsom tonsättaren hade profeterat blev mottagandet en stor succé. 

Italiensk kapris öppnar med en fanfar som Tjajkovskij på basen av vad hans bror berättat hörde 

framföras under hotellfönstret i Rom varje morgon av en trumpetare i ett kavalleriregemente. Efter fanfaren kommer en melankolisk melodi, följd av två betydligt mera soliga melodier. Den melankoliska melodin ges i repris, men sedan inleds en livlig tarantella som för stycket till en munter avslutning. 

Konstnärer

  • Alan Buribajev

    dirigent

  • Andreas Brantelid

    cello

Program

  • 19.00
    Gioachino Rossini

    La Cenerentola, uvertyr

  • Pjotr Tšaikovski

    Rokokovariationer

  • Paus 25 min

  • Ottorino Respighi

    Roms fontäner

  • 21.00
    Pjotr Tšaikovski

    Italiensk kapris

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.