Från den nya världen

Ons 06/02/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 37.00-7.00 €

Presentation

I Amerika öppnade sig Antonín Dvořák för nya intryck av en ny kultur och gjorde dem till konsertmusik. Ursprungsbefolkningens sånger, negro spirituals och vindpustar på prärien ljuder i ”Från den nya världen”, symfonin som aldrig förlorat sin popularitet. Den unga finländska cellisten Jonathan Roozeman är för första gången stadsorkesterns solist.
Jonathan Roozeman
 
”Kanske jag blir en gatumusiker eller en stor solist… eller något där mittemellan.” Så funderade Jonathan Roozeman (f. 1997) för flera år sedan på webbsidan amfion.fi. 12-åringen hade dock  förutsättningar att bli en musiker som arbetade inomhus: modern spelade violin i Tapiola Sinfonietta och fadern var en respekterad pianist och pedagog. Även Roozemans syskon har blivit professionella musiker. 
 
Från att vara ett ungt löfte blev Roozeman snabbt en uppmärksammad konsertcellist. Han vann andra pris i Nederländernas cellotävling år 2012, var finalist i Prémio Suggia -tävlingen år 2013 och finalist i både Naumburg- och Tjajkovskij-tävlingen år 2015. Han har uppträtt med bl.a. Mariinskij-orkestern och Valerij Gergijev, och med Esa Pekka-Salonen i New York, Osmo Vänskä i Lahtis och Santtu-Matias Rouvali i Tammerfors. Denna konsertsäsong uppträder Roozeman som solist med bl.a. BBC:s symfoniorkester, Japans filharmoniker och Kinas nationalorkester. 
 
Roozeman framför gärna mindre kända solokonserter av bl.a. Vieuxtemps, Georg Matthias Monn (arr. Schönberg) och Kabalevskij. Ikväll spelar han Samuel Barbers cellokonsert som han bekantade sig med på uppmaning av Osmo Vänskä. ”Den är djupsinnig, vacker, och den har fina melodier”, berättar Roozeman. ”Man hör aldrig verket spelas i Europa och det är kanske för att det är så amerikanskt. Här finns en mäktig bredd och kraftfulla bleck på samma sätt som i Dvořáks sena verk. Jag är tacksam att jag får debutera med HSO i samarbete med Osmo Vänskä, som är så bra på amerikansk musik.”
 
Roozeman slutför som bäst sina studier vid Kronbergs akademi där hans lärare är Frans Helmerson. Hans instrument är en år 1707 tillverkad David Tecchler-cello som ägs av Finska kulturfonden. 
 
 
Samuel Barber: Symfoni nr 1
 
Den västerländska musikens historia är även symfonins historia. Det är historien om hur Beethoven med sin nionde symfoni kulminerade en utveckling som hade startats av Haydn och Mozart. Det är historien om hur Berlioz och Schumann gjorde sina teman så mångsidiga och lätt identifierbara att de kunde utgöra grund för alla verkets satser. Det är historien om hur Mahler och Strauss började använda så enorma framförandeapparater att tonsättare som Schönberg, Debussy och Bartók i början av 1900-talet valde att låta bli att eftersträva popularitet som symfoniker. Efter allt detta måste 1900-talets symfoniker finna en hårfin balans mellan tradition och modernism, något som t.ex. Sibelius gjorde i sina sena verk. 
 
Samuel Barber (1910–1981) var antingen ointresserad av att vara en pionjär eller så föddes han till fel århundrade. I sin första symfoni (1936) lät han elementen utgå från 1800-talet, och formlösningen - en enda sats - bygger på Sibelius sjua. Dessutom lämnade Barber bort alla dissonanser och sådana tidsenliga tekniker som skulle ha fått avantgardekretsarna att kasta hatten i taket. Barber kommenterade: ”Istället för att skriva för städernas små, arroganta musikkretsar ville jag skriva en god musik som förstås av så många som möjligt.” Barbers symfoni har smäktande melodier och mjuka harmonier. Föga överraskande blev det det första amerikanska musikverk som dög åt Salzburgs ökänt konservativa musikfestspel. 
 
Symfonin har på klassiskt vis fyra stora huvudpartier, men ovanligt nog är helheten formad som en enda sats. I början presenteras teman som sedan återkommer i hela verket. Huvudpartierna är ett inledande parti, ett scherzo, en sorgmodig långsam sats och en passacaglia. Finalens formlösning hänvisar till en annan tonsättare som kritiserats för att vara gammalmodig, Johannes Brahms, och dennes fjärde symfoni. 
 
 
 
Samuel Barber: Cellokonsert
 
Under andra världskriget fick även de amerikanska tonsättarna en plats i de amerikanska stridsstyrkorna. Samuel Barber (1910-1981), som hade blivit enormt populär på 1930-talet, gick med i flygvapnet och gjorde flygning till tema i sin andra symfoni (1942). Senare tyckte Barber att  detta verk var ett misslyckat modernt experiment. I sin besvikelse ville han förstöra partituret. År 1945 såg Bostons symfoniorkesters chefdirigent Sergej Koussevitsky till att Barber kunde befrias från sin militärtjänst för att skriva en cellokonsert. I likhet med den alltjämt populära violinkonserten (1939) och den senare komponerade pianokonserten (1960) formade Barber solostämman med en viss solist i åtanke, i detta fall cellisten Raja Garbousova. Som cellist var hennes starka sidor kinkiga dubbelgrepp samt melodier i instrumentets högsta register. 
 
Verket är i tre satser. På ett för Barber typiskt sätt är harmonierna nyromantiska och melodierna läckra. I början av den första satsen presenterar blåsarna verkets viktigaste teman, varefter cellon tar över med en lyrisk kadens. Satsen präglas av en genuint amerikansk rytmik, och dess avslutning drar sig inte för att slå an en storslagen ton. Den andra satsen är en vemodig sicilienne i vilken Barber visar upp sitt melodiska kunnande. Finalen skulle bli något helt annat, men då Barber fick höra om Hiroshima kastade han bort noterna och började om. Tonsättarens känslor kommer till uttryck i satsens inledande, aggressiva utbrott. Man kan bara gissa vilka betydelser som döljer sig i fortsättningens dialoger och pauser. 
 
Cellokonserten fick ett gott mottagande. Den tilldelades New Yorks kritikers pris, och Garbousova framförde verket i flera årtionden. Andra cellister var däremot ovilliga att tackla solostämmans stora speltekniska utmaningar. Kort före sin död hade Barber för avsikt att förenkla solopartiet, men han hann aldrig ta itu med uppgiften. Under de senaste åren har cellokonserten börjat bli populär tack vare bl.a. Wendy Warner, Alisa Weilerstein och Steven Isserlis. Av Barbers solokonserter är den dock alltjämt den minst framförda. 
 
Antonín Dvořák: Symfoni nr 9 ”Från nya världen”
 
Tjecken Antonín Dvořák (1841–1904) blev världsberömd med sina Slaviska danser, och i hemlandet fick han rollen som en icke-officiell nationaltonsättare efter att Bedřich Smetana hade avlidit. Dvořák var en nationell tonsättare, men öppen för intryck. Då han år 1892 flyttade till Förenta staterna för att arbeta som chef för New Yorks konservatorium tog han snabbt till sig den nya världens musikstilar. Efter att ha hört sin vän Harry T. Burleigh framföra de svartas sånger konstaterade han: ”I de svartas melodier hör jag allt det som krävs av en musikriktning för att den skall kunna bli stor och ädel. Jag är säker på att detta lands framtida musik kommer att bygga på de svartas melodier, på alla deras vackra och mångsidiga teman.” Historien har visat att denna profetia var korrekt. 
 
Under de endast tre år Dvořák tillbringade i Förenta satserna skrev han kompositioner som utgick från kontinentens ljudvärld. Dess folkmusik, dess städers larm och dess präriers vindar klingar i cellokonserten h-moll, stråkkvartetten nr 12 ”Den amerikanska”, Amerikanska sviten och den nionde symfonin. Symfonin fick titeln Från nya världen och har ända sedan uruppförandet varit sin tonsättares mest kända verk. Den är en av musikhistoriens oftast framförda symfonier. 
 
Till sin form är symfonin alldeles traditionell. Det som gör verket speciellt är det sätt på vilket Dvořák kombinerar amerikanska melodier med böhmiska melodier och den europeiska konstmusiken. Melodierna uppträder dock i en kraftigt förvanskad form och de går inte att känna igen bortsett från den första satsens flöjt-tema som med viss sannolikhet bygger på sången Swing low, sweet chariot. Numera utsätter sig de konstnärer som använder sig av nationellt färgade citat för risken att klandras för kolonialism - och detta har förvisso senare drabbat även Dvořák. Hans avsikt var dock att hylla mångkultur och de olika nationernas samarbete. Symfonins musikaliska lån har dessutom gått åt även andra hållet. I den andra satsen spelar det engelska hornet en melodi som senare arrangerats om till Goin’ Home, en hymn som har förblivit mycket populär i framförallt afroamerikanska gudstjänster. 

Konstnärer

  • Osmo Vänskä

    dirigent

  • Jonathan Roozeman

    cello

Program

  • 19.00
    Samuel Barber

    Symfoni nr 1

  • Samuel Barber

    Cellokonsert

  • 21.00
    Antonin Dvořák

    Symfoni nr 9 "Från den nya världen"

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.

Mera musikenergi

Kort före Béla Bartók reste till Amerika komponerade han en violinkonsert som är som en självbiografi med fokus på hans stilutveckling. Klassiska former, folkliga rytmer och en för tiden typisk modernism möts i ett verk som av sin exekutör kräver känsla och teknik. Dirigent Matthias Pintscher slår in våren i stan. 
Ons 20/03/2019
19:00

Vad är kärlek? En styrka skänkt av gudarna, ungdomens källa, eller det goda livets högsta uttryck? Leonard Bernstein presenterar talen om kärlek i Platons Gästabud i form av dialoger mellan violin och orkester. Sjostakovitjs sista symfoni står vid dödens port och blickar tillbaka på livets glädjen och sorger. Baiba Skride och John Storgårds står än en gång för kvalitet. 

Fre 29/03/2019
19:00