HSO & Jukka-Pekka Saraste - Tchaikovsky Symphony No. 5

En stor kris utgör en vattendelare mellan Pjotr Tjajkovskijs (1840–1893) tre första och tre sista symfonier. Fram till år 1877 hade han haft framgångar, funnit en generös mecenat - till och med en slags avlägsen mammafigur - i form av Nadezjda von Meck, och fått en grundmurad position som en internationell tonsättare. En plats i offentligheten hade sitt pris. Då rykten om Tjajkovskijs homosexualitet började florera var inte endast hans karriär utan hela hans liv utsatt. För att rädda sitt rykte gifte han sig med den unga Antonina Miljukova. Det var ett misstag: tonsättaren led i sitt kulissäktenskap och sökte tröst i ett självmordsförsök. Ett hälsosammare alternativ var dock att kanalisera känslorna till musik. 

Tjajkovskijs tre sista symfonier ter sig som en slags narrativ trilogi -  de är verk som skildrar inre konflikter, verk i vilka tonsättaren är hjälten som trotsar sin epoks högre makter. Den fjärde symfonin (1878) är likt Beethovens Ödessymfoni en berättelse som går från ett nästan-nederlag till seger. Den sjätte symfonin (1893), i vilken den förbjudna kärlek som ger livet dess mening klipps av av döden, fullbordades endast ett par veckor före tonsättaren avled i dunkla omständigheter. 

Även den femte symfonin (1888) hade en noga uttänkt dramatisk kurva, men vi känner till endast den första satsens program: klarinettens introduktion är ”en total underkastelse inför Ödet”, det snabba allegrot ”mutter, misstro, klagan, förebråelser gentemot X”, och ”skall jag låta ödet dra mig med sig???”. Symfonins återkommande ödesmotiv är ett citat ur Mihail Glinkas opera Livet för tsaren där det beledsagar orden ”försjunk inte i sorg”. Ovanför den andra satsens hornmelodi påstås Tjajkovskij ha skrivit ”Ack, hur jag älskar… om du älskar mig… med längtan och lidelse…”. Musiken tar ständigt en ny riktning och behåller en viss stämning för endast ett par takter i taget. Den tredje satsens vals för oss till balettens värld, dit Tjajkovskij alltid brukade rymma då det verkliga livet blev alltför pressande. I finalen klingar ödestemat allt mera pompöst, som för att säga att ingen kan fly undan det liv som den tilldelats.