Il Signor Bruschino

Ons 12/02/2020 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Rossinis operauvertyrer är som miniatyroperor. De är sprängfyllda av musikaliska skämt, komiska gestalter, unga älskare och bedragna äkta män. I sin första violinkonsert lade Paganini på ett motsvarande sätt in precis alla av de virtuosa trick han hade kommit på medan han hade uppträtt runt omkring i Italien. Ning Feng omvandlar Paganinis akrobratiska passager till en vacker och talande musik. 

Simone Young

Simone Young från Australien är en pionjär inom konstmusiken och framförallt operan. 21 år gammal började hon arbeta på operan i Australien, först som övningspianist och från och med år 1986 som Sydneys operahus första ordinarie kvinnliga dirigent. Då hon flyttat till Tyskland arbetade hon som Daniel Barenboims assistent vid Staatsoper Berlin och i Bayreuth, och som James Conlons assistent vid operan i Köln. 

År 2015 berättade Young i Sydney Morning Herald: ”Det var många duster i Köln. Jag var den yngsta i personalen, kvinna, dessutom gravid. Ja, och australiensare. Men jag bestämde att inget skall få hejda mig.”

2005-2015 var Young Staatsoper Hamburgs konstnärliga ledare och Hamburgs filharmonis chefdirigent. Under sin första period tilldelades hon priset som Årets dirigent, år 2008 fick hon det ryktbara Johannes Brahms-priset. Under sin dirigentperiod ledde hon över 500 operaföreställningar och spelade in alla symfonier av Brahms och Bruckner. Young är den första kvinna som dirigerat Wagners Ring-tetralogi. Hon är dessutom den första kvinna som dirigerat Wiens filharmoniker, och på Bastiljens opera i Paris och Staatsoper Wien.

Följ Simone Young på Twitter @SYoungconductor

Daniel Müller-Schott

Det är fåfängt att försöka nämna ens en del av alla de orkestrar och dirigenter som Daniel Müller-Schott från München (f. 1976) har samarbetat med. Han gjorde sin professionella solistdebut år 1993 på Warszawas filharmonikers turné, och efter det har han i redan över tjugo års tid uppträtt med de bästa orkestrarna och dirigenterna. 

Müller-Schotts talang uppmärksammades första gången år 1992 då han vann första pris i De unga musikernas Tjajkovskij-tävling i Moskva. Segern nådde violinist Anne-Sophie Mutters öron, och då hon personligen hört Müller-Schott uppträda erbjöd hon honom ett av hennes stiftelses stipendier. I ett års tid studerade Müller-Schott i Paris för den legendariske Mstislav Rostropovitj. Sedermera har Mutter och Müller-Schott ofta uppträtt tillsammans som kammarmusiker och som solister i framförallt Brahms dubbelkonsert. 

Schumanns cellokonsert har en speciell plats i Müller-Schotts liv. Han har inte glömt den första gång han hörde verket: han var fem år gammal och hans mamma hade tagit honom till orkesterrepetitionerna. Pojken visste ingenting om cellon och hade aldrig hört talas om Schumann, men instrumentets ljud och spelsätt var så fascinerade att han själv ville börja spela cello. Müller-Schott har verket ständigt i sin repertoar, och han har spelat in det år 2009 tillsammans med NDR:s symfoniorkester och Christoph Eschenbach. Under denna säsong spelar han verket endast på konserterna i Helsingfors. Müller-Schott var HSO:s solist senast år 2011.

Müller-Schott spelar ett av den venetianska Matteo Goffriller år 1727 byggt instrument som tidigare har tillhört Harvey Shapiro. 

Gioachino Rossini: uvertyr till operan Signor Bruschino

Gioachino Rossini (1792–1868) har ett rykte att vara musikhistoriens största latmask. Det är en verklig prestation med tanke på att Rossini komponerade över 39 operor, tre mässor och sex stråkkvartetter - och de flesta av dessa verik skrev han före han hade hunnit fylla fyrtio. Rossinis inställning till sitt yrke var mycket praktiskt. Han hade för vana att komponera i sängen, och om notpappret föll under sängen föredrog han att börja om istället för att böja sig ner och plocka upp pappret. Då han hade skrivit en opera till Paris kunde han använda nästan samma musik på nytt i Italien endast genom att byta ut librettot. 

Rossini avskydde att skriva uvertyrer och gjorde det alltid i sista minuten. Det satte inte bara den enskilda uppsättningens utan ibland även hela operahusets framtid i fara. Operacheferna måste låsa in honom i ett bakrum tills uvertyren var färdig. Om detta inte hjälpte återanvände Rossini helt sorglöst gammalt material. Till och med den berömda uvertyren till Barberaren i Sevilla hade han använt i redan två operor. Då Rossini år 1829 fullbordat sin sista opera Wilhelm Tell vigde han återstoden av sitt liv åt kulinariska njutningar. Om detta påminner rätten Tournedos Rossini som ännu finns på restaurangmenyerna. 

Rossinis första operor var farser i en akt. Ett dylikt verk är Signor Bruschino som han skrev för Teatro San Moisè i Venedig då han var 20 år gammal. Operans intrig kan enklast skildras med den gamla formeln: sopranen och tenoren förälskar sig i varandra men basen försöker komma i vägen.  Till en regelrätt fars hör naturligtvis också en lek med masker som vållar otaliga missförstånd. Uvertyren innehåller troget alla de element som hör till en uvertyr av Rossini, bland annat en långsam introduktion och en galopperande slutstegring. Publiken får därtill bevittna en enastående specialeffekt: violinisterna ger rytm med att slå stråken mot notstället. 

Robert Schumann: Cellokonsert op. 129

Robert Schumann (1810–1856) skrev mer alla mindre alla sina stora verk motiverade av tillfälle och behov. Som ung fabricerade han pianostycken för att skapa sig ett namn som en turnerande virtuos. Efter att år 1840 ha gift sig med Clara Wieck komponerade han i ca ett års tid 140 sånger om kärleken. Sedan kom en period av orkestermusik, varefter Schumann var en tillräckligt etablerad tonsättare för att ha råd att göra även experiment. Då han år 1850 blev orkesterledare i Düsseldorf förstod han att utnyttja situationen. Hans bana som dirigent blev förvisso kort på grund av en bristande teknik, men perioden gav upphov till sådana verk som bl.a. symfonierna 3 och 4 samt cellokonserten i a-moll (op. 129, 1850). 

Schumann var väl insatt i cellon. Som liten hade han spelat instrumentet och rentav övervägt att bli cellist då karriären som pianist tog slut på grund av en fingerskada. Men Schumanns cellokonsert blev ingen succé, och det av flera orsaker. Han kallade inte verket för en konsert utan smått vagt för ett ”konsertstycke”. Inte heller hade han gjort det tidsenliga och skrivit ett sprakande virtuosverk. Cellokonserten är en poetisk drömbild med sjungande melodibågar, och de tekniska svårigheterna ligger i att producera en vacker klang. 

Både Düsseldorfs solocellist Christian Reimers och tonsättare-cellist Robert Bockmühl började  repetera verket men vägrade sedan framföra det. Även förläggarna reagerade svalt. Fyra år senare sände Schumann partituret för att tryckas. En vecka senare försökte han dränka sig i Rhen. Cellokonserten blev inte Schumanns sista verk, men det är det sista verk han filade färdigt för publikation. 

Cellokonserten uruppfördes först år 1860, efter tonsättarens död. Trots att solist var den respekterade Ludwig Ebert hade orkestern inte brytt sig om att öva in verket ordentligt och det hamnade snabbt i kategorin historiska kuriositeter. Verket bedöms alltjämt mycket olika och det har inte samma självklara position som ett romantiskt mästerverk som till exempel Elgars och Dvořáks cellokonserter. Verket har tre satser och de spelas utan paus. 

Franz Schubert: Symfoni nr 4 c-moll ”Den tragiska”

Nuförtiden ifrågasätter ingen Franz Schuberts (1797–1828) storhet men samtiden tyckte något annat. Wienarna kände honom som en tonsättare av främst över 600 solosånger, men på den tiden tog man en tonsättare seriöst endast om han skrev symfonier. Så upplevde åtminstone Schubert det. Han surade: ”Jag är inte endast en sångtonsättare trots att det är vad idiotiska tidningar säger och dumbommar påstår.” Han hade rätt i att han var en symfoniker - det var bara det, att ingen kände till det. Han hade skrivit symfonier sedan han var 16. Den mest berömda av hans sju färdiga symfonier är paradoxalt nog nr 8, Den ofullbordade.

Schubert skrev sin fjärde symfoni då han var 19 år gammal. Titeln Den tragiska lade han till i manuskriptet först en tid efter att symfonin hade blivit färdig. Titeln har aldrig fått en förklaring. Symfonin är Schuberts första och enda symfoni i en molltonart, men verket är inte tragiskt eller depressivt utan tvärtom fyllt av fart, livslust och kampanda. Titeln är troligen Schuberts försök att väcka förläggarens intresse: den romantiska epoken hade startat och man förväntade sig att i musik finna bilder och berättelser, inte endast musik. Planen gick i stöpet. De flesta av Schuberts symfonier uruppfördes först efter hans död och så också den fjärde. Den framfördes första gången år 1849. 

Symfonin har fyra satser. Den första, Adagio molto – Allegro vivace inleds som med ett avlägset kaos som långsamt övergår i en syntes. Satsen huvudtema är lånat ur Beethovens stråkkvartett opus 18:4. Den andra satsen Adagio är en av Schuberts mest melodiska, och det finns endast ekon av första satsens indirekta tragik. Den tredje satsen Menuetto är märkligt nyckfull för att utgå från en tysk dans i måttfullt tempo. Finalen Allegro återvänder till den första satsens djup, men tragiken är närvarande som högst en krydda. I slutet får, på ett typiskt klassiskt-romantiskt vis, en mörk c-moll ge vika för en ljusare durstämning.

Konstnärer

  • Simone Young

    dirigent

  • Daniel Müller-Schott

    cello

Program

  • 19.00
    Gioachino Rossini

    Overture to Il Signor Bruschino, uvertyr

  • Robert Schumann

    Cellokonsert

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Franz Schubert

    Symfoni nr 4 "Den tragiska"

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.