Incontri

Fre 07/02/2020 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Ning Feng omvandlar Paganinis akrobratiska passager till en vacker och talande musik. 

Rossinis operauvertyrer är som miniatyroperor. De är sprängfyllda av musikaliska skämt, komiska gestalter, unga älskare och bedragna äkta män. I sin första violinkonsert lade Paganini på ett motsvarande sätt in precis alla av de virtuosa trick han hade kommit på medan han hade uppträtt runt omkring i Italien. Ning Feng omvandlar Paganinis akrobratiska passager till en vacker och talande musik. 

Mario Venzago

Leenden, skratt, glädje. Att sammanfatta Mario Venzagos (f. 1948) personlighet i dessa tre ord klingar som en kliché, men såväl musiker och publik som rentav kritiker kan intyga att de motsvarar hans attityd till musik och livet. Enligt en formulering får han rentav Brahms att dansa. 

Venzago diskuterade sin positivism i Yleisradio år 2014: ”Som äldre har jag börjat närma mig mitt yrke via lyckan. Jag har ju trots allt tillgång till en stor orkester som skapar ljud för musik och för oss! Ju mer jag får delta i att skapa detta ljud, dess lyckligare blir jag. Och dess mera förälskar jag mig i mitt yrke, i mitt resande och i arbetet med olika orkestrar.” 

Venzago känner världens orkestrar väl ända sedan han på 1970-talet bytte ut pianot till dirigentpinnen. Han har arbetat som musikledare eller chefdirigent i Winterthur, Heidelberg, Bremen, Graz, Basel, Baskien, Newcastle, Göteborg och Indianapolis. År 2010 blev han chefdirigent för Berns symfoniker i sitt hemland Schweiz. 

Venzago har gästdirigerat Tammerfors filharmoni och RSO och varit Tapiola Sinfoniettas mångåriga samarbetspartner. HSO dirigerade han senast år 2019. 

Venzagos varumärke är inte endast ett gott humör utan även den halsduk han alltid bär - utom på konsertkvällar. Han har flera, men de är alla röda. Och alla bringar lycka. 

Ning Feng

Då Ning Feng (f. 1982) spelar börjar kritikerna tänka ut fina fraser om glödande ädelmetaller och den forna tidens virtuoser. Men Fengs karriär som violinist har varit allt annat än självklar. I själva verket höll den på att ta slut före den ens hade börjat. 

Feng började spela violin på uppmaning av sin far, som i sin ungdom inte kunnat spela själv på  grund av politiska och ekonomiska skäl. Feng besparades dock all press hemifrån: att spela fick vara endast en hobby. Men knappt hade Fengs violinlektioner inletts då man märkte att hans lillfinger är för kort. Läraren gav inget hopp: det är onödigt att fortsätta. 

Fadern svalde inte detta. I ett halvt års tid sökte han efter en ny lärare som skulle ge sonen en chans. Denne fick snart inleda studier vid Hu Weimins klass vid konservatoriet i Sichuan. Lärare och elev arbetade hårt och slösade inte tid. Feng gick snabbt framåt, och längden på lillfingret utgjorde inte ett hinder. 

Feng fortsatte sina studier vid Royal Academy i London under ledning av Hu Kun, Hu Weimins son, samt vid Hanns Eisler- högskolan i Berlin under ledning av Antje Weithaas. Då årtusendet bytte deltog han i flertalet tävlingar och fick pris i bl.a. Joseph Joachim-, Drottning Elisabet - och Yehudi Menuhin-tävlingen. År 2005 vann han första pris i Michael Hill -tävlingen i Nya Zeeland och år 2006 i Paganini-tävlingen i Genua. Under detta årtionde har Feng uppträtt med bl.a. Los Angeles och BBC:s filharmoniker, Birminghams symfoniker och Washington National Orchestra. Idag debuterar han med HSO som solist med en konsert som han förra hösten spelade in för Channel Classics. 

Ning Fengs instrument är en Stradivarius från år 1721 med smeknamnet ”MacMillan”. Feng får låna instrumentet av en privat samlare. 

Gioachino Rossini: Il viaggio a Reims, uvertyr

År 1825 var Reims proppfull av besökare, framförallt aristokrater och politiker. Frankrike fick en ny konung då Charles X 29.5. under högtidliga former kröntes i stadens katedral. Den betydande händelsen uppmärksammades runtom Frankrike på flera olika sätt. I Paris hade den 19.6. en splitterny opera i en akt med anknytning till ämnet premiär. Den var skriven av Gioachino Rossini (1792-1868). Ett speciellt tillfälle krävde något extra och Rossini hade skrivit ett verk med hela fjorton solistiska partier. I premiären deltog flera av tidens absoluta toppsolister, bland annat sopran Giuditta Pasta, sopran Ester Mombelli och tenor Marco Bordogni. 

Till sin handling är Il viaggio a Reims (till sin fullständiga titel Resan till Reims, eller Värdshuset Den gyllene liljan) en slags föregångare till road movie-genren: ett blandat sällskap reser för att se på Charles kröning och råkar på vägen ut för allehanda äventyr. Operan gavs endast fyra gånger. Rossini hade i förväg insett att Resan till Reims har endast stundens nyhetsvärde, så han återanvände senare nästan hälften av musiken i operan Le Comte Ory (Greve Ory, 1828). Resan till Reims-operans ursprungliga notmaterial var länge försvunnet och antogs ha förstörts. Tack vare musikforskares detektivarbete lyckades man dock sammanställa operans partitur på nytt. Operan återvände till rampljusen hösten 1984 i Pesaro, Rossinis födelsestad. 

På 1930-talet - då operan ännu var försvunnen - började man framföra uvertyren på konserter. Resan till Reims saknar dock en uvertyr; i dess ställe finns endast en rätt kort orkesterintroduktion. Det verk som alltjämt framförs som operans uvertyr är i själva verket sammanställt av musiknummer ur Rossinis opera Le siège de Corinthe (Korints belägring, 1826).

Niccolò Paganini: Violinkonsert nr 1 D-dur op. 6

”Fem fot och fem tum lång. En orms kroppsbyggnad. Ett uppseendeväckande lång, blekt ansikte. Stor näsa och örnögon. Ett lockigt, fladdrande hår och en väldigt mager nacke. Då han spelade var det som om två figurer etsats in i kinderna. Figurerna förde tankarna till violinens f-hål.” 

Den franska kritikern Castil-Blaze beskriver sin tids mest kända och mest legendariska violinist. Niccolò Paganini (1782-1840) var inte endast en tekniskt förbluffande virtuos. Han var också musikens stjärnkults fader som visste hur man skall manipulera publiken för att väcka dess intresse. Till exempel spred Paganini ett rykte att han var så talangfull därför att han hade ingått en pakt med djävulen. Vanligen klädde han sig så att han gjorde ett tämligen dystert intryck. Under ett framförande kunde han bryta av fiolsträngarna en efter en tills han spelade på endast en enda. 

Dylika tricks innebär inte alls att Paganini inte var en genuint betydande musiker. Han utvidgade violinens spelteknik och inspirerade framförallt Liszt att göra samma på pianot. Som tonsättare skrev Paganini naturligt nog musik för nästan enbart sitt eget instrument. 

Den första violinkonserten (D-dur, op.6) torde ha fullbordats omkring år 1816, men man vet att tonsättaren bearbetade partituret ännu långt efteråt. Verket har tre satser (Allegro maestoso, Adagio och Rondo: Allegro spirituoso) vilkas tonspråk är influerat av framförallt Paganinis landsmans Gioachino Rossinis operor. Konserten var från början i Ess-dur men numera framförs verket transponerat till D-dur. Solots effekter – trippelgrepp, flageoletter, pizzicato för vänster hand, etc. – är vardag för vår tids solister men Paganinis samtida ansåg att solopartiet var alldeles omöjligt att spela. Paganini behöll med flit noterna hos sig själv för att ingen skulle ha stulit alla de effekter han hade uppfunnit. Den första violinkonserten publicerades först efter hans död. 

Luigi Nono: Incontri 

Kan konst påverka? Är konst politiskt? Återspeglar ett konstverk det samhälle som omger det? Bör en kreativ människa följa en ideologi? Luigi Nonos (1924–1990) svar på varje fråga hade tveklöst varit: ja, absolut. Han hatade fascism och såg socialismen som en chans att bygga en bättre värld. År 1952 blev han medlem av det kommunistiska partiet. Som tonsättare skrev Nono redan från starten ställningstagande musik. Hans första betydande verk Variazioni canoniche (1950) utgick från material ur Ode till Napoleon (1942), Arnolds Schönbergs protest mot tyranni. I genombrottsverket Il Canto sospeso (1956) består texten av brev som är skrivna av dödsdömda medlemmar av motståndsrörelsen. Människans frihet och det rättvisa samhällets tema är i fortsättningen starkt framme i bland annat Nonos operor Intolleranza 1960 (1961) och Al gran sole carico d’amore (1975). 

Incontri för 24 instrument uruppfördes i Darmstadt 30.5.1955 under ledning av Hans Rosbaud. Darmstadt var den dåtida europeiska nya musikens centrum där Stockhausen, Boulez, Kagel, Pousseur och andra av tidens ledande avantgardetonsättare möttes på kurser och konserter. Även Nono var en ofta sedd gäst. 

Såsom tonsättaren har förklarat innehåller Incontri två till sina innehåll motsatta strukturer som följer sin egen självständiga logik. Verkets idé är att stegvis låta dessa strukturer närma sig varandra. I slutet har de smält samman. Incontri kan tolkas som ett uttryck för Nonos dröm om ett perfekt samhälle i vilket motsatser finner varandra och solidaritet är a och o. I Incontri leder en sammanstötning mellan olika synpunkter inte till en katastrofal konflikt utan till samförstånd och harmoni. 

Giuseppe Martucci: Symfoni nr 1 d-moll op. 75

Giuseppe Martucci (1856-1909) som föddes i Capua och avled i Neapel är ett exempel på en tonsättare som under sin livstid var uppskattad och respekterad av flera av musikfältets stora namn men sedan föll i glömska. Martucci blev först känd som pianist, och hans talang hyllades av bl.a. Franz Liszt ja Anton Rubinstein. På 1880-talet började han arbeta som dirigent. Han bl.a. dirigerade år 1888 det första italienska framförandet av Wagners Tristan och Isolde, och han gjorde hemmapubliken bekant med verk av bl.a. Brahms, Berlioz och Debussy. Martucci hade överlag  en bred musiksmak, för han var intresserad av också barocktonsättare och deras alster. Martucci gjorde en betydande insats som lärare i först Neapel, sedan Bologna. Hans mest kända kompositionselev är Ottorino Respighi. 

Martucci komponerade framförallt kammarmusik, solosånger och pianostycken. Han var ointresserad av att skriva en opera. Senare italienska tonsättargenerationer har sett Martuccis största betydelse i att han introducerade den absoluta musikens ideal i ett land där vokalmusiken – framförallt operan – normalt stod i tonsättararbetets fokus. 

Av Martuccis två symfonier var den första (d-moll, op. 75) på hans skrivbord i sex års tid före den fullbordades år 1895. Verket uruppfördes samma år i november i Milano under tonsättarens ledning. Efter Martuccis död hörde symfonin till Arturo Toscaninis repertoar. Den, i likhet med tonsättares övriga musik, förblev dock bortglömd ända tills firandet av Martuccis 100-årsjubileum år 2009 ledde till ett nyväckt intresse för honom. 

D-mollsymfonin är på traditionellt vis ett verk med fyra satser. De är Allegro, Andante, Allegretto och Mosso – Allegro risoluto. Som symfoniker går Martucci här, liksom i sin andra symfoni (F-dur, op. 81) i den av honom högt beundrade Johannes Brahms fotspår. Den första symfonins romantiskt glödande tonspråk är påverkat av även bland annat Wagners operor och Schumanns musik. 

Konstnärer

  • Mario Venzago

    dirigent

  • Ning Feng

    violin

Program

  • 19.00
    Gioachino Rossini

    Il viaggio a Reims, uvertyr

  • Niccolò Paganini

    Violinkonsert nr 1

  • Paus 25 min

  • Luigi Nono

    Incontri

  • 21.00
    Giuseppe Martucci

    Symfoni nr 1

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.