Kejsarkonserten

Fre 04/10/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Napoleon, som föddes för 250 år sedan, hyllas av en kejserlig konsert och musikaliska svar på mänsklig tyranni. Med sitt verk Ode till Napoleon visade Schönberg solidaritet med dem som i Europa kämpade mot Hitler. Enligt tonsättaren bör texten reciteras med ”170 nyanser av förlöjligande, sarkasm, vrede, hånflin, förakt och motvilja”. Elisabeth Leonskaja är en pianistlegend som från konsert till konsert, land till land, följs av en trogen skara beundrare. 

Antonello Manacorda

Antonello Manacorda (f. 1970) är född i Torino. Han inledde sin musikerbana som violinist och studerade för Sergio Lamberto vid Giuseppe Verdi-konservatoriet. Med hjälp av De Sono-musikföreningens stipendium kunde han resa till Herman Krebbers klass i Amsterdam. Som ung arbetade Manacorda som konsertmästare i Paris under ledning av bl.a. Pierre Boulez. År 1994 bad Claudio Abbado Manacorda att bli Mahler-ungdomsorkesterns konsertmästare, och tre år senare grundade han tillsammans med ett par kolleger den ryktbara Mahler Chamber Orchestra. Sedan bestämde han att han sätter violinen åt sidan och studerade i två års tid dirigentteknik under ledning av Jorma Panula. 

Manacorda har i redan 15 års tid varit ett dirigentnamn att räkna med. Under detta årtionde har han varit chefdirigent för Kammerakademie Potsdam. År 2015 belönades hans och orkesterns Schubert-skiva på ECHO-galan. Fram till förra våren har Manacorda varit chefdirigent för även Het Gelders Orkest i Arnheim i Nederländerna. Han och orkestern har regelbundet gjort gästspel i bl.a. Philharmonie i Berlin och Concertgebouw i Amsterdam. 

Manacorda gästdirigerar flera topporkestrar, bl.a. Frankfurts och Berlins radios symfoniorkestrar, BBC Philharmonic NDR Hamburg och Sydneys symfoniorkester. I Finland har han gästdirigerat Helsingfors stadsorkester och Tapiola Sinfonietta. Som operadirigent trivs han på framförallt Aldeburghs festival samt i italienska operahus. 2003-2006 var han konstnärlig ledare för Académie européenne-kammarmusikkurserna i samband med musikfestivalen i Aix-en-Provence. 

Elisabeth Leonskaja

Det är svårt att föreställa sig en mera legendarisk, fortfarande aktiv pianist än Elisabeth Leonskaja som föddes i Tbilisi i Georgien. Hon är en av de sista stora pianister som har den traditionella sovjetiska pianoskolan närvarande i både själ och fingertoppar. Hennes tolkningar av Schubert, Chopins nocturner och Beethovens sonater har under årtiondenas gång blivit veritabla begrepp i den inspelade pianomusikens historia. Till konsertestraderna bringar hon en fläkt av det slag av svårt gripbara majestät som präglade 1900-talets pianisters guldålder. Ni har framför er en musiker som har spelat Sjostakovitjs stycken i dennes vardagsrum med honom själv närvarande. 

Leonskajas internationella karriär startade redan före hon hade börjat studera på Moskvas konservatorium. Bara under år 1964 vann hon första pris i tre betydande musiktävlingar: George Enescu-tävlingen i Bukarest, Marguerite Long–Jacques Thibaud -tävlingen och, störst av alla. Drottning Elisabet-tävlingen i Bryssel. Allt hon gjort därefter kan man inte börja räkna upp. 

Beethovens pianokonserter har en helt egen plats i Leonskajas musikerliv ända sedan hon 11 år gammal framförde den första pianokonserten i sin första offentliga konsert. Den femte konserten har hon framfört bl.a. i fjol på Skottlands kammarorkesters turné med Clemens Schuldt som dirigent. 

Leonskaja har haft en nära relation till Finland och finländare från och med år 1965, då hon anlände till Sibelius-violintävlingen som sin dåvarande partners, Oleg Kagans, pianist. Sedermera har hon uppträtt i Finland tiotals gånger, framförallt år 2016 då hon öppnade Sinfonia Lahtis vårsäsong, uppträdde på Mänttäs festspels avslutningskonsert och på Helsingfors festspel framförde Schuberts tre sista sonater. Leonskaja var Helsingfors stadsorkesters solist senast år 2010, och då var verket Beethovens fjärde pianokonsert. 

Niall Chorell

Niall Chorell (f. 1975) visste inte vad han skulle göra. Han hade nyss slutfört sina gymnasiestudier och trivdes inte längre i Dublin. Ingen musikundervisning var tillgänglig för en ung man som inte kunde läsa noter. Alltså reste han till Finland, sin mammas födelseland. Han kunde inte finska men hade lärt sig svenska under barndomens sommarlov hos släktingar. Chorell sökte sig till Lärkkulla folkhögskola i Karis. 

Chorell ville sjunga, men inte opera. Han kunde inte identifiera sig med en enda av De tre tenorerna, hans enda kontakt med den sångstilen. Chorell ackompanjerade sig själv på gitarr och sjöng pop och rock i högskolans korridorer med en sådan inlevelse att han valdes till Årets trubadur. Nästa år uppträdde han som gatumusiker i bl.a. Forum och på Mikaelsgatan. Det var först då hans lärare Heikki Oramo uppmanade honom att gå till Sibelius-Akademin för att lyssna på skivor med Fritz Wunderlich som Chorell föll för klassisk sång. 

På Sibelius-Akademin hade han Jorma Hynninen och Tom Krause som lärare. 2001 vann han första pris i Lojo tenortävling, 2002 tilldelades han andra pris i både Villmanstrands sångtävling och Timo Mustakallio-tävlingen. Han uppträder numera regelbundet som solist. Schönbergs Ode to Napoleon Buonaparte började Chorell studera in för redan tre år sedan, men han framför den nu för första gången. Han förbereder sin insats som recitatör på ett annat sätt än han skulle göra om han skulle sjunga: ”Jag närmar mig verket utgående mera från texten. Först senare, då jag vet vad texten betyder för mig, bekantar jag mig med rytmerna och Schönbergs toner. Eftersom jag inte har någon melodi får jag en större tolkningsfrihet.” 

Chorell är känd för att uppträda i även oratorier och konsertarior. I fjol gav han ut en skiva där han tillsammans med pianist Gustav Djupsjöbacka, baryton Jaakko Kortekangas och mezzosopran Erica Back framför Ernst Fabritius samlade sånger.

Arnold Schönberg: Ode till Napoleon Buonaparte op. 41b (1942)

”League of Composers bad mig att skriva ett kammarmusikverk till sin konsertserie år 1942. Endast ett visst antal instrument var tillgängliga. Jag kom genast att tänka på att stycket inte får blunda för mänsklighetens upprördhet över de brott som gett upphov till detta krig. Jag kom ihåg Mozarts Figaros bröllop,- -  Schillers Wilhelm Tell, Goethes Egmont, Beethovens Eroica och Wellingtons seger och visste att intelligentians moraliska plikt är att stå upp emot tyranni.” 

(Schönbergs presentation av sitt verk, 1943, Sämtliche Werke / Arnold Schönberg: Abt. 6, BD 24, Schott 1996, s. 107)

Under 1940-talet började Arnold Schönbergs (1874–1951) hälsa svika honom. Han komponerade  allt mera sällan och verken blev allt kortare. Nu inspirerades han dock att ta itu med tidens mest brännande ämne, kriget. För att finna en text som kritiserade Hitler vände han sig till Lord Byron (1788–1824) och dennes dikt om den störtade Napoleon: 

[…] ”Dikten är Lord Byrons Ode till Napoleon Buonaparte. Slutet är - för mig överraskande - en hyllning till Washington. Dikten innehåller mycket som för tankarna till Hitler och vår tids händelser. I musiken kan man på ett ställe uppfatta Marseljäsen och höra rentav en ’seger’ - och du kan utgå ifrån att jag gör det smakfullt - och jag tror […] - jag räknar med - att det blir väldigt effektivt.” (brev till G. Greissle/R. Golisch 17.5.1942, Sämtliche Werke / Arnold Schönberg: Abt. 4, BD 9.2, Schott 2008, s. 402)

Byrons text är strofisk, men det är inte så Schönberg har tonsatt den. Recitativet saknar exakta tonhöjder och präglas av fri deklamation. Harmoniskt representerar Ode Schönbergs sena produktion, i vilken hans attityd till treklanger var avslappnad. Han ansåg inte att de element som hade lånats ur den tonala världen - exempelvis slutets Ess-dur - skulle ha hotat dissonansens emancipation. Senare arrangerade Schönberg kammarorkesterverket för orkester. 

Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 5 Ess-dur op. 73 "Kejsarkonserten" (1809)

Den franska revolutionens ideal hade ett stort inflytande på Beethoven (1770-1827) som växte upp i skuggan av stora omvälvningar. Han hade dock ett komplexfyllt förhållande till Napoleon, vars krig bland annat försvårade planerna att uppträda i England. Napoleon utnämnde sin lillebror Jérome till konung av Westfalen. Denne erbjöd Beethoven en tjänst som hovdirigent. Tonsättaren hade att välja mellan två monarker, Jérôme Bonaparte och Österrikes Frans I, och valde till sist Wien. Napoleons armé marscherade in i staden år 1809 då Frans I förlorat striden mot fransmännen. Då Wien belägrades drabbades den österrikiska valutan av inflation. Devalveringen åt upp en stor del av Beethovens inkomster. 

Det var kring denna tidpunkt som Beethoven skrev sin sista pianokonsert. På grund av den allt mera försämrade hörseln övergav han en karriär som konsertpianist och fokuserade på att ge ut sina kompositioner. Beethovens betydelse för pianokonsertens utveckling var enorm. I sin produktion förde han det wienska fortepianots vighet närmare en proto-romantisk linearitet, dock utan att glömma Mozarts och Carl Philipp Emanuel Bachs retoriska arv. 

Till sina vänner klagade Beethoven över den misär och de svårigheter belägringen förde med sig. Leon Plantiga, som studerat Beethovens pianokonserter (Beethoven’s Concertos, Norton 1999) anmärker att man bör nalkas verkets krigiska symbolik med en viss försiktighet. Kriget var starkt närvarande i Beethovens liv men med tanke på omständigheterna kan man knappast säga att han direkt skulle ha beundrat armén. Det var inte heller tonsättaren som gav verket titel ”Kejsarkonserten”, det uppfanns senare på 1800-talet. Eftersom Beethoven hade pendlat mellan två kejsare torde det vara svårt att slå fast vilkendera av dem det ens kunde vara.  

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur op. 55 "Eroica" (1803)

”I sin symfoni tänkte Beethoven på Buonaparte [sic], men det var då denne var Förste konsul. […] Jag, liksom hans andra vänner, såg på hans bord en kopia av partituret med ordet ’Buonaparte’ högst uppe på titelbladet. […] Jag var den första att informera honom om att Buonaparte hade utlyst sig själv till kejsare. Då blev han rasande och skrek: ’Så han är ändå inget annat än en vanlig människa? Nu kommer han också att trampa ner på människors rättigheter och gotta sig i sina egna ambitioner. Han ställer sig över alla andra, han blir en tyrann!’ Beethoven gick till bordet, tog titelbladet och slet det itu och kastade det på golvet. […] Först då fick symfonin titeln Eroica.” (Violinist Franz Ries berättelse, The Nine Symphonies of Beethoven, Scholar Press 1996, s. 60–61)

Tonsättare Antony Hopkins (ibid.) närmade sig dedikationen ur en praktisk synvinkel. Beethoven (1770–1827) ville år 1802 resa till Paris för att bli en del av musiklivet i revolutionens källa, och för att hylla den franska nationalhjälten passade en symfoni perfekt. Familjevännen Franz Ries berättelse om tonsättarens upprördhet speglar dock många européers känslor då Napoleon år 1804 lät kröna sig. 

I den första editionen från år 1806 finns en undertitel: ”Hjältesymfoni - skriven för att hylla en stor mans minne”. Detta är kryptiskt. Hopkins trodde inte att den stora mannen var Napoleon. Sorgmarschen hade komponerats före år 1804, vilket kunde tänkas betyda att Beethoven hänvisade till i kriget stupade österrikiska soldater. Å andra sidan ledde Beethovens besvikelse till att han tillägnade verket prinsen av Preussen, Louis Ferdinand. Denna blev känd för att han ledde det fjärde koalitionskriget mot Napoleon. Prinsen stupade i oktober år 1806. Historiker Walther Brauneis föreslår att symfonin är tillägnad prinsens minne (Beethoven and His World, Oxford Univ. Press 2001).

Konstnärer

  • Antonello Manacorda

    dirigent

  • Elisabeth Leonskaja

    piano

  • Niall Chorell

    recitatör

Program

  • 19.00
    Arnold Schönberg

    Ode till Napoleon

  • Ludwig van Beethoven

    Pianokonsert nr 5 "Kejsarkonserten"

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Ludwig van Beethoven

    Symfoni nr 3 ”Eroica”

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.

Mera musikenergi

Alexander Toradze är en av representanterna för den stora ryska pianotraditionen. International Piano Quarterly valde hans inspelning av Prokofjevs tredje pianokonsert till den genom tiderna allra bästa. Alfredo Casella var en italiensk kosmopolittonsättare vars tidiga symfoni nu får sin Finlandspremiär. Verket andas samma symfoniska luft som verk av Mahler och Richard Strauss. 

Fre 18/10/2019
19:00