Kontinenterna möts

Fre 01/03/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 37.00-7.00 €

Presentation

Musiken från andra världskriget var även en exportprodukt kontinenter emellan. I de uvertyrer de brittiska tonsättarna skrev för amerikanska orkestrar möter epokens tryckande atmosfär jazzens sorglöshet. Det som den amerikaniserade Igor Stravinsky skulle göra till filmmusik omvandlades snart till Symfoni i tre satser, ett verk han själv kallade för ”en krigssymfoni”.

 

Thomas Søndergård
Dansken Thomas Søndergård (f. 1969) har i över tio års tid arbetar med flera ledande orkestrar, inte minst i Storbritannien där han 2011-2018 var chefdirigent för BBC National Orchestra of Wales. Förra hösten började han arbeta som musikalisk ledare för Royal Scottish National Orchestra, vars gästdirigent han varit sedan år 2009. 
I England har Søndergård gästdirigerat även Londons filharmoniker, BBC:s symfoniker, Londons symfoniorkester och Philharmonia Orchestra. Han har dessutom dirigerat bl.a. Chicagos och Atlantas symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Concertgebouworkestern. I år turnerar han med Royal Scottish National Orchestra i USA och gör sin Finlandsdebut då han dirigerar såväl Helsingfors stadsorkester som Tapiola Sinfonietta. 
Søndergård blev intresserad av musik då han 7 år gammal hörde en musikkår spela på gatorna i hemstaden Holstebro. Trots att staden var liten förstod den att satsa på kultur: Holstebro hade ett högklassigt musikinstitut, och i biblioteket fanns skivor och partitur man kunde låna. I 10 års ålder tillbringade Søndergård sin prao-vecka på operarepetitioner, och fem år senare började han studera perkussion i Köpenhamn. 
Vid sidan om sitt arbete som musiker i Det Kongelige Kapel började Søndergård studera dirigentteknik under ledning av Yves Abel, Aleksandr Poljanitško och Graham Bond. Genombrottet som dirigent skedde år 2005 då Søndergård ledde premiären av Poul Ruders opera Kafka’s Trial på Danmarks nationalopera. 
Följ Thomas Søndergård på Twitter: @tSondergard
 
Christian Ihle Hadland 
Christian Ihle Hadland (f. 1983) studerade vid Rogalands musikinstitut och Barratt Dues musikakademi i Oslo. Av lärarna kan nämnas Jiri Hlinka. Hadland debuterade som orkestersolist 15 år gammal på en av Norges radio-orkesters konserter. År 2006 ackompanjerade han Reneé Fleming på Nobels fredspriskonsert. 
Hadlands pianism har fått lovord ända sedan debutrecitalen på Norska operan år 2008. Kritiken konstaterade att Hadland är ”en unik musiker vars tonkonst hör hemma på alla världens konsertestrader”. Och det är på just dem som Hadland uppträtt under detta årtionde. Han har spelat tillsammans med bl.a. alla större norska orkestrar, Seattles och Londons symfoniorkestrar, samt Tjeckiens och Bayerns radio-orkestrar. Med HSO debuterade Hadland år 2013; dirigent var Marc Soustrot. År 2011 valdes Hadland till BBC:s New Generation Artists-program. 
Hadland är efterfrågad som framförallt Grieg-pianist. Han har framfört sin landsmans pianokonsert flera gånger i bl.a. Storbritannien, och som solist med bl.a. Bergens och Oslos filharmoniker. Tillsammans med Andreas Brantelid har han spelat in Griegs verk för cello och piano. 
”För en musiker är Norge ett härligt ställe att uppträda i”, har Hadland berättat i Gramophone. ”Man ges tid att förverkliga saker och ting. Då du första gången uppträder med en orkester finns där inte tio kritiker i publiken som bara väntar på att få slakta dig. Men du måste utomlands. Detta gäller alla norrmän. Vi befinner oss i periferin; kasta bara en blick på kartan.”
Till en öde ö skulle Hadland ta med sig bl.a. Beethovens Eroica, Bachs Juloratorium och Milan Kunderas roman Odödligheten. Hadland är en fan av brittisk fotboll. 
 
William Walton: Scapino
Sir William Walton (1902–1983) gjorde sitt genombrott år 1923 med Facade för recitatör och orkester, ett verk som då uppfattades som avantgardistiskt. Kritikerna reagerade kraftigt fördömande men medgav att tonsättaren hade ett uppenbart sinne för humor. Facade förblev ett experiment. Walton bytte stil och skrev mera romantiskt i altviolinkonserten (1929), kantaten Belsassars gästabud (1931), violinkonserten (1939) och första symfonin (1935). Verken blev succéer och symfonin gjorde Walton känd i även Amerika. Under andra världskriget komponerade han filmmusik och musik till engelska propagandafilmer. Vid sidan om hann han skriva ett par vägande konsertverk. 
Lustspelsuvertyren Scapino (1941) skrevs till Chicagos symfoniorkesters 50-årsjubileumskonsert. Trots titeln är verket inte avsett att framförs på teatern. Uvertyren skildrar Scapino, en av figurerna i den italienska lustspelstraditionen commedia dell’arte. Walton hade låtit sig inspireras av grafikern Jacques Callot’s bildserie från år 1622. 
Scapino har en ankas näbb och bär en plymhatt. Han är en verbalt begåvad kanalje som är involverad i en mängd kvinnohistorier; han ser till att även hans arbetsgivare Harlekin aldrig saknar  kvinnligt sällskap. Scapinos intriger leder till allehanda komplikationer och rentav handgemäng, varvid han brukar fly fältet och återvända först då läget lugnat ner sig. Den gestalt Walton beskriver i sin musik har karaktäriserats som en mellanform av Mozarts Leporello och Richard Strauss’ Till Eulenspiegel. Scapinos lymmelartade sida skildras med hjälp av rytmiska bleckfanfarer, pizzicati och blåsinstrumentens lustigt hoppande solon. Lismande stråkdrag motsvarar det tilltal Scapino använder sig av då han är en slipprig sol-och-vårare som förför intet ont anande unga damer. 
 
Edvard Grieg: Pianokonsert
Före Edvard Grieg (1843–1907) blev Norges nationaltonsättare gjorde kan karriär som pianist. Som tonåring väckte han sensation och sändes till Leipzigs konservatorium i vars korridorer ännu svävade Felix Mendelssohns, Gewandshaus orkesters mångåriga dirigents ande. Grieg tyckte till en början inte alls om att studera. Allt förändrades då hans lärare blev Ernst Ferdinand Wenzel, en av Robert Schumanns vänner. Grieg blev först allmänt förtjust i Schumanns musik. Efter att ha hört Schumanns pianokonsert blev förtjusningen en förälskelse. Grieg gav ifrån sig manuskriptet till en opublicerad stråkkvartett för att i utbyte få Schumanns verks partitur. År 1886 komponerade han sitt första och enda stora verk, pianokonserten, som var starkt påverkad av Schumanns konsert. (Tidigare hade Grieg komponerat en symfoni men gett den spelförbud; symfonin uruppfördes först år 1981.) 
Konserten blev en omedelbar framgång. Under de kommande åren framförde Grieg den jorden runt. Verket fick bara mera rykte av att Franz Liszt smått överraskande hade fallit pladask för musiken. I samband med alla framföranden filade Grieg konstant på detaljer i partituret; sista gången gjorde han det två veckor före sin död. Verket var så populärt att det blev världens första på skiva inspelade solokonsert. År 1908 tillät teknologin dock inte att verket framfördes i en version som var mer än hela sex minuter lång. 
Man hör ekon av Schumanns konsert i inte endast huvudtonarten. Likt sin idol låter Grieg sitt verk öppnas av orkesterns forte, solistens neråt skuttande motiv och ett återhållsamt huvudtema som presenteras av träblåsarna. Den första satsen är inte så mycket virtuos som poetisk i karaktär. Orkestern och solot för en dialog som kulminerar i en explosiv solokadens. Den andra satsen, ett Adagio i Dess-dur, torde vara konsertlitteraturens allra vackraste mellansats. I finalen råder en norsk stämning som skapas med hjälp av hallingdanser och imitationer av en hardangerfela. 
 
 
Benjamin Britten: An American Overture
Det andra världskrigets första skott hördes redan vid horisonten då Benjamin Britten (1913-1976) och hans partner, tenoren Peter Pears år 1939 packade kappsäckarna inför en resa till Förenta Staterna. Resan inleddes i utmärka tecken. Variationer över ett tema av Frank Bridge hade vunnit ryktbarhet i de amerikanska musikkretsarna, violinkonserten var fem före färdig, och knappt hade Britten kommit till Amerika förrän kontinentens bästa orkestrar började göra beställningar. Sedan slog kritikerna till. Sinfonia da Requiem skrevs för att hylla Japans kejsare men verket passade inte de rådande politiska stämningarna. Ett kallt mottagande drabbade också operetten Paul Bunyan och vokalsviten Les Illuminations. 
Den tre år långa perioden i Förenta Staterna och Kanada blev påfrestande. Britten drabbades av såväl hemlängtan som en svår skrivblockering. Att inte kunna fylla partiturarket med noter måtte ha varit en mycket traumatisk upplevelse - som Britten sedan förträngde. Då man på 1970-talet i ett arkiv hittade partituret till det av Clevelands orkester beställda verket An Occasional Ouverture (1941) förnekade Britten att han var tonsättaren. Han hade rentav hunnit skriva ett nytt verk med samma titel, som för att ersätta gamla dåliga minnen med nya och bättre. En analys av handstilen fick honom dock att bekänna att han var upphovsman till verket från år 1941. Det uruppfördes först år 1983 - efter Brittens död - och fick då titeln An American Ouverture, en amerikansk uvertyr.
Den amerikanska uvertyren nickar åt vännen Aaron Coplands håll i lika hög grad som uvertyren Canadian Carnival (1939). På 1930-talet hade Coplands uttryck blivit synonymt med vad som uppfattades vara amerikansk musik. Uvertyrens orkesterklang är ovanligt transparent. Den vandrande basen och bleckfanfarerna innehåller ekon av marschorkestrar, och de tomma kvarterna och kvinterna torde vara en stiliserad allusion till ett amerikanskt klangideal. 
 
Igor Stravinsky: Symfoni i tre satser
Till skillnad från många av sina emigrantkolleger lyckades Igor Stravinsky (1882–1971) göra succé i Förenta Staterna på samma sätt som tidigare i Europa. Sergej Rachmaninov fick sätta kompositionsarbetet åt sidan för att börja konsertera, och samma gjorde Sergej Prokofjev före han flyttade tillbaka till Ryssland. Benjamin Britten återvände till Europa efter endast tre år. Béla Bartók förblev en udda figur i marginalen. Kurt Weill, Miklós Rósza, Erich W. Korngold och Dmitri Tiomin fann en plats i Amerika genom att söka sig till Hollywood och Broadway. 
I Paris hade Stravinsky umgåtts med Pablo Picasso, Jean Cocteau och Maurice Ravel, och även i Amerika blev han den sociala gräddans favorittonsättare. Han var trots allt far till Eldfågeln och Våroffer, och dessutom en karismatisk dirigent vars mörka brillor, tjocka accent, eleganta klädsel och excentriska beteende mer än väl ersatte bristen på en ordentlig dirigentteknik. Stravinsky badade inte i enbart sina gamla kompositioners glans. Också hans nya verk fann lyssnare. Stravinsky betonade att han alltid skrev i en aktuell musikstil vare sig det sedan rörde sig om 12-tonsteknik eller jazz, nyklassicism eller pastischer. I och för sig var han mera intresserad av att förkunna strikta principer än av att följa dem. Han ansåg t.ex. att filmmusik var en meningslös ljudtapet och att enda orsaken att skriva filmmusik var att man fick pengar. Stravinsky menade också att musik aldrig kan referera till något utanför sig själv och att musik inte innehåller emotioner av något slag alls. 
Då Stravinsky komponerade Symfoni i tre satser (1945) struntade han i sina egna teser. Musiken utgick från en ofullbordad filmmusik, och Stravinsky talade om verket som sin krigssymfoni. I den första satsen utgår han från nyhetsdokumentärer från andra världskriget och deras bilder av den brända jordens taktik och kinesernas liv i skyttegravarna. Den andra satsens musik var avsedd att användas i filmen Sången om Bernadette (1943), i en scen i vilken Jungfru Maria uppenbarar sig för huvudpersonen. I finalen beskriver Stravinsky de framåt marscherande nazisttrupperna. I slutet är det dock de allierade som triumferar. Segerjublet kulminerar i ett slutackord som tonsättaren betecknat som ”ganska så kommersiellt”. 
 
 

Konstnärer

  • Thomas Söndergård

    dirigent

  • Christian Ihle Hadland

    piano

Program

  • 19.00
    William Walton

    Scapino

  • Edvard Grieg

    Pianokonsert

  • Benjamin Britten

    An American

  • 21.00
    Igor Stravinsky

    Symfoni i tre satser

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.