Kosmopoliter

Fre 18/10/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Alexander Toradze är en av representanterna för den stora ryska pianotraditionen. International Piano Quarterly valde hans inspelning av Prokofjevs tredje pianokonsert till den genom tiderna allra bästa. Alfredo Casella var en italiensk kosmopolittonsättare vars tidiga symfoni nu får sin Finlandspremiär. Verket andas samma symfoniska luft som verk av Mahler och Richard Strauss. 

Donato Renzetti

”Då jag blir stor blir jag dirigent”, skrev Donato Renzetti (f. 1950) då han i skolan frågades om sitt drömyrke. Musiken har funnits i släkten i flera generationers tid, så det var självklart för Renzetti att börja studera komposition och dirigentteknik vid Verdi-konservatoriet i Milano. 

Renzetti byggde upp sin karriär genom att flitigt delta i dirigenttävlingar. I Gino Marinuzzi-tävlingen tilldelades han andra pris både 1975 och 1976. Han fick första pris i Ottorino Respighi-tävlingen i Siena och år 1978 tredje pris i Ernest Ansermet -tävlingen i Genua. År 1980 tilldelades han första pris i Guido Cantelli-tävlingen i Milano. Segerns betydelse insåg Renzetti först nästa dag då telefonen ständigt ringde och han fick arbetsanbud. Han hade äntligen kommit ut i rampljuset. 

Det första uppdraget var redan nästa år. Han dirigerade Verdis Requiem på Salzburgs festspel, varefter följde gästspel med Londons filharmoniker, Tokyos symfoniorkester och Santa Cecilia-orkestern i Rom. Sedermera har Renzetti dirigerat praktiskt taget alla stora opera- och symfoniorkestrar från Metropolitan i New York till Buenos Aires filharmoniker och Staatsoper München. Han har samarbetat med tiotalet italienska teater- och operahus. 

Renzetti har blivit en av Italiens mest beundrade dirigenter som såväl pedagog som chefdirigent. Från 1987 fram till i år undervisade han på Pescaras musikakademi. Av hans elever kan nämnas Michele Mariotti samt Gianandrea Noseda, som inkommande januari dirigerar Helsingfors stadsorkester. Numera undervisar Renzetti vid Saluzzos musikhögskola. Han har varit chefdirigent för Orchestra d’Italia, Toscanas orkester, Orchestra Stabile i Bergamo och Marches filharmoniska orkester. Sedan år 2015 leder han Orchestra Gioachino Rossini i Pesaro. 

Alexander Toradze

Alexander Toradze (f. 1952), som föddes i Tblisi i Georgien och studerade vid Tjajkovskij-konservatoriet i Moskva, är en av vår tids stora pianotitaner. Var han än uppträder väcker det uppmärksamhet. Karriären startade då han år 1977 tilldelades andra pris i Van Cliburn-tävlingen i Texas. Redan då såg man att han inte nöjer sig med att imitera alla redan tusentals gjorda tolkningar. En av nycklarna till hans framgång är att han gör saker på sitt eget sätt - inte där för att det är det bästa sättet, men för att det är som passar honom bäst. ”Det finns många sanningar”, har han sagt. ”Ting kan sägas på mer än ett sätt.”

Det sägs att Toradze gör stora verk ännu större. Av de tiotals verk han har tagit till sig torde Prokofjevs tredje konsert ha lämnat det största intrycket. Den inspelning han har gjort tillsammans med Valeri Gergijev och Mariinskijs orkester valdes av International Piano Quarterly-tidningen till historiens allra bästa. Toradzes respektfulla attityd gentemot Prokofjevs musik går tillbaka till barndomen. Pianistens tonsättarpappa hade samma lärare som Prokofjev, och Prokofjev uppfattades alltid som ett stort geni. Dennes porträtt hängde på väggen i Toradzes barndomshem. År 2014 berättade han i Sarasota Herald Tribune: ”Om Sjostakovitj förkroppsligar det ryska och Stravinsky utgör dess hjärna är Prokofjev den ryska musikens själ.”

Toradze har sedan år 1983 bott i Förenta staterna. Han uppträder jorden runt tillsammans med med de mest kända orkestrarna. Han besöker aktivt även Finland och har i ett par årtiondens tid regelbundet gästat St.Mickels festspel. HSO uppträdde han med senast år 2013. Från 1991 till 2017 undervisade han på Indianas universitet. Han har grundat den turnerande Toradze Piano Studio som har blivit en av alla kritiker hyllad musikergrupp. 

Sergej Prokofjev: Pianokonsert nr 3 C-dur

”Det är finns ännu så mycket vackert att säga i C-dur.” Detta är inte vad man hade förväntat sig att höra från Sergej Prokofjev (1891–1953), men tidens tand biter på även unga rebeller. Då den unge Sergej år 1909 utexaminerades från Petersburgs konservatorium med dåliga vitsord gjorde han det han var bäst på: att framställa sig som en enfant terrible. Han var arrogant och excentrisk och en pianist som kunde göra vad som helst. Han skrev glatt ackord som förfärade alla konservativa, hamrade på tangenterna, slängde sarkastiskt in ”fel toner” i vackra melodier och struntade i god smak. 

Åren 1911-13 började han skriva tre pianokonserter av vilka endast två fullbordades. Den första ansågs vara ”musikalisk sörja” och den andra vållade en skandal. Då den tredje pianokonserten äntligen fullbordades år 1921 var Prokofjev en förändrad man. Han reste jorden runt som pianist, och hans musik präglades av en nyklassisk klarhet och ibland romantiska melodier. Men trots att den tredje konserten ter sig traditionell är den inte klassiskt lättsam eller konventionell. Verket ger solisten flera möjligheter att få härja och betona dissonanser. Mångsidigheten beror delvis på att verket skrevs under så många års tid. Prokofjev ville inte kasta bort färdiga idéer även om de inte alltid organiskt passade in i helheten. Han vände detta till sin fördel: konsertens mest personliga drag är att passager skrivna i olika stil frontalkrockar med varandra på ett sätt som ger upphov till överraskande reaktioner. 

Mattan dras bort under fötterna genast i början av den första satsen: träblåsinstrumentens idylliska melodi begravs av stråkarna som plötsligt börjar gå på övervarv. Senare uppträder samma löpning i pianot, men då avslutas tickandet på enbart vita tangenterna oväntat nog på tonen giss. Den andra satsen Andante utgår från Tema och variationer, ett stycke från år 1913 som hade blivit på hälft. Finalen Allegro ma non troppo – snabbt, men inte för mycket - utgår från en ofullbordad stråkkvartett från år 1918. Glöm tonsättarens krav på måttfullhet: satsens avslutande slutspurt är en helt ogenerad tonkanonad.

Alfredo Casella: Symfoni nr 2

Alfredo Casella (1883–1947) från Torino var den mest internationella medlemmen i den s.k. 

generazione dell’ottanta, de på 1880-talet födda italienska tonsättarna. Då han började studera på konservatoriet i Paris för Gabriel Fauré fick han George Enescu och Maurice Ravel till kurskamrater, rörde sig i samma kretsar som Stravinsky, Debussy och de Falla, och kom i kontakt med Mahler, Busoni och Richard Strauss. Han hade en bred, kultiverad musiksmak. Det är Casellas år 1939 organiserade Vivaldi-vecka vi har att tacka att intresset för Antonio Vivaldi väcktes på nytt. Tyvärr färgas Casellas konstnärliga arv av att han gick med i fascisternas led. Felsteget går inte att försköna med att hävda att han på 30-talet bara ville vara trendig. 

Den andra symfonin (c-moll, 1909-1909) hör till de symfonier Casella skrev under åren i Paris. I varje takt syns dåtidens betydande dirigent-tonsättares fingeravtryck och en för 1900-talets början typiskt övermättad orkestrering. Den som kan sin Mahler finner uppenbara hänvisningar till Uppståndelse-symfonin vars franska premiär Casella hade organiserat en vecka före sin egen symfonis uruppförande, den 23.4.1910. Eftersom en tysk stil inte heller på den tiden passade det franska lynnet fördärvade Casella sitt rykte: han framstod som en Mahler-fanatiker vars musik inte behöver tas på allvar. Efter ett par framföranden försvann Casellas symfonier ur sikte för 80 år framåt. Tonsättaren lyckades inte få dem att spridas ens med hjälp av annonser: ”Två homogena symfonier till salu, skrivna i tysk stil á la Strauss och Mahler. Garanterad brist på originalitet. Solitt  hantverk. Offerter: Alf. Cas. PB 724, Rom.”

Redan de första takternas klockor och hotfulla pukslag förbereder oss på att Casella förr eller senare kommer att drämma till med storsläggan. Efter den mahlerska första satsen kommer en andra sats med sina rysk-nationella Rimskij-Korsakov- och Balakirev-pastischer. För att skapa den långsamma tredje satsen har Casella använt sin första symfonis mellansats mer eller mindre som sådan. Finalens dystra marsch kulminerar så småningom i en ny Mahler- allusion, en i en ren C-dur klingande hyllning till ljuset.

Konstnärer

  • Donato Renzetti

    dirigent

  • Alexander Toradze

    piano

Program

  • 19.00
    Sergei Prokofjev

    Pianokonsert nr 3

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Alfredo Casella

    Symfoni nr 2

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.