La Folia

To 30/01/2020 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Numera vet vi att Antonio Salieri var en gladlynt och generös person, Mozarts beskyddare och en begåvad tonsättare som i Wien pillade på samma operalibretton som Mozart. De 26 variationerna över La Folia di Spagna är ett av Saliers allra finaste verk. Konserten leds av violinist-dirigent Thomas Zehetmair som alltid ser ut att finna svar där ingen annan musiker ser en endaste fråga. 

Thomas Zehetmair

Thomas Zehetmair (f. 1961) blev först känd som violinist. Han började spela 5 år gammal och hade sina musikerföräldrar som lärare. Pappa Helmut undervisade honom även i Mozarteum i Salzburg. 16 år gammal debuterade Zehetmair på Salzburgs musikfestspel. Genom hela 1980-talet uppträdde han som solist med bl.a. New Yorks och Berlins filharmoniker. Han har varit HSO:s solist två gånger tidigare, åren 1989 och 2000. 

Zehetmair fördelar sin arbetstid mellan den stråkkvartett som bär hans namn och med att vara en efterfrågad dirigent. 1993 fick han sin första dirigentanställning då Camerata Bern bad honom att bli orkesterns andra gästdirigent. År 2001 inledde han en 12-årsperiod som chefdirigent för Northern Sinfonia som är verksam i Newcastle och Gateshead. Numera är han den amerikanska St.Paul-kammarorkesterns konstnärliga partner, Musikkollegium Winterthurs huvuddirigent och Stuttgarts kammarorkesters chefdirigent.

Zehetmair kan sägas vara en autentisk tolk av Mozart: han är uppvuxen i Salzburg och har studerat vid stadens berömda Mozarteum-högskola. Som violinist och dirigent fortsätter han den tolkningstradition som i generationer hållit Mozarts musik tidlös och fräsch. Detta hörs inte enbart i att Zehetmair är väl insatt i historiska stilar. Han har även, såsom forna tiders solister brukade göra, komponerat egna kadenser till Mozarts, Beethovens och Haydns violinkonserter. 

Zehetmairs inspelning av Mozarts violinkonsert tillsammans med Orchestra of the Eighteenth Century och Frans Brüggen anses vara en av de allra bästa. Nikolaus Harnoncourt har gett honom insikter i historisk uppförandepraxis. 

Antonio Salieri (1750–1825): 26 La Folia di Spagna -variationer (1815)

En kväll på ett café utbrast en av mina bekanta som är violinist: ”Filmen Amadeus förstörde Salieris rykte!” Violinisten var uppbragd över att Salieri av dramatiska skäl hade framställts som en dålig tonsättare. Sanningen är dock en annan eftersom Salieri var en av sin tids mest framgångsrika musiker. Hans opera Axur framfördes 1788-1805 i Wien över 100 gånger, vilket är ett hisnande resultat för vilken som helst epoks tonsättare. 

I slutet av 1700-talet var konkurrensen inom europeisk opera mycket hård. Mäkta populära vid  sidan om Salieri och Mozart var Giovanni Paisiello och Vicente Martín y Soler. Emanuel Schikaneder, känd som Trollflöjtens librettoförfattare, hade delvis fått sin lärdom av Salieri, och både Beethoven och Schubert tog lektioner av Salieri då de skulle tonsätta på italienska. 

Folia-variationerna är Salieris sista betydande orkesterverk. Folia var en på 1400-talet född dans i snabbt tempo med ett tamburinackompanjemang. Dansen framfördes ofta i pjäser. Samtiden menade att dansens namn berodde på att den var snabb och högljudd - de som framförde den framstod som vrickade. Under århundradens gång upplevde folia en transformation och kom att förknippas med en långsam saraband (follie d’Espagne). Den senare folians mest frapperande drag är den basgång som finns i även Salieris verk och som har bidragit med element till 1700-talets otaliga variationsverk (av bl.a. Corelli, Marais och C. Ph. E. Bach). 

Ännu då 1800-talet grydde bottnade Salieris tonsättaruppgifter i hovmusikens retoriska arv. Verket motsvarade talet, vars konstruktionsfaser kom från antiken: inventio (ämne), disposition (struktur, verbalisering), elocutio (vältalighet), memoria (tala utantill) och pronuntiatio (framförande). De tre första hörde till tonsättarens plikter, men framförallt inventio gav  huvudvärk åt hovtonsättarna som var förpliktigade att vara extremt produktiva. 

I Folia-variationerna undviks inventionens vånda av att ämnet är färdigt från förr. Salieris suveräna kunnande framträder i framförallt dispositio och elocutio, alltså i att lägga ut ett färdigt ämne som en raffinerad, etiketten trogen musikalisk text. 

Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791): Violinkonsert nr 3 G-dur KV 216 (1775)

Mozart skrev sina violinkonserter i Salzburg där han tillsammans med sin far arbetade för furstebiskop Hieronymus Colloredo. Leopold Mozart var sin sons kompositions- och instrumentlärare, men även en erkänd violinpedagog. År 1756 publicerade han boken Versuch einer Gründlichen Violinschule som fortsätter att vara en betydande källa för den som forskar i 1700-talets uppförandepraxis. Leopold Mozart tog hand om sin sons karriär i framförallt dess tidiga skede. Leopold uppmärksammade sonens spirande talang, och han och den unga violinvirtuosen turnerade redan tidigt vid europeiska hov. Det kommande tonsättargeniet utvecklade rätt långt sin musikaliska röst utgående från dessa ungdomsårs intryck. 

Wolfgang Amadeus inledde sitt arbete i Salzburgs hovorkester som en 13-årig violinist. Konserterna skrev han troligen åt sig själv även om man vet att av hovviolinisterna bland annat Antonio Brunetti spelade dem. I konserterna hör man en påverkan av Michael Haydn och Josef Mysliveček, måhända även Johann Georg Pisendel. 

Den tyska cellist-dirigenten Nicolas Harnoncourt, en av pionjärerna i forskningen i tidig uppförandepraxis, har anmärkt att tonsättaren egentligen inte var en förnyare utan att hans idiom var typiskt för tidens musikkännare. Enligt Harnoncourt är dialog typisk för Mozart: ”Den musikaliska dialogen stöder sig på stora kontraster: en rörande begäran blir avvisad - - med ett grovt hjärtlöst ’nej’. Ljus och skugga, kontraster i svartvitt - - var bevisligen en av Mozarts största styrkor; han använde detta uttrycksmedel i större omfattning än sina samtida.” Ett par årtionden efter tonsättarens död kritiserades han för just denna kontrastverkan. Harnoncourt ser inte kritiken som de tidiga romantikernas efterklokhet utan som en värdering gjord av dem som ännu kände till Mozarts idiom. ”Att förstärka ett intryck genom ett bruk dess motsats är absolut inte ett ’stiltrick’ utan ett uttrycksmedel av hög klass. På Mozarts tid var metoden dock inte lika självklar som den är nu - på den tiden var den en chock.” 

Robert Schumann (1810–1856): Symfoni nr 2 C-dur op. 61 (1845–1847)

Det är ofta riskabelt att dra ett likhetstecken mellan en tonsättares personhistoria och ett verks innehåll. I Schumanns C-dursymfonis fall kan det dock kanske, på basen av samtida  dokumentation, vara motiverat att göra så. Kring år 1843 blev tonsättaren sjuk och började lida av depression, sömnlöshet, hörselhallucinationer och ångest. Även om Schumann ställvis fann det omöjligt att komponera studerade han intensivt framförallt Bachs kontrapunktik. I september 1845 fick han idén till en ny symfoni, men arbetet avancerade långsamt och en första version fullbordades först i mars 1846. Det rörde sig dock en milstolpe på Schumanns långsamma väg mot ett bättre hälsotillstånd. 

I sin artikel Between Absolute and Program Music undersöker Anthony Newcomb 1800-talets uttryckstradition och ger nycklar till att tolka C-dursymfonin. På ett för den romantiska symfonin typiskt sätt följer verket sin tids etablerade narration, en psykologisk utveckling från lidande mot räddning. 

Newcomb ser symfonins motiviska utveckling som en nyckel till förståelsen av Schumanns uttryck. Den dualistiska ”temaprotagonisten” uppträder redan i inledningstakterna (en stigande kvint i blecken och den smidiga gången i stråkarna nedanför).Dessa två motiv utgör grunden för nästan allt av den första satsens tematiska material. Stråkmotivet utgör också grunden för det sportiga scherzots tematik. I scherzots lugna trioparti hänvisar Schumann till Bach med såväl kompositionsstilen som notkombinationen B-A-C-H. 

Den tematik som Schumann har nått fram till i scherzots slut utvecklar han vidare i det långsamma adagiot. Trådarna knyts samman i symfonins sista sats. Först i sista ögonblicket får protagonisten sin slutliga gestaltning i och med att det smått klumpiga kvinthoppet har omvandlats till en smidig skalgång. BACH-trions element återkommer i finalen, där de ges en  central roll som ett uttryck för ”musikalisk räddning”. Den musikaliska hänvisningen kan tolkas som inte endast en hyllning till en tonsättarmästare utan också som ett uttryck för kontrapunktikens (dvs. hantverkets) betydelse för Schumanns tillfrisknande.

Konstnärer

  • Thomas Zehetmair

    violin, dirigent

Program

  • 19.00
    Antonio Salieri

    26 Variazioni sulla Follia di Spagna

  • Wolfgang Amadeus Mozart

    Violinkonsert nr 3 G-dur

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Robert Schumann

    Symfoni nr 2

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.