Leningrad, New York

Fre 15/03/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 37.00-7.00 €

Presentation

Jukka-Pekka Saraste bringar sinsemellan kontrasterande musikvärldar från 1900-talets början till en och samma konsert. Sjostakovitjs dystra symfoni hamnade i censurens klor och framfördes inte; Gershwins pianokonsert har glittrande Broadway-stämningar. Joonas Ahonens briljans har blivit hyllad såväl i Finland som utomlands.

Jukka-Pekka Saraste
Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) spelade först piano. Violin började han spela under ledning av först den legendariske Heimo Haitto, sedan Helsingfors stadsorkesters förra konsertmästare Naum Levin. Sin orkesterkarriär inledde Saraste som violinist i Lahtis stadsorkester. Då han flyttade till Helsingfors för att spela i Radions symfoniorkester inledde han samtidigt studier på Sibelius-Akademin. Deltagandet i Jorma Panulas dirigentklass ledde till att violinen byttes ut till en taktpinne. 
Saraste valdes till RSO:s första gästdirigent år 1985. Han var samma orkesters chefdirigent 1987-2001. Samtidigt dirigerade han Skottlands kammarorkester (1987-1991) och Torontos symfoniker (1994-2001). Oslos filharmoniker dirigerade han 2006-2013. Sedan 2010 är han chefdirigent för WDR-symfoniorkestern i Köln. Han är Finländska kammarorkesterns konstnärliga ledare. Helsingforspubliken har fått njuta av samarbetet under de senaste åren i konserter i vilka bl.a. pianist Radu Lupu varit solist. 
Saraste har tilldelats flera pris och utmärkelser, bl.a. Pro Finlandia- och Jean Sibelius-medaljerna samt Statens tonkonstpris. Han är hedersdoktor vid Sibelius-Akademin och York University i Toronto. 
Saraste är känd för att varmt tala för flit och målmedvetenhet. De stora konsertupplevelser han bjuder på är resultatet av repetitioner präglade av en kompromisslös noggrannhet och en fåordig men klyftig humor.
 
 
Joonas Ahonen
Joonas Ahonen (f. 1984) blev attraherad av ny musik redan 10 år gammal. I samband med studierna på Sibelius-Akademin med först Tuija Hakkila och sedan Liisa Pohjola bekantade han sig med också andra musikstilar från tidig barock till romantik. Detta var enbart lyckosamt, anser Ahonen numera. Men trots att han gärna spelar musik från klassicismen, framförallt Beethoven, förblir han starkt intresserad av vår tids musik. Han spelar i ensemblen Klangforum Wien och undervisar ny musik vid musikuniversitetet i Graz. 
Ahonen har uppträtt med Helsingfors stadsorkester senast år 2007, då han spelade Mozarts c-mollkonsert. År 2002 spelade han Paul Hindemiths pianokonsert i Maj Lind-tävlingens final, och samma år spelade han Einar Englunds första pianokonsert på självständighetsdagens konsert. Ikväll spelar han för första gången George Gershwins konsert. Ahonen har framfört en hel del nyare musik av amerikanska tonsättare, bl.a. Conlon Nancarrow och Morton Feldman. För BIS har han spelat in musik av Charles Ives. 
Ahonen berättar: ”I den amerikanska musiken intresserar mig dess skall vi säga icke-akademiska drag. Tänk bara på de samtida Charles Ives och Arnold Schönberg. Det är förstås inte så här svartvitt, men nu är det är ju som om man i Europa varit mera medveten om sin egen position i historien. I sin pianokonsert har Gershwin knappast tänkt på referensramar. Han har frimodigt skildrat 1920-talets Amerika i en klingande form.”
Gershwins stil bygger på inte endast europeisk tradition utan också jazz. Enligt Ahonen vållar detta inga problem: ”Det är förstås till fördel om man känner till jazz, men konsertens stämma är ju så att säga genomkomponerad. De friheter man kan ta är i princip av helt samma slag som i exempelvis Mozarts konserter.”
Följ Joonas Ahonen på Twitter: @ahonenjoonas
 
George Gershwin: Pianokonsert
George Gershwin (1898–1937), som föddes till en ryskjudisk familj, skapade i sin musik en aldrig tidigare hörd syntes av jazz och konsertmusik. Numera torde ingen reagera på en stilcocktail av detta slag. Gershwins stora framgångar tilltalade dock inte hans motståndare, stilpuristerna, som tyckte att allt som hänvisade till underhållningsmusik var värdelöst. Ett motsvarande bemötande drabbade Leonard Bernstein som beundrade Gershwin och fortsatte på dennes stilistiska linje. På sina håll uppfattades Bernsteins fria vandring över stilgränserna som något minst sagt problematiskt. 
Man trodde dessutom att Gershwin var en självlärd amatör som lärt sig spela piano genom att plinka på instrument i musikbutiker och helt av misstag blivit en tonsättare av evergreens. Detta smickrade Gershwin, som själv aktivt bidrog till att skapa sig en image som en oliktänkare som tagit sin musikexamen på gatorna istället för i en högskola. I själva verket hade han ända sedan pojkåren studerat musik privat och hade alla kvalifikationer. Då han vände sig till ryktbara tonsättare från Ravel och Nadia Boulanger till Schönberg för att få kompositionslektioner sade de alla nej. De menade att de bara skulle ha fördärvat Gershwins färdigt personliga tonspråk. 
Pianokonserten (1925) var det första verk som Gershwin orkestrerade helt själv. Konserten är otvivelaktigt skickligt skriven, och den innebär ett stort steg framåt i jämförelse med Rhapsody in Blue som var simpel i formstruktur men fungerade tack var sina uppfinningsrika melodier. Gershwin kommenterade: ”Många trodde att rapsodin var ett ensamt lyckokast. Nå, jag tänkte att jag skall visa att jag ännu har mycket mera att bjuda på.” Uruppförandet blev dock ingen stor succé, och verket har aldrig fått en verklig position i konsertsalarna - detta trots att både Rachmaninov och Ravel gav verket högsta möjliga beröm genom att imitera dess hybridstil i sina egna, sena pianokonserter. Till skillnad från den fragmentariskt formade Rhapsody in Blue är pianokonserten på ett klassiskt vis skriven i tre satser så, att en långsam mellansats ramas in av två snabba allegron. 
 
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 4
De faktorer som ledde till att Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) fjärde symfoni (1936) förblev ospelad i hela 25 år avslöjar gräsligheten i Stalins kulturpolitik. Att Sjostakovitj lyftes upp till kultureliten förde å ena sidan med sig en strålande karriär, å andra sidan en såpass synlig position att ett återkommande störtande ned från den fick en desto tyngre effekt. Sjostakovitj var inte den första sovjettonsättare som råkade illa ut. Nikolaj Roslavets tvingades flytta ut på landsbygden, Alexander Mossolov fängslades och Gavriil Popov skrämdes upp att krypa till korset. Sjostakovitj behandlades annorlunda. 
Baletten Bulten (1931) drogs tillbaka därför att den behandlade arbetarens vardag med alltför stor sarkasm. Den som offrades var dock regissören Fjodor Lopuhov, inte tonsättaren. Sjostakovitj attackerades först år 1936. Stalin såg den otroligt populära operan Lady Macbeth från Mtsensk och dikterade den i Pravda tryckta ökända artikeln ”Oreda istället för musik”. Tio dagar senare skällde Pravda ut den likaledes framgångsrika baletten Den klara bäcken. Dess librettoförfattare Adrian Pjotrovskij avrättades år 1937.
Det är uppenbart att Stalins vrede inte väcktes av musiken utan av verkens handlingar och de sceniska händelserna. För säkerhets skull valde Tonsättarförbundet dock att fokusera på Sjostakovitjs tonkonst. Efter ett samtal med höga herrar fann Sjostakovitj det klokast att dra tillbaka sin fjärde symfoni kort före uruppförandet, skyllande på ”grandiosomani” och ett föråldrat stilideal. Verkets största brott var att det vidareutvecklade Lady Macbeths våldsamma uttryck och kraftfulla bleckutbrott. Melodierna går inte att sjunga och harmonierna är komplexa. Symfonin är experimentell och individuell, raka motsatsen till ett verk som lämpar sig ett nationellt kulturprogram. Det blev det sista verk Sjostakovitj kunde skriva utan känna en osynlig men ständigt närvarande press från kommunismens hantlangares sida. 
Kort före sin död erinrade sig Sjostakovitj: ”Ni frågar om jag skulle ha skrivit en annan typs musik om det inte hade varit för ’partiets vägledning’? Ja, sannolikt. Utan tvivel skulle jag ha fortsatt på den fjärde symfonis linje, och det i en starkare och skarpare form. Jag skulle ha skrivit mera briljant, använt mera sarkasm, utryckt mina idéer helt öppet istället för att tvingas maskera dem. Jag skulle ha komponerat mera absolut musik.”
 
 
 

Konstnärer

  • Jukka-Pekka Saraste

    dirigent

  • Joonas Ahonen

    piano

Program

  • 19.00
    George Gershwin

    Pianokonsert

  • 21.00
    Dmitri Šostakovitš

    Sinfonia nro 4

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.