Noseda & Bruckner

Fre 24/01/2020 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Dirigent Gianandrea Nosedas och BBC:s filharmonikers Beethoven-konserter laddades ner rekordartade 1,4 miljoner gånger under loppet av en vecka år 2005. Noseda har vunnit ett rykte som en dirigent som gör så radikala tolkningar av välkända verk att lyssnaren tvingas tänka om såväl andligt som emotionellt. Nosedas konsert i Helsingfors väcker nyfikenhet: han debuterar som Bruckner-dirigent. Det första numret är Dallapiccolas genombrottsverk Partita som utgår från en medeltida vaggvisa. 

Gianandrea Noseda

Gianandrea Noseda (f. 1964) blev dirigent rätt sent, 27 år gammal. Han hade redan varit framgångsrik som pianist och tonsättare, men ville nu få en mera övergripande musikuppfattning. Han sökte sig därför till Milanos konservatorium och fick till lärare Donato Renzetti – som dirigerade HSO förra hösten. Noseda insåg, att även om det var svårt att dirigera, så kändes det dock som ett naturligt sätt förmedla musikens budskap. Under de senaste över 20 åren har han haft flera betydande tjänster och gästat alla viktiga operor och orkestrar. Han är känd för tolkningar som betonar detaljerna: ”Skönheten finns i detaljerna. Det är en sak att spinna långa, berättande bågar, men det bör ske utan att man förlorar ur sikte detaljerna som kryddar berättelsen.” 

Orkestrar tenderar att falla på knä inför Noseda. Då han debuterade med Manchester BBC Philharmonic-orkestern krävde den efter den första repetitionen att han skall anställas. Han var orkesterns huvud- och chefdirigent 2002-2011. Washingtons nationalorkester var endast en smula långsammare i vändningarna:  Noseda valdes till chefdirigent efter den andra repetitionsdagen. Han inledde sitt arbete år 2017, och kontraktet förlängdes omedelbart att sträcka sig till åtminstone år 2025. Han har dessutom varit Londons symfonikers och Israels filharmonikers första gästdirigent. År 2018 inledde Noseda en tioårsperiod som konstnärlig ledare för Teatro Regio i Torino. Nästa år inleder han sitt arbete som konstnärlig ledare för Zürichs opera. 

Nosedas meritlista skulle kräva en hel programbok så vi nämner här endast några färska nyheter:  Musical America-tidningens Årets dirigent 2015, International Opera Awards-priset till Årets operadirigent 2016 - samma år dirigerade Noseda på Nobelgalan i Stockholm - samt hederstiteln 

Commendatore al Merito della Repubblica Italiana för arbete för det italienska kulturlivet. 

Följ Gianandrea Noseda på Twitter: @NosedaG
 

Sabina Bisholt

Sopran Sabina Bisholt, född i Karlstad i Sverige, är ett bra exempel på en professionell musiker som från början hade musik som endast en trevlig hobby. Redan som liten var Bisholt musikalisk. I grundskolan var hon i en musikklass där körövningar hörde till varje skoldag. Hon spelade också cello, men istället för att göra sina hemläxor brukade hon spela eget - och också sjunga.

Körhobbyn fick en allt större betydelse och Bisholt fick börja sjunga solon. Men att öva var bara ett trevligt sätt att fördriva tiden på, och hon tänkte inte alls på att hon skulle kunna sjunga professionellt. Som 18-åring hörde hon om en konstart som kombinerade hennes två passioner, att sjunga och skådespela: operan. Bisholt sökte sig till ett specialiserat gymnasium i Stockholm där elever vid sidan om t.ex. geografi, kemi och matematik kunde studera opera. Hon utexaminerades från Stockholms universitets operaskola.

Bisholt är en lyrisk sopran och till hennes operaroller hör bl.a. Mimi i La Bohéme (Stockholms kungliga opera), Donna Elvira i Don Giovanni (Malmö opera) och framförallt Micaela i Carmen, en roll som blivit en av hennes bravurer. Hon gör den inkommande april på Hamburgs statsopera. Ikväll debuterar hon med Helsingfors stadsorkester.

Detta är första gången Bisholt sjunger Dallapiccolas Partita. Hon säger att finalens sopran-aria med sina medeltida ord ger henne en chans att fokusera på text och musikens stämning på ett sätt som skiljer sig från hur det är att sjunga i en opera. ”Här är sångerskan Jungfru Maria som redan som gestalt är i en klass för sig”, säger Bisholt. ”Textens moderlighet, värme och detaljer fyller arian med många betydelser. Av interpreten krävs inlevelse och närvaro i stunden. På sätt och vis är det en mycket enkel musik, men det är precis därför den är svårare att sjunga än en operaroll.”
 

Luigi Dallapiccola: Partita för orkester

Luigi Dallapiccola (1904–1975) sökte sin plats såväl fysiskt som konstnärligt men hittade kanske aldrig fram. Han föddes i nuvarande Kroatien, på den tiden Istrien som utgjorde södra delen av Österrike-Ungern. För en italienare var området inte vänligt sinnat. Efter första världskriget placerades familjen Dallapiccola i Graz, i vars operahus den unga Luigi för första gången hörde Wagners Den flygande holländaren. Han bestämde sig för att börja komponera. Ett par år senare hörde han Debussys musik och bestämde sig för att sluta komponera. Tystnaden varade i fyra år. 

Dallapiccola hade blivit förbittrad av den diskriminering han upplevt som barn och stödde därför på 1920-talet fascistregimen. Mussolinis agerande i Abessinien och flirtande med Hitler fick dock tonsättaren att vakna upp till verkligheten. Senare komponerade han ställningstagande protestmusik, bland annat körverket Canti di prigionia (1938–1941) och operan Il prigionero (Fången, 1944–1948) som blev hans genombrottsverk. Under andra världskriget tvingades han och hans judiska hustru att under långa perioder hålla sig gömda. 

Dallapiccola var en av de första italienska tonsättare som tog till sig Alban Bergs och Anton Weberns läror. I jämförelse med kollegerna i Wien får dock de tolv jämlika tonerna och den stränga seriella tekniken en mera lyrisk och klassicistisk behandling; Dallapiccolas kompositioner är inte dogmatiskt systemtrogna. Ett utmärkt exempel på detta är Dallapiccolas första orkesterverk Partita (1930-32). Det innehåller förvisso ännu en spetsig kromatik, men kontakten till Debussys och andra inspirerande historiska förebilders klangvärldar har inte försvunnit. I alla fyra satser hör man en i djupet mullrande ”antik” klangvärld. Även den avslutande satsen, Jungfru Marias medeltida vaggvisa, uttrycker tonsättarens ideal. Partita blev Dallapiccolas första internationellt kända verk. Trots det spelades det in på skiva första gången först år 2010 av dirigent Gianandrea Noseda och BBC:s filharmoniker.

Anton Bruckner: Symfoni nr 9

Anton Bruckners (1824–1896) liv går inte att skildra som historien om en stor man. I Wien ansågs han vara något mittemellan en bondtölp och en byfåne, en figur som var sjukligt pedantisk. På sina promenader räknade han fönster och tegelstenar, och han förde statistik om antal skrivna takter. Han var en fruntimmerskarl och utan minsta överdrift en arketypisk version av en person som aldrig kan säga nej - till skillnad från alla de kvinnor han fåfängt friade till. Döden fascinerade honom. I arbetsrummet hade han ett porträtt av sin livlösa mor, och då Beethovens grav öppnades rusade Bruckner på plats för att få kyssa Beethovens skalle. Till det sa man nej. 

Bruckner arbetade i åratal på sina symfonier. Han skrev nya samtidigt som han omarbetade gamla som han redan ansett vara färdiga. Kort efter den åttonde symfonin inledde han arbetet på nästa symfoni, men sjukdom tärde på krafterna. ”Nian blir mitt mästerverk”, sa han. ”Jag ber av Gud att jag skall hinna få den färdig.” Ännu nio år senare var symfonin halvfärdig - och så förblev den. Tre satser var färdiga, men för finalen fanns endast skisser på hundratals takter. Symfonin har kompletterats av forskare och av tonsättarens elever men den framförs trots det oftast med endast tre satser. 

I sin sista symfoni närmar sig Bruckner den nya harmoniuppfattning som i början av 1900-talet slutgiltigt ledde till dissonansens emancipation. Även tonartsrelationerna går nu helt egna vägar, vilket gör symfonin klangmässigt strängare än sina föregångare. Bruckners eget avtryck är dock 

omisskännligt: texturen är tjock, höjdpunkterna byggs upp med en långsamt brinnande explosivitet, bleckinstrumenten brusar fram i mäktiga massor. Ungefär en timme in i musiken kommer en symbolisk dödsscen då den ständigt ro sökande långsamma satsen kommer till sin höjdpunkt och allt plötsligt blir tomt. Ett E-dur-ackord växer långsamt fram, som en blick riktad upp mot molnen. 

På sin dödsdag satt Bruckner vid pianot och skissade på finalen. Han lät bli att luncha och tog ingen promenad. Han klagade över att det är kallt. Hans sista ord uttryckte ingen odödlig visdom och var inte heller ett tips om hur symfonin skulle kunna fullbordas. Han bad sin hemhjälp att koka te. 

Konstnärer

  • Gianandrea Noseda

    dirigent

  • Sabina Bisholt

    sopran

Program

  • 19.00
    Luigi Dallapiccola

    Partita

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Anton Bruckner

    Symfoni nr. 9

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.