Romersk karneval

To 12/09/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Inga stora gester och absolut ingen tävlingsmentalitet – endast stilla styrka och dignitet. Nelson Freire debuterade år 1944 då han var fyra år gammal och är en av sin generations största pianister. Ett uruppförande av Lotta Wennäkoski sätter lyssnarens öron på helspänn. Beställningsverket är det första i serien Helsingfors-variationer, ett projekt som startade i samband med Finlands 100 -årsjubileum. Sex tonsättare hämtar sin inspiration ur ett finländskt verk som är komponerat före 1945. 

Susanna Mälkki

Susanna Mälkki är född i Helsingfors, där hon även tillbringade sin ungdom. Hon har vuxit upp ackompanjerad av Helsingfors stadsorkester: som liten gick hon på orkesterns konserter med sin familj, och som ung musikstuderande följde hon noggrant med orkestermusikernas arbete och världens bästa solisters uppträdanden. År 2004 fick hon för första gången dirigera orkestern. Hösten 2016 inledde hon sitt arbete som orkesterns 13. chefdirigent. 

Vägen till dirigent tog sats från Sibelius-Akademins och Stockholms Edsberg-instituts celloklasser. Mälkki segrade i Åbo nationella cellotävling och blev Göteborgs symfonikers solocellist. Redan tidigt var hon dock intresserad av att få dirigera. I Stockholm dirigerade hon en ensemble med orkesterelever. Nästa gång fick hon dirigera samma skolas kammarorkester i närvaro av Sveriges radios symfoniorkesters dåvarande chefdirigent Esa-Pekka Salonen. I det ögonblicket stod det klart för Mälkki att hon hade funnit sin verkliga passion. Den känslan har inte försvunnit. 

Mälkki gjorde sitt genombrott på Helsingfors festspel år 1999. Hon fick sin första tjänst som musikalisk ledare för Stavangers orkester. Som konstnärlig ledare för den legendariska orkestern för ny musik, Ensemble Intercontemporain (2006-2013) befäste hon sitt rykte som en suverän tolkare av vår tids musik. 

Mälkki har dirigerat flera av världens bästa orkestrar såsom Amerikas s.k. Big Five-orkestrar, Concertgebouw i Amsterdam, Berlins filharmoniker och Londons symfoniker. Hon har gästat bl.a. Metropolitan i New York, operan i Paris, La Scala i Milano och Staatsoper Wien. Hösten 2017 inledde hon sitt arbete som Los Angeles filharmoniska orkesters första gästdirigent. År 2017 valde tidningen Musical America Mälkki till Årets dirigent. 

Under konsertsäsongen 2019-2010 debuterar Mälkki med Orchestre de Paris och med Orchestra dell’Accademia Nationale di Santa Cecilia i Rom. Till den kommande säsongens höjdpunkter hör även konserter med New Yorks filharmoniker, Bostons symfoniorkester, Chicagos symfoniorkester och Clevelands orkester samt Londons symfoniorkester och Londons filharmoniker. På operan i Paris dirigerar hon Philippe Boesmans opera Yvonne, prinsessa av Burgund.

Christian Holmqvist

Nelson Freire

Nelson Freire (f. 1944) föddes i Boa Esperança i Brasilien. Tre år gammal började han imitera sin storasysters pianospel, och ett år senare uppträdde han med Mozarts A-dursonat med dess turkiska marsch. Ett barns begåvning blommar inte upp utan hjälp av en perfekt lärare, och Freire hade en sådan. År 2017 berättade han åt Euronews: ”Det var tur att jag mötte någon som blev betydelsefull. Musik lever av kärlek. Kanske det berodde på mitt stjärntecken - jag är en våg, som lär vara kärlekens tecken - ja, jag älskade min lärare så mycket och hade gjort vad hon än bett mig att göra.” Hans lärare var Nise Obino och Lucia Franco.

12 år gammal fick Freire en sjunde plats i Rio de Janeiros pianotävling med Beethovens femte konsert och fick ett stipendium till Wien. Hans internationella karriär startade på 60-talet. 1964 vann han första pris i Vianna da Motta-tävlingen i Lissabon och tilldelades Dinu Lipatti-medaljen i London. Då han 24 år gammal uppträdde i New York betecknade kritikerna honom som en av periodens mest fascinerande pianister. 

Freire ger sällan intervjuer och även då talar han mycket litet om sig själv. Han har skapat sitt rykte på musikens villkor. Decca, som numera är Freires skivbolag, kallade honom länge för ”pianots bäst bevarade hemlighet”. Före 1990-talet, då han blev aktivare i inspelningsstudion, kunde man höra honom nästan enbart på konserter eller i radio. Sedermera har han fått ett eget album i Philips CD-serie Great Pianists of the 20th Century. Beethovens fjärde konsert har Freire i år framfört tillsammans med bl.a. Amsterdam Concertgebouw och Monte Carlos orkester. 

Hector Berlioz: Karneval i Rom, uvertyr 

År 1830 vann Hector Berlioz (1803-1869), elev vid konservatoriet i Paris, Rom-priset. Han fick därmed möjlighet att bo i Villa Medici i Rom i två års tid. Men Berlioz trivdes inte länge i den eviga staden. Han började göra vandringar på den italienska landsbygden och övernattade på värdshus där han lyssnade på böndernas musicerande. 

I sina memoarer hånar Berlioz Italiens högkultur: i operahusen finns endast usla sångare, och Michelangelos fresker är tråkiga. Men renässanskonstnär Benvenuto Cellinis (1500-1571) fartfyllda - och delvis lögnaktiga - memoarer gjorde ett så djupt intryck att Berlioz att han år 1834 började komponera en opera som bottnar i en av memoarernas episoder. 

Benvenuto Cellini hade premiär i Paris år 1838. Mottagandet var ett fiasko. Dirigenten, François Habeneck, hade inte begripit ett dugg av musiken och kunde inte dirigerade den rätt. Publiken tyckte att berättelsen var långtråkig och buade åt ariorna. För Berlioz blev kvällen mycket förnedrande. Då Franz Liszt år 1852 dirigerade operans nya version i Weimar var mottagandet långt bättre, men verket är fortfarande mycket sällan framfört. 

Under tiden, år 1843, hade Berlioz skrivit den självständiga orkesteruvertyren Karneval i Rom som bygger på musik ur operan. Uvertyren innehåller operans karnevalsscens sprakande musik samt långa passager ur huvudpersonernas, Cellinis och Teresa Balduccis kärleksmusik. Berlioz själv dirigerade uruppförandet i Paris 3.2.1844. Det färgstarka och för musikerna virtuosa verket fick enorma applåder. Då Berlioz lämnade podiet råkade han få syn på Habeneck, mannen som fördärvat Benvenuto Cellinis premiär. Berlioz promenerade genast fram till denne och yttrade: ”Det är så här man skall dirigera min musik.”

Christian Holmqvist 

Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 4 G-dur op. 58

Efter att ha flyttat till Wien började Ludwig van Beethoven (1770-1827) göra karriär som pianist-tonsättare. Då dövheten började förvärras koncentrerade han sig på att enbart skriva musik. Beethovens sista uppträdande som pianist skedde på en maratonkonsert i Wien den 22.12.1808. Vid detta tillfälle uruppfördes symfonierna 5 och 6, samt Körfantasin. På programmet fanns dessutom bl.a. två satser ur C-durmässan, samt den i mars samma år uruppförda fjärde pianokonserten. Dessutom improviserade Beethoven på piano. 

Evenemanget har gått till musikhistorien men innebar för lyssnarna en verklig utmaning: de satt i så där fyra timmars tid i en kall, uselt uppvärmd sal och måste ta emot en enorm mängd ny musik. Även orkesterns musiker och körens sångare hade det tufft. På grund av alltför få repetitioner kunde man nog inte tala om framföranden på en hög konstnärlig nivå. Trots detta fick exempelvis den nya pianokonserten ett utmärkt mottagande. Den föll dock snabbt i glömska på grund av sitt lyriska och intima grepp - romantikerna föredrog Beethovens dramatiska uttryck. Felix Mendelssohn spelade ofta konserten, men det var först senare den fick en helt självklar plats i solisternas repertoarer. 

Den första satsen (Allegro moderato) öppnar på ett för sin tid mycket radikalt sätt. Pianot spelar ett kort solo. Då orkestern genast tar upp solots tema är tonarten överraskande nog H-dur istället för G-dur. I satsen, som är skriven i sonatform, växlar briljanta och melankoliska tongångar. Mot slutet ges åt solisten en kadens. 

Den gåtfulla andra satsen (Andante con moto) består av endast 72 takter, dominerade av pianots och orkesterns dialog. Det har hävdats att Beethoven här låtit sig inspireras av Orfeusmyten. Men inget bevisar att satsen skildrar hur Orfeus (pianisten) tämjer furierna (orkestern). Satsen går utan paus över i finalen (Vivace) som är ett friskt dansande rondo. 

Christian Holmqvist

Lotta Wennäkoski: Om fotspår och ljus 

Lotta Wennäkoski (f. 1970) studerade komposition under ledning av Eero Hämeenniemi, Paavo Heininen, Kaija Saariaho och Louis Andriessen. Wennäkoski gjorde sitt genombrott år 1999 med en fokuskonsert på Musica nova Helsingfors-festivalen. Som bäst arbetar hon på en av Nyslotts operafestspel beställd opera som handlar om Regine Olsen som var förlovad med filosofen Kierkegaard. 

Orkesterverket Om fotspår och ljus är skrivet på beställning av HSO och uruppförs ikväll. Tonsättaren berättar: ”Utgångspunkten för beställningsverken i Helsingfors-variationer är ett finländskt verk skrivet före 1945. Om fotspår och ljus bygger på Ida Mobergs (1859-1947) ofullbordade opera Asiens ljus som hon arbetade på från år 1910 fram till sin död. Under åren har vissa av Mobergs verk försvunnit, men på sin tid framfördes de nog. 1906 hade hon rentav en kompositionskonsert - tillsammans med HSO, som då hette Filharmoniska orkestern. 

Asiens ljus berättar om Buddhas liv. I scenen jag valt drömmer den unga, noga beskyddade prins Siddhartha om att få gå utanför palatsträdgårdens portar: ’Varför fruktar man att visa mig livet sådant det är?’ Manuskriptet finns i Sibelius-Akademins bibliotek, och att läsa de sköra notbladen blev en stark tidsresa. Trots ämnet saknar operans tonspråk på det hela taget österländska intryck och klingar istället romantiskt-melankoliskt. Moberg, som föddes på Stora Robertsgatan och var en instrumentbyggares dotter, hade ett i jämförelse med sina samtida systrar ovanligt liv. Att se framför sig hur kollegan hundra år tidigare hade promenerat på samma gator som jag var fängslande. I mina tankar blev pianopartiturets repetitiva motiv Idas steg i den stad där jag nu själv rör mig och komponerar.” 

Christian Holmqvist

Robert Schumann: Uvertyr, scherzo och final E-dur op. 52

Under år 1841 var Robert Schumann (1810-1856) specifikt intresserad av att komponera orkestermusik. Han skrev en B-dursymfoni (Vårsymfonin, op. 38), vars uruppförande samma år blev en stor succé, samt en d-mollsymfoni som han tio år senare gjorde en ny version av (op. 120). Han skrev även en Fantasi för piano och orkester som senare fick bli första satsen i a-mollpianokonserten. Dessutom komponerade Schumann en Sinfonietta i tre satser för orkester. Hans ursprungliga tanke var att verket skulle bli en symfoni, men han övergav snabbt idén eftersom en traditionell symfonis långsamma sats saknas. Verket blev till på en dryg månad under våren.

Före uruppförandet i Leipzig 7.12.1841 under ledning av Ferdinand David hade Schumann gett Sinfoniettan en ny titel: Uvertyr, scherzo och final E-dur (op. 52). Verket fick ett mycket likgiltigt mottagande och framförallt finalen kritiserades hårt. Schumann själv var smått missnöjd med sitt verk och gjorde en ny version som uruppfördes i Dresden 4.12.1845. Inte heller denna gång var publik och kritiker nådiga. 

Av Schumanns orkesterkompositioner är Uvertyr, scherzo och final E-dur en av de allra minst framförda. Detta är gåtfullt åtminstone därför att den innehåller precis samma såväl poetiska som dramatiskt romantiska uttryck som hans övriga verk. Schumann underströk musikens ljusa och vänliga karaktär: ”jag skrev verket då jag var på gott humör”. Detta hör man redan i Uvertyren (Andante con moto- Allegro), som oavsett ett par mollpassager flödar av ljus. Scherzot (Vivo) är Beethovens vilda scherzons snälla småkusin. Finalen (Allegro molto vivace) sprudlar av energi och optimism. 

Christian Holmqvist

Konstnärer

  • Susanna Mälkki

    dirigent

  • Nelson Freire

    piano

Program

  • 19.00
    Hector Berlioz

    Karneval i Rom, uvertyr

  • Ludwig van Beethoven

    Pianokonsert nr 4

  • Paus 25 min

  • Lotta Wennäkoski

    Om fotspår och ljus (uruppf.)

  • 21.00
    Robert Schumann

    Uvertyr, scherzo och final op. 52.

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.