Röster i tiden

Fre 06/09/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

Konsertsäsongen öppnas av EXAUDI-ensemblen som bringar ett budskap från vårt musikaliska arvs urkälla, den italienska vokalpolyfonin. 

Ordet symfoni kommer från de grekiska orden ”tillsammans” och ”röst” eller ”ljud”. I säsongens öppningskonsert hör vi två akustiska förverkliganden av denna idé: Sibelius sexa, som avslöjar att tonsättaren var fascinerad av kyrkotonarter och tidig polyfon vokalmusik, och Luciano Berios Symfoni i vilken musik från då och från nu pressats samman som i en diamant. Konsertsäsongen öppnas av EXAUDI-ensemblen som bringar ett budskap från vårt musikaliska arvs urkälla, den italienska vokalpolyfonin. 

Susanna Mälkki

Susanna Mälkki är född i Helsingfors, där hon även tillbringade sin ungdom. Hon har vuxit upp ackompanjerad av Helsingfors stadsorkester: som liten gick hon på orkesterns konserter med sin familj, och som ung musikstuderande följde hon noggrant med orkestermusikernas arbete och världens bästa solisters uppträdanden. År 2004 fick hon för första gången dirigera orkestern. Hösten 2016 inledde hon sitt arbete som orkesterns 13. chefdirigent. 

Vägen till dirigent tog sats från Sibelius-Akademins och Stockholms Edsberg-instituts celloklasser. Mälkki segrade i Åbo nationella cellotävling och blev Göteborgs symfonikers solocellist. Redan tidigt var hon dock intresserad av att få dirigera. I Stockholm dirigerade hon en ensemble med orkesterelever. Nästa gång fick hon dirigera samma skolas kammarorkester i närvaro av Sveriges radios symfoniorkesters dåvarande chefdirigent Esa-Pekka Salonen. I det ögonblicket stod det klart för Mälkki att hon hade funnit sin verkliga passion. Den känslan har inte försvunnit. 

Mälkki gjorde sitt genombrott på Helsingfors festspel år 1999. Hon fick sin första tjänst som musikalisk ledare för Stavangers orkester. Som konstnärlig ledare för den legendariska orkestern för ny musik, Ensemble Intercontemporain (2006-2013) befäste hon sitt rykte som en suverän tolkare av vår tids musik. 

Mälkki har dirigerat flera av världens bästa orkestrar såsom Amerikas s.k. Big Five-orkestrar, Concertgebouw i Amsterdam, Berlins filharmoniker och Londons symfoniker. Hon har gästat bl.a. Metropolitan i New York, operan i Paris, La Scala i Milano och Staatsoper Wien. Hösten 2017 inledde hon sitt arbete som Los Angeles filharmoniska orkesters första gästdirigent. År 2017 valde tidningen Musical America Mälkki till Årets dirigent. 

Under konsertsäsongen 2019-2010 debuterar Mälkki med Orchestre de Paris och med Orchestra dell’Accademia Nationale di Santa Cecilia i Rom. Till den kommande säsongens höjdpunkter hör även konserter med New Yorks filharmoniker, Bostons symfoniorkester, Chicagos symfoniorkester och Clevelands orkester samt Londons symfoniorkester och Londons filharmoniker. På operan i Paris dirigerar hon Philippe Boesmans opera Yvonne, prinsessa av Burgund.

Christian Holmqvist

EXAUDI

EXAUDI är en i London år 2002 grundad vokalensemble. Repertoarens kärna utgörs av ny musik och den unga generationens, även amatörers, experimentella verk. Ensemblen har uppträtt på flera musikfestivaler och deltar i workshops där de hjälper tonsättare att testa sina idéer. Juliet Fraser, som var med om att grunda EXAUDI, är en sopran som har gett över hundra uruppföranden. Hon har även gammal musik på repertoaren. Sopran Rebecca Leans solistiska röst lämpar sig för verk av såväl Purcell och Britten som Louis Andriessen. Lean har sjungit i även BBC Singers, Oxford Baroque, Stile Antico och Britten Sinfonia Voices. Sopran Emma Tring har varit solist med bl.a. Mahler Chamber Orchestra och BBC Symphony Orchestra. Hon har gjort operaroller i fjärran östern och främre östern. 

Mezzosopran Lucy Godard arbetar med såväl barocksång som romantisk opera. Hon studerade språk i Cambridge och violin i Italien. Hon är aktiv som även kammarmusiker. Då kontratenor Tom Williams inte sjunger arbetar han som dirigent och pedagog. Som sångare är han aktiv som såväl solist och ensemblesångare. Stephen Jeffes är en av den nya musikens främsta tenorer. Han uppträder regelbundet i samarbete med IRCAM, Ensemble Modern och andra topporkestrar. Tenor Jonathan Bungard har sjungit i EXAUDI i redan 15 års tid. Om du har hört Westminster katedrals kör, St John’s kapells kör eller Windsors slotts kör har du sannolikt hört Bungards tenorstämma. 

Bas David de Winter har studerat på Royal Academy of Music. Han arbetar också som sportredaktör för tidningen The London Economic. Bas Jimmy Holliday har studerat på National Opera Studio i London. Han sjunger i även BBC Singers, samt i klassisk-romantiska operor. Bas Simon Whiteley sjunger i även Tallis Scholars, och leder sin egen ensemble The Queen’s Six. På fritiden cyklar han, lagar mat, löser krypto och ser på skräckfilmer. James Weeks är EXAUDIS dirigent och en av ensemblens grundare. Han är aktiv som tonsättare och hans verk har framförts av bl.a. Alison Balsom, London Sinfonietta och andra av den nya musikens toppnamn. Han är lektor i komposition på Guildhalls musikskola. 

Följ EXAUDI på Twitter @EXAUDIensemble

Carlo Gesualdo (1560–1613): Asciugate i begli occhi (Madrigaler V nr 14, publ. 1611)

Venosas furste Carlo Gesualdo blev ökänd för att låta mörda sin hustru och för att bränna häxor på sin slottsgård. Då han blev passionerat intresserad av att komponera blev han också en faktor att räkna med i sekelskiftets musikaliska revolution. 

Claudio Monteverdi samlade omkring sig en grupp reformvänliga tonsättare vilkas verk förknippas med termen seconda practica. Till kretsen hörde närmast aristokrater, bland annat Gesualdo, Emilio Cavalieri, Alfonso Fontanelli, Girolamo Branciforte, Giovanni del Turco och Tomaso Pecci. Typiskt för den nya madrigalkonsten var att musiken var underkastad texten. Tonsättarna valde dikter med ett kompakt känsloinnehåll. Endast en extrem musikbehandling kunde förmedla rätt atmosfär.   

Seconda practica föddes ur ett behov att skilja sig från de tidigare generationernas tonkonst. Trots det byggde den på musikaliska strukturer från prima practica, framförallt vad gällde  polyfonin. Om vi på 2010-talet hör musik som huvudsakligen en serie ackord som följer varandra (vertikala händelser) gestaltade 1500-talets tonsättare musiken som melodier i harmonisk relation till varandra (horisontala linjer). I seconda practica drev dock tonsättarna polyfonin till sitt yttersta, och de lade till en anmärkningsvärd mängd av kromatik. Detta kan ha haft att göra med att man improvisatoriskt brukade färga toner under framförandet ”för skönhetens skull” (causa pulchritudinis).

Gesualdos madrigaler var sin tids avantgarde. De var riktade sofistikerade lyssnare som hade en grundlig kännedom om rådande musikidiom. Tonsättarens sex madrigalsamlingar trycktes även som partitur (Giuseppe Pavoni, 1613), vilket var ovanligt och antagligen gjort för att även andra skulle få studera Gesualdos säregna musik. Under århundradenas gång har vårt sätt att lyssna förändrats. Men verken förmedlar alltjämt lika kristallklart sin kraftiga känsloladdning. 

Igor Stravinsky (1882–1971): Monumentum pro Gesualdo di Venosa ad CD annum (1960)

Stravinskys Monumentum pro Gesualdo di Venosa bygger på tre madrigaler av Carlo Gesualdo: 

Asciugate i begli occhi (V nr 14), Ma tu, cagion di quella atroce pena (V nr 18) och Beltà poi che t’assenti (VI nr 2). Det rör sig om fritt formade orkesterarrangemang som kan föra tankarna till Anton Weberns Ricercar a 6 (1935), en orkestrering av Johann Sebastian Bachs sexstämmiga fuga i Musikalisches Opfer. Idén i sig själv är gammal för även på Gesualdos tid färgade man vokalmusik med hjälp av instrument. Stravinskys approach skiljer sig dock märkbart från 1600-talets ideal. 

I seconda practicas orkestrering är relationen till språket ständigt närvarande eftersom en stor del av instrumentaltekniken byggde på en imitation av människorösten. Vare sig instrumentet var en orgel eller en flöjtensemble måste deklamationen - även enskilda ord - höras. I Stravinskys arrangemang är orkestreringen som en fantasi om hur en modern orkester kan fås att låta som en renässansensemble med skalmejor, bleckinstrument och stråkar. Men orden saknas, och instrumenten kan växla mitt i en vers. Tonsättaren var säkerligen medveten om detta, och därför har verket också en helt annan funktion än Gesualdos madrigaler. Då relationen till originaldikten fördunklas genomgår musiken en metamorfos. 

Det är lätt att föreställa sig hur en avantgardetonsättare av Gesualdos kaliber måste ha inspirerat Stravinsky. Monumentum pro Gesualdo di Venosa skrevs för madrigaltonsättarens 400-årsjubileum och uruppfördes år 1960. Ett par månader senare gavs verket på scenen av New York City Ballet, med koreografi av George Balanchine. Stravinsky arrangemang kan, likt Weberns arrangemang, uppfattas som ett sätt att s.a.s. gå in i musiken. Medan tonsättarna som följde seconda practica eftersträvade Platons ideal genom att låta kompositionen följa texten blev Stravinsky så inspirerad av de gamla madrigalerna att han utifrån dem skapade något som ingen tidigare hade hört. 

Jean Sibelius (1865–1957): Symfoni nr 6 d-moll op. 104 (1923)

Sibelius sjätte symfonis allusioner till en kontrapunktisk musikstil förknippas ofta med tonsättarens dåtida intresse för Palestrina och Monteverdi. En historiskt tidig stil kan också förknippas med det som Eero Tarasti i Myth and Music (1978) identifierat som en mytisk symbolik. I den sjätte symfonin utgjorde de betonat d-doriska melodierna Sibelius musikaliska svar på Kalevalas mystik. Den doriska skalan i d, som påminner om d-moll, utgjorde en del av även Monteverdis och Palestrinas värld. Skalan ansågs lämpad för att uttrycka allvarsamma och ädla ting. 

Den första satsen bygger på det tematiska materialets ständiga bearbetning ända fram till den avslutande höjdpunkten. Sibelius presenterar två motsatta världar. Börjans långsamma musik hänvisar till en polyfon stil; träblåsinstrumentens första teman är betydande med tanke på fortsättningen. En stund senare framträder ett snabbt motiv i stråkarna. De motsatta världarna börjar växla sinsemellan och snart går satsen mot sin höjdpunkt. Den andra satsen bygger, i Haydns anda, på två teman som varieras. Det första temat hörs i blåsinstrumentens och stråkarnas material, det andra temat är en stigande skala. Symfonins tredje sats är ett kvickt scherzo i vilket Sibelius leker med taktartens många möjligheter. Den fjärde satsen bygger på variationer. Oboens öppningstema får en tematiskt betydande roll. Musikforskare James Hepokoski har i sin Sibelius-artikel i Grove (Sibelius, 1912–26: late works) föreslagit att symfonin dramaturgiskt sett är att uppfatta som en resa till finalens tematik. 

De samtidigt skrivna symfonierna sex och sju (1924) och Tapiola (1926) blev Sibelius sista stora verk. Efter år 1927 upphörde han stegvis att komponera. Den åttonde symfonin föll offer för hans självkritik och fullbordades aldrig. 

Luciano Berio (1925–2003): Sinfonia för åtta sångröster och orkester (1968–9)

För Berio var det karaktäristiskt att använda ett heterogent material. Opera (1970) innehåller ett sinnessjukhus, det sjunkande Titanic-skeppet och librettot till Monteverdis Orfeo. Dödstematiken utgör dock ett förenande element. Tonsättaren var också starkt påverkad av hur James Joyce splittrar och fragmenterar språket och avslöjar nya, överraskande betydelser. De tolkningar som här nedan ges av Sinfonia bygger på David Osmond-Smiths studie Playing on Words (RMA Monographs 1, 1985). 

Verkets tematik utgår från vatten och död. Den första satsen bygger på Claude Lévi-Strauss studie Le cru et le cuit (1964) och framförallt dess idéer om vattenmyternas transformationer. Texten består av utdrag ur Lévi-Strauss studie samt ur den hämtade enskilda ord och ur dem härledda ljud. Där en etnograf hade samlat ihop fragment för att göra en analys splittrar Berio analysen. På detta sätt avslöjar han att studien är överraskande poetisk. 

Den andra satsen är en hyllning till den mördade Martin Luther King. Texten är ett fonetiskt spel: stämmorna formar sig långsamt till meningen ”O Martin Luther King”. Den tredje satsens stomme utgörs av Mahlers andra symfonis scherzo. Eftersom dess tonala idiom är fjärran Berios ersätter han passager i den med citat av Debussy, Schönberg och Berg. Texten är av Beckett och Berio själv. Resultatet är en semantisk djungel á la Joyce, fylld av korsreferenser. 

Verkets fjärde sats består av det fonetiska material som finns i frasen ”Rose de sang” (”ros av blod”). Detta hänvisar till Mahlers andra symfonis sats ”O Röslein rot” men alluderar också till Kings skottsår. Den femte satsen växer fram ur de tidigare satsernas material då Berio, likt Lévi-Strauss, söker efter strukturella analogier mellan sina egna kompositioner. Texten är av Beckett och Lévi-Strauss och rör sig enligt Osmond-Smith ”på gränsen av vad som är förståeligt”.

Konstnärer

  • Susanna Mälkki

    dirigent

  • Exaudi

    vokalensemble

Program

  • 19.00
    Carlo Gesualdo

    Asciugate i begli occhi för vokalensemble

  • Igor Stravinsky

    Monumentum pro Gesualdo di Venosa ad CD annum

  • Jean Sibelius

    Symfoni nr 6

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Luciano Berio

    Symfoni för åtta sångröster och orkester

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.