Cancelled - Spalding & Chase

To 26/03/2020 19:00 - 21:00
Biljetter: €

Presentation

Man tar en symfoniorkester och två musiker från den amerikanska östkusten som inte rädda för att kallblodigt spränga precis alla musikaliska gränser. Sedan beställer man ett verk av ett av den nya musikens absolut hetaste namn. Superstjärnorna Esperanza Spalding och Claire Chase bjuder på en kväll präglad av karisma och urban trovärdighet. Felipe Laras nya verk är beställt av HSO och Los Angeles filharmoniker och får sitt uruppförande i Helsingfors. De nya verken ramas in av magnifika orkesterfyrverkerier av Stravinsky. 

Susanna Mälkki

Susanna Mälkki är född i Helsingfors, där hon även tillbringade sin ungdom. Hon har vuxit upp ackompanjerad av Helsingfors stadsorkester: som liten gick hon på orkesterns konserter med sin familj, och som ung musikstuderande följde hon noggrant med orkestermusikernas arbete och världens bästa solisters uppträdanden. År 2004 fick hon för första gången dirigera orkestern. Hösten 2016 inledde hon sitt arbete som orkesterns 13. chefdirigent. 

Vägen till dirigent tog sats från Sibelius-Akademins och Stockholms Edsberg-instituts celloklasser. Mälkki segrade i Åbo nationella cellotävling och blev Göteborgs symfonikers solocellist. Redan tidigt var hon dock intresserad av att få dirigera. I Stockholm dirigerade hon en ensemble med orkesterelever. Nästa gång fick hon dirigera samma skolas kammarorkester i närvaro av Sveriges radios symfoniorkesters dåvarande chefdirigent Esa-Pekka Salonen. I det ögonblicket stod det klart för Mälkki att hon hade funnit sin verkliga passion. Den känslan har inte försvunnit. 

Mälkki gjorde sitt genombrott på Helsingfors festspel år 1999. Hon fick sin första tjänst som musikalisk ledare för Stavangers orkester. Som konstnärlig ledare för den legendariska orkestern för ny musik, Ensemble Intercontemporain (2006-2013) befäste hon sitt rykte som en suverän tolkare av vår tids musik. 

Mälkki har dirigerat flera av världens bästa orkestrar såsom Amerikas s.k. Big Five-orkestrar, Concertgebouw i Amsterdam, Berlins filharmoniker och Londons symfoniker. Hon har gästat bl.a. Metropolitan i New York, operan i Paris, La Scala i Milano och Staatsoper Wien. Hösten 2017 inledde hon sitt arbete som Los Angeles filharmoniska orkesters första gästdirigent. År 2017 valde tidningen Musical America Mälkki till Årets dirigent. 

Claire Chase

Claire Chase bor i Brooklyn men är född i Kalifornien. Då hon var liten tog hennes föräldrar henne med till en symfonikonsert. Chase tyckte att orkestern såg ut som ett hav av pingviner. Mitt i allt det svartvita lyste något i guld: en flöjt. Chase pekade på den och sa: ”Det där. Det där vill jag.” Drömmen om en karriär i baseball ersattes med en karriär som flöjtist. 

Chase är en artistisk och samhällelig aktivist vars meritlista ständigt måste uppdateras: hon är med i mängder av projekt som ofta leder till pris och utmärkelser. Hon har bl.a. varit konstnärlig ledare för Ensemble Evolution, ett projekt som sporrar unga begåvningar, och varit medlem av Projekt&-organisationen som arrangerar konstevenemang med en samhällelig poäng. Sedan år 2017 är hon professor i arbetsliv vid Harvard. 

Chase har tilldelats MacArthur Fellow-titeln och Avery Fisher-priset år 2017. Det rör sig om några av musiklivets mest respekterade pris, och Chase är därmed i samma sällskap som bl.a. Yo-Yo Ma, Leila Josefowicz, Yefim Bronfman, Midori, Sarah Chang, Joshua Bell och Gil Shaham.

Chase är en oförtruten förkämpe för vår tids musik. År 2011 grundade hon ICE (International Contemporary Ensemble). Ensemblen startade med en minimal budget och är idag en världsomfattande organisation. År 2016 lämnade Chase sitt arbete som ICE:s verksamhetsledare för att fokusera på sin solokarriär. 

Chase har uruppfört långt över hundra verk, inklusive Felipe Laras soloverk Meditation and Calligraphy. Den utgör en del av ett år 2014 inlett jätteprojekt, Density 2036, som om 16 år skall kulminera i en maratonkonsert i vilken Chase under ett dygn framför alla de verk hon beställt i 22 års tid. Evenemanget uppmärksammar hundraårsdagen av Edgard Varéses kultverk Density 21.5. Tills vidare har projektet gett upphov till redan över sex timmar musik. 

Esperanza Spalding 

Då Esperanza Spalding år 2011 tilldelades en Grammy som Årets nya artist och brädade de likaså nominerade Justin Bieber och Drake hade hon redan gett ut tre skivor, tre gånger uppträtt för  Barack Obama samt deltagit i en av Princes konsertturnéer. Av hennes tre Grammyn är det dock den första som är historisk: Spalding är den första jazzmusiker som vunnit priset som Årets nya artist. Sedermera, år 2013, har hon tilldelats prisen för bästa vokalalbum och bästa instrumentalarrangemang. 

Spalding föddes till en mor som var ensamförsörjare. Hon växte upp i Oregon, Portland. Då hon såg Yo-Yo Ma spela cello i TV-programmet Mister Rogers’ Neighborhood ville hon själv börja spela. Hon studerade violin på egenhand och gick fem år gammal med i den lokala orkestern. Hon spelade i den i tio års tid och blev dess konsertmästare. Förutom violin spelade hon oboe, klarinett och gitarr. 

Under gymnasieåren grep Spalding för skojs skull tag i en kontrabas. En lärare gick förbi och visade hur man skall spela, och det räckte. Spalding började uppträda på blues-klubbar och spela i band. Hon slutförde sina gymnasiestudier med endast ett slutprov för att kunna satsa på kontrabas på heltid. Efter studier vid delstatens universitets musiklinje sökte hon till Berklee School of Music i Boston. Då hon utexaminerades 20 år gammal blev hon skolans yngsta lärare genom tiderna. 

Sedan år 2006 har Spalding gett ut åtta album. Exposure (2017) gjorde hon från början till slut - all text, tonsättning och inspelning - på 77 timmar. Processen visades live på Facebook, och albumets alla 7777 tryckta exemplar såldes slut redan under livesändningen. Spalding är professor i arbetsliv vid Harvard sedan år 2017. 

Följ Esparanza Spalding på Twitter: @EspeSpalding

Igor Stravinsky: Cirkuspolka

Igor Stravinsky (1882–1971) älskade spektakel. Från och med den tidiga baletten Eldfågeln törstade han efter att låta sina kompositioner omges av allehanda aktiviteter, koreografier och sceniska händelser. I balettoperan Renard (1916) fyllde han scenen med clowner, akrobater och dansare, och sångarna står i en orkester som är placerad på scenen. I baletten Les noces (1923) ville han använda en jätteorkester som skulle inkludera halvautomatiska pianon och cimbalom-instrument; dessa skulle ha utnyttjats koreografiskt. På grund av instrumentfabrikens leveransproblem måste Stravinsky dock nöja sig med fyra pianon och slaginstrument. 

Av Stravinskys många infall torde Cirkuspolka (1942) vara det mest originella. Det började med ett telefonsamtal med koreograf George Balanchine. Balanchine frågade om Stravinsky kunde skriva en liten balett, kanske en polka. 

- För vem då? frågade Stravinsky. 

  • - För elefanter. 
  • - Hur gamla elefanter?
  • - Mycket unga elefanter. 
  • - All right, sa Stravinsky. Om det är mycket unga elefanter säger jag ja. 

I april 1942 marscherade sålunda 50 i balettklänning iklädda elefanter - med lika många ballerinor på ryggen - ut på arenan i Madison Square Garden i New York till takterna av Stravinskys musik. Stravinsky slösade inte onödigt hjärteblod på att skapa Cirkuspolka. Han lät verket innehålla långa partier ur kompositioner som han redan hade skrivit, lämnade orkestrationen åt David Raksin, och lade i slutet till en vrickad version av Franz Schuberts militärmarsch. 

Stravinsky såg inte ett enda av Ciruspolkans framföranden år 1942. Kanske det var bättre så. Besvikelsen hade varit stor då han hade sett att alla de uppträdande elefanterna var - vuxna.  

Fausto Romitelli: Dead City Radio. Audiodrome

”Ända sedan jag föddes har jag badat i digitala bilder, syntetiska ljud, artefakter. Det som är konstgjort, förvrängt, filtrerat - det är dagens människas natur.” Så sade en av den moderna musikhistoriens mest egenartade gestalter. Fausto Romitelli (1963–2004) var å ena sidan en hårdnackad provokatör, å andra sidan en nyfiken forskare som fram till sin död sökte sin plats i musiken och i livet. Han var en kultfigur vars slutliga potential förblev en gåta. 

Romitelli tog till sig det som var extremt. Han lyssnade på allt och slukade böcker i alla ämnen. Han hade ett ljudideal som var som en ändstation han alltid eftersträvade att nå men aldrig kom fram till. Han studerade under ledning av Franco Donatoni men uppskattade inte lärarens musik och kunde inte tåla att man påpekade likheterna mellan deras kompositioner. I IRCAM i Paris gick han långt bort från sina utgångspunkter genom att likt spektraltonsättarna Tristan Murail och Gerard Grisey låta sig fascineras av ljudets grundegenskaper. Från slutet av 1990- till början av 2000-talet gick Romitelli med hård hand åt musikens då ännu helt orubbliga genregränser. 

Dead City Radio. Audiodrome (2002) utgör en kulmen på Romitellis intresse för relationen mellan samhälle, media och individ. Verkets idé kom från kulturfilosof Marshall McLuhans bok Medium is the Message (1967). ”Den värld vi gestaltar är skapad av olika förmedlingskanaler”, sa Romitelli. ”Vad vi ser och hör är inte endast något som är reproducerat, utan även en verklighet som är bearbetad och återskapad av ett elektroniskt medium. Den ersätter en äkta upplevelse.” Audiodrome kan uppfattas som en musikalisk motsvarighet till David Cronenbergs science fiction-film Videodrome (1983).

Audiodrome inleds med ett citat ur Richard Strauss Alpsymfoni. Men här är målet inte en alptopp  utan underjorden där vi möter mardrömslika förvrängningar, onaturliga glidningar, elektroniska störningar och otydligt tal. Verkets budskap är kristallklart: detta är inte verkligheten, detta är inte naturligt, du har gått vilse. I en epok i vilken världsbilden skapas av smartphones och trånga bildrutor är Audiodrome mera plågsamt aktuell än Romitelli hade kunnat ana. 

Igor Stravinsky: Svit ur baletten Eldfågeln (1910/1919) 

Vissa bara råkar vara på rätt plats i rätt tid. Ännu då Igor Stravinsky (1882–1971) var 25 år gammal var han en okänd ung tonsättare vars få framförda verk väckte associationer till sådant som var ohjälpligt föråldrat. Vid samma tidpunkt hade den skandalomsusade impressarion Sergej Djagilev rökts ut från Petersburg. Han var i Paris där han arrangerade populära konserter med rysk musik. År 1909 grundade Djagilev Ryska baletten vars kärnrepertoar utgjordes av äldre rysk musik av till exempel Rimskij-Korskakov och Tjajkovskij. 

År 1910 ville Djagilev ha en nyskriven musik till den ryska legenden Eldfågeln. Han vände sig först till Anatolij Ljadov. Det var ett misstag. Ljadov hade ett stabilt rykte att vara en opålitlig tonsättare vad gällde beställningar, och efter att inget skett på flera månader gick beställningen över till Nikolaj Tjerepnin. Inte heller han fick något gjort. Plötsligt och oväntat var det Stravinsky som måste göra Eldfågeln. Han utgick från traditionen, imiterade skickligt sin lärares, Rimskij-Korsakovs, flödande romantiska uttryck och gjorde exakt det som förväntades av Ryska baletten. Eldfågeln blev en omedelbar succé. Över en natt blev den okända Stravinsky ett samtalsämne i Paris. Självaste Claude Debussy gav sitt godkännande åt nykomlingen. ”Man måste ju börja med någonting”, sa han. Stravinsky gjorde tre konsertversioner av baletten. Ikväll framförs konsertsviten från år 1919.

Under en jakt går prins Ivan vilse och kommer till trollkarlen Kastsjejs trädgård. Ivan fångar Eldfågeln som är beredd att ge honom en magisk fjäder bara han släpper fågeln fri. Varje gång Ivan är illa ute behöver han bara vifta med fjädern och fågeln kommer till hjälp. Ivan förälskar sig i en prinsessa. Trädgårdens alla monster samt Kaststjej anfaller det unga paret. Eldfågeln dyker upp och tvingar trollkarlen med sitt följe att dansa sig medvetslösa. All trolldom tappar sin verkan och de älskande får varandra. I musiken framställs Eldfågelns rörelser med tvära kast medan Kaststjejs musik präglas av en hotfull kromatik. Orkestersviten kulminerar i en infernalisk dans, Kastsjejs vaggvisa och bleckens avslutande hymn.

Felipe Lara: Dubbelkonsert (uruppf.)

Felipe Lara (f. 1979) är född i Sorocaba i São Paulo i Brasilien. Han har skrivit musik för kammarensembler och symfoniorkester, men även för film och populärbruk; sistnämnda kan förklaras med en ungdom som rock- och jazzgitarrist. Lara tilldelades år 1999 ett stipendium för studier vid Berklee School of Music i Boston. Sedan år 2005 bor han i New York. Han arbetar bl.a. som assisterande professor vid Berklee och som gästande lärare vid Harvard. Viktiga lärare har varit bl.a. Louis Karchin och Tristan Murail. Han har fått handledning av till exempel Kaija Saariaho, Helmut Lachenmann och Wolfgang Rihm.

I flera av Laras kompositioner blir traditionella former behandlade på ett mer eller mindre nytt sätt. 

I dubbelkonserten, som är skriven på gemensam beställning av Helsingfors stadsorkester och Los Angeles filharmoniker låter Lara solisterna - som är förstärkta - smälta samman till en enda. Solisterna, Claire Chase och Esperanza Spalding, har hjälpt till i olika skeden av kompositionsprocessen. Bland annat har de prövat ut otypiska spelsätt samt bearbetat och valt ut inspelningar. ”Detta”, berättar Lara, ”gynnar en kollaborerande, intim och synnerligen kreativ insats.”

”Mitt ultimata slutmål har varit att (om)tolka dubbelkonsertens genre och forma den till ett ur solisterna utgående verk som undersöker orala, improvisatoriska, litterära och elektroakustiska musiktraditioner. Detta tillvägagångssätt understryker den roll solisterna har som enastående tolkare av olika musikstilar - sång, jazz/experimentell och symfonisk musik - som har sina olika utgångspunkter. Solisterna inviteras att negociera mellan stilarnas otherness, strävanden och nyanser. Även människoröstens närvaro inom en instrumentalkonserts ramar är något ovanligt: jag använder mig av texter, ljud och läten på portugisiska. Dessa ur människoröstens och instrumentets simultanitet födda fonem, konsonanter och modulationer utgör på flera ställen grunden för verkets musikaliska grammatik. Framförandet inkluderar inte elektronik, men ett elektroakustiskt kompositionssätt har påverkat min kompositionsprocess på ett betydande sätt.

Konstnärer

  • Susanna Mälkki

    dirigent

  • Claire Chase

    Flöjt

  • Esperanza Spalding

    vokalist och kontrabas

Program

  • 19.00
    Igor Stravinsky

    Circus Polka

  • Fausto Romitelli

    Dead City Radio – Audiodrome

  • Igor Stravinsky

    Eldfågeln

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Felipe Lara

    Double Concerto

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.