Storstadshamn

Ons 23/01/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 37.00-7.00 €

Presentation

Skvaller och dårskap, jazz och rumba. Dirigent Miguel Harth-Bedoya från Peru står för ett explosivt recept med latinamerikanska kryddor. Klarinettkonserten skriven för swingens konung Benny Goodman tolkas av Martin Fröst. Kvällen avslutas med den symfoniska sviten ur Storstadshamn, filmen med Marlon Brando i huvudrollen.

Miguel Harth-Bedoya 
 
Miguel Harth-Bedoya (f. 1968), likt så många andra toppmusiker, växte upp i en familj i vilken musiken utgjorde en del av vardagen. Modern dirigerade Aeroperu-bolagets kör och systern spelade gitarr; dessutom sjöng syskonen i moderns kör. Miguel prövade också på att spela piano, enligt egen utsago utan större intresse. 
15 år gammal började han arbeta som assistent på Limas kommunala teater och blev passionerad av vokalmusik. Bakom scenen följde han med repetitioner och framföranden av operor och operetter. En gång, mitt i en repetition, blev han ombedd att dirigera den senare hälften av första akten i Tosca. Sedan fanns ingen återvändo. År 1987 fick han en studieplats vid både Curtis Institute i Philadelphia och Juilliard i New York. Harth-Bedoya  kompromissade: han gjorde sin kandidatexamen vid Curtis och sin magisterexamen vid Juilliard. 
Den professionella karriären startade år 1993 då Harth-Bedoya blev musikalisk ledare för New York Youth Symphony. Som vice dirigent för New Yorks filharmoniker hoppade han på kort varsel in för att i Carnegie Hall dirigera en konserts första halva då Leonard Slatkin fastnat i rusningen på ett flygfält.  
Sedermera har Hart-Bedoya dirigerat samtliga betydande amerikanska och europeiska orkestrar. Han har varit musikalisk ledare för Aucklands filharmoniker och Eugen Symphony i Oregon. För tillfället är han Norges radios symfoniorkesters chefdirigent och musikalisk ledare för Fort Worth Symphony Orchestra. År 2010 var han med om att grunda projektet Caminos del Inka och arbetar som dess konstnärliga ledare. Som en internationellt aktiv peruan finner han det viktigt att lyfta fram sydamerikansk musik. 
Harth-Bedoya har berättat att år 2000 var hans livs allra bästa för det var då han 19 år gammal gifte sig med Maritza som han träffat i Chile. Paret bor numera i Fort Worth och har tre barn.
Följ Miguel Harth-Bedoya på Twitter @MHarthBedoya
 
Martin Fröst
 
Den svenska klarinettisten Martin Fröst (f. 1970) har visat sin estradkarisma i såväl Amsterdams Concertgebouw och Londons Wigmore Hall som New Yorks Carnegie Hall. Fröst hittade musiken då han 5 år gammal hörde Schuberts pianotrio. Så fort han hade hört Jack Bryners skivinspelning av Mozarts klarinettkonsert bytte han ut violinen till en klarinett. 
 
Fröst utmanar ständigt sig själv för att finna nya sidor i sitt musicerande. Inspirerad av de stora tonsättarna har han lagt till improvisation i sina framföranden. Han uppfattar dock inte sig själv som en improvisatör. Han har också lärt sig att sjunga och spela samtidigt, och kan beatboxa. 
 
Aaron Coplands konsert har Fröst spelat in två gånger (1998 och 2011). Verket hör också till det år 2015 inledda Genesis-projektet, i vilket Fröst öppnar upp klarinettens historia med hjälp av t.ex. jazz och dans. År 2018 berättade han i en podcast för St.Martin in the Fields: ”Mozart hittade klarinettens själ och begrep att behandla den på ett helt nytt, lyriskt vis. Hans konsert har påverkat alla tonsättare, fast jag är inte säker på att den påverkade Copland eftersom han skrev sitt verk direkt för Benny Goodman. Coplands verk har sina olika egenskaper. Det uppvisar folk music- och jazzinfluenser, vilka ju också utgör en viktig del av klarinettens själ.” På skivorna och i sina konserter har Fröst framfört en kombination av verkets ursprungliga och reviderade version.
 
År 2014 tilldelades Fröst som första klarinettist det stora Léonie Sonning -priset som tidigare har tilldelats bl.a. Kaija Saariaho, Igor Stravinsky, Keith Jarrett och Miles Davis. År 2016 valde skivproducenten ECHO honom till årets klarinettist på basen av skivan Roots. Säsongen 2019-2020 inleder Fröst sitt arbete som Svenska kammarorkesterns chefdirigent. 
 
 
George Gershwin: Kubansk uvertyr 
 
George Gershwin (1898–1937) skapade sin position som sin tids mest berömda amerikanska tonsättare med hjälp av pianokonserten, tondikten An American in Paris och verket Second Rhapsody. Rhapsody in Blue (1924) var en ständig hit på skivmarknaden. Gershwin uppträdde själv frekvent med detta verk samtidigt som han skrev succémusik till både Broadway och konsertsalar. 
 
Gershwin var inte en stjärna i enbart konstkretsar. Han hörde till jetseten, och i början av år 1932 semestrade han på Kuba där han träffade bl.a. Hollywood-miljonären och flygaren Howard Hughes. Under ”två sömnlösa och hysteriska veckor” i Havanna njöt Gershwin av kubansk exotism och bekantade sig med rumban, den kubanska varianten av afrikansk rytmmusik. Så fort tonsättaren återvänt hem började han behandla sina semesterintryck i notform. Verket fick titeln Rumba. Öppningstemat var en melodi ur sångtonsättaren Ignacio Piñerios stycke Échale Salsita. Från Kuba hade Gershwin hämtat med sig slaginstrument (maracas, bongo-trummor, claves och guiro) som han i sitt verk gav närapå solistiska roller. Över 17.845 par öron trängdes den 16.8.1932 på Lewison Stadium i New York för att lyssna på uruppförandet som skedde på en konsert som innehöll musik av enbart Gershwin. Utanför portarna blev nära 5000 personer som blivit utan biljett.
 
Rumba, som senare döptes om till Kubansk uvertyr, består av tre partier. I det första presenteras alla de viktigaste motiven. Klarinettsolot lotsar till ett melankoliskt mellanparti som blandar samman olika tonarter och snart utvecklas till en kanon. Slutpartiet startar med ett abrupt byte av tempo. Mot slutet blir farten bara vildare och vildare, inte minst tack vare perkussionsgruppens insatser. 
 
Aaron Copland: Konsert för klarinett, stråkorkester, harpa och piano
 
Jazz, swing och blues hade formats i New Orleans och i Sydamerikas musikcentra. Då dessa musikgenrer på 1940-talet fick en plats i underhållningsmusiken tog även konstmusikens tonsättare fasta på de möjligheter de såg i uttryckets rytmiska vitalitet. Framförallt tonsättare med europeisk bakgrund - Igor Stravinsky, Béla Bartók, Paul Hindemith och Malcolm Arnold - skrev verk med detta uttryck. Av dylika kompositioner är det dock endast amerikanen Aaron Coplands (1900–1990) för Benny Goodman skrivna klarinettkonsert (1948) som stannat i konsertrepertoaren.
 
Verket föddes långsamt samtidigt som Copland arbetade som lektor i Rio de Janeiro. Det tog honom över ett år att skriva verket, och sedan måste Goodman ständigt uppskjuta uruppförandet. I kontraktet hade han fått ensamrätt att i två års tid framföra verket, men ännu efter de två åren gått ut brottades ”Swingens kung” med solopartiet. Beroende på källa tillfaller äran att ha fått uruppföra klarinettkonserten antingen Ralph McLane, som i slutet av november år 1950 framförde den i Carnegie Hall med Philadelphia Orchestra, eller Goodman, som två veckor tidigare spelat den i NBC:s radiostudio i New York under ledning av Fritz Reiner. 
 
Coplands konsert har två lika långa och till sina stämningar helt motsatta satser. Den första satsen Slowly and expressively tar fasta på klarinettens sjungande egenskaper, och virtuosa inslag dyker upp först i den långa kadensen. Den andra satsen Rather fast slår på en ny växel och är kryddad med brasilianska element. I slutet trissas tempot upp med fart. Copland var tvungen att göra slutpartiet lättare så att Goodman alls skulle kunna spela det. Av vår tids klarinettister brukar åtminstone Charles Neidich, Andrew Simon och Martin Fröst framföra slutspurten i dess originalversion. 
 
Samuel Barber: Skandalskolan, uvertyr
 
Tonsättare, sångaren, pianisten och underbarnet Samuel Barber (1910–1981) gjorde sitt stora genombrott i amerikanskt musikliv senast på 1930-talet med violinkonserten (1939) och
Symphony in One Movement (1937). Numera är Barber mest känd tack vare Adagio för stråkar (1938) som fått status som stora världstragediers inofficiella sorgmarsch. Hans första orkesterverk, som på sin tid rentav var en liten hit, är dock raka motsatsen till en klagosång. Uvertyren Skandalskolan op.5 (1931) är en fartfylld musik. 
 
Trots titeln hade Barber inte alls tänkt sig att Skandalskolan skall inleda en uppsättning av Richard Brinsley Sheridans pjäs The School for Scandal. Det rör sig om en helt självständigt format orkesteruvertyr vars stämningar speglar pjäsens komplexa kärlekshistorier. I pjäsen från år 1777 förälskar sig folk hit och dit, intrigerar, skapar rykten och uppträder i masker. Resultatet är en kärlekskarusell som skulle få vår tids författare av såpoperor att blekna. 
 
Som komposition är Skandalskolan simplare än pjäsen. Verket är skrivet i rondoform och startar med ett energiskt huvudtema, följt av en drömmande pastoral. I mellanpartiet hänvisar Barbers mångtydiga tonartsväxlingar till de komplicerade intrigerna; detta endast understryks av att tonsättaren citerar barnvisan I sent a letter to my love. Trots sin unga ålder och en brist på tidigare erfarenhet skriver Barber en briljant klingande orkestermusik som kulminerar i munter glädje. Spridaren av alla rykten blir äntligen demaskerad.
 
 
Jennifer Higdon: Loco
 
I mitten av 1800-talet förenades kontinenternas gränser med hjälp av järnvägen, och i ett slag förändrades uppfattningen om jordklotets dimensioner. Dags- och veckolånga resor mättes i timmar; frakten vägdes i ton och inte i kilon. Åt tonsättarna gav den kolslukande ångkaravanen helt nya ljudvärldar att arbeta med i form av annalkande dunk, skärande visselpipor, stånkande och pustande, förbiilande landskap och snabbt växlande scener. 
 
Medan Johann Strauss den äldres Eisenbahn-lust (1836) ännu rullar fram i en maklig takt rusar Mihail Glinkas Resesång (1840) - för att nu inte tala om Charles Alkans pianoetyd Le Chemin de Fer (1844) - fram hundra kilometer i timmen. Den berömdaste järnvägsskildringen är Gershwins Rhapsody in Blue (1924); det mest spelade stycket om ett lokomotiv är säkerligen Arthur Honeggers Pacific 231 (1923). Före Sibelius Finlandia (1899) fick ett patriotiskt innehåll trodde man att verket var en beskrivning av ett tågs tuffande. Numera har tågresandet kanske något förlorat sin charm. Men en av järnvägar inspirerad musik lever och mår bra tack vare 1900-talets filmmusiktonsättare och minimalister, och nyromantiker i stil med amerikanen Jennifer Higdon (f. 1962). 
 
Higdon har belönats med ett Pulitzer- och två Grammy-pris. Hennes musik uttrycker känslor, visioner och sinnebilder med hjälp av traditonella tonarter, lyssnarvänliga klangfärger och för alla välkända ämnen. Hennes mest spelade verk är Blue Cathedral (1988), en skildring av andlig tillväxt och syskonrelationer, och City Space (2002), som målar upp Atlantas parker och silhuett. 
 
Loco (2004) skrevs till Chicagos symfonikers sommarfestivals 100-årsjubileum i Ravinia, vars historia är starkt förknippad med järnvägar. Higdon berättar: ”Jag såg framför mig ett lokomotiv [locomotive] och på ett för en tonsättare rätt ironiskt vis såg min hjärna först ordet ’motive’ och sedan ’loco’ som betyder galen.” I sitt fartfyllda verk skildrar Higdon en ”galen rörelse” [loco motion] med samma uttrycksfullhet som tonsättarna för över hundra år sedan. Det är som om de förbiilande ögonblicken upplevdes samtidigt via såväl tågfönstret som genom att stå på tågvallen. 
 
Leonard Bernstein: On the Waterfront
 
På 1940- och 1950-talet blev Leonard Bernstein (1918–1990) välkänd i egenskap av såväl en trendig kapellmästare som en verbalt slagkraftig tonsättare som inte upplevde att det skulle ha existerat en skillnad mellan musikaler och en seriös symfonisk musik. Symfonin Jeremiah var dyster, men på underhållningsfältet skapade Bernstein en position med baletten Fancy Free och den på den baserade musikalen On the Town, samt med den lättsamma operan Trouble in Tahiti. Före Bernstein skrev Broadway-hiten West Side Story komponerade han musiken till filmen Storstadshamn (1954). Av musiken formade Bernstein en konsertsvit som fungerar som självständig konsertmusik. Lyssnaren behöver alltså inte veta något om filmen.  
 
Å andra sidan skadar det inte att känna till filmens handling, speciellt som Symfonisk svit ur Storstadshamn (1955) rätt långt följer den. Med sina fem satser är verket episodiskt upplagt, men det gestaltar sig trots det som en homogen symfonisk dikt med en klar början, mittpunkt och avslutning. Hornens återkommande kall för lyssnaren till hamnen i Hoboken där den organiserade brottsligheten håller hamnarbetarna i sitt blodstänkta grepp. Kärlekens makt skapar förändringens vindar. I slutet vandrar hjälten mot horisonten efter att ha gett sitt allt för det godas sak. 
 
Storstadshamn bygger på en roman som bygger på sanna händelser. Filmen anses vara en av världens bästa, och den tilldelades hela 8 Oscars. Bernstein var nominerad för bästa filmmusik, men priset gick till Dmitri Tiomkin för partituret till John Wayne-filmen Mellan himmel och hav. Bernstein blev gruvligt besviken. Han hade redan haft problem med de av regissören krävda kompromisserna, så nu lämnade han filmindustrin för gott. Storstadshamn blev Bernsteins enda musik skriven direkt för film. 
 
 

Konstnärer

  • Miguel Harth-Bedoya

    dirigent

  • Martin Fröst

    Klarinett

Program

  • 19.00
    George Gershwin

    Cuban uvertyr

  • Aaron Copland

    Konsert för klarinett, stråkar, harpa och piano

  • Samuel Barber

    Skandalskolan, uvertyr

  • Jennifer Higdon

    Loco

  • 21.00
    Leonard Bernstein

    On the Waterfront

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.

Mera musikenergi

Gossip, madness, jazz and rhumba add up to an explosive recipe that requires the talents of Peruvian conductor Miguel Harth-Bedoya to get the Latin American spices right. Aaron Copland’s Clarinet Concerto was composed for Benny Goodman, the king of swing, and is interpreted here by Martin Fröst. The evening’s concert culminates with a symphonic suite from the Marlon Brando film On the Waterfront.

Fre 01/02/2019
19:00
I Amerika öppnade sig Antonín Dvořák för nya intryck av en ny kultur och gjorde dem till konsertmusik. Ursprungsbefolkningens sånger, negro spirituals och vindpustar på prärien ljuder i ”Från den nya världen”, symfonin som aldrig förlorat sin popularitet. Den unga finländska cellisten Jonathan Roozeman är för första gången stadsorkesterns solist.
Ons 06/02/2019
19:00