Symphonie fantastique & Lélio

Klaus Mäkelä

Dirigent och cellist Klaus Mäkelä (f. 1996) är en av de nyaste och mest framgångsrika medlemmarna i gruppen av ryktbara finländska dirigenter. Precis som t.ex. Salonen, Saraste, Vänskä och  Mälkki har även Mäkelä kommit till de internationella estraderna genom att ha studerat för Jorma Panula. Mäkelä var 12 då han började studera på Panulas klass och 18 då han inledde sitt arbete  som en professionell dirigent. 

Under de senaste fem åren har Mäkeläs karriär avancerat med stormsteg. Efter att ha dirigerat nästan alla finländska symfoniorkestrar begav han sig utomlands där han har gästdirigerat bl.a. Orchestre de Paris, Münchens filharmoniker, Metropolitan i Tokyo, Clevelands orkester och Londons filharmoniker. Hösten 2018 inledde han sitt arbete som Sveriges radios symfoniorkesters första gästdirigent. År 2020 börjar han arbeta som Oslos filharmoniska orkesters chefdirigent. Han har varit konstnärlig ledare för Åbo musikfestspel. Helsingfors stadsorkester dirigerade han redan år 2017, rentav två gånger, och har sedan dess ofta gästdirigerat orkestern. 

Mäkelä har en nära relation till HSO också därför att han spelade cello i den före hans internationella karriär startade. ”Det var en mycket viktigt erfarenhet för mig att kunna spela cello i orkestern och på nära håll följa få med dirigentens arbete”, har han sagt. ”För mig var det som en andra dirigentskola.” 

Mäkelä är känd för att skapa genomtänkta och insiktsfulla konsertprogram. Varje verk han dirigerar bidrar till att skapa ett nätverk av betydelser som färgar dialogerna kompositionerna emellan. I stadsorkesterns konserter dirigerar han verk som handlar om inre konflikter. Sjostakovitjs femte symfoni, Berlioz Fantastiska symfoni och dess fortsättningsdel Lélio, Musorgskijs Dödens sånger och danser - de är alla verk i vilka tonsättaren tycks använda musiken för att avslöja sig själv som en individ. 

Följ Klaus Mäkelä på Twitter @KlausMakela

Mario Zeffiri 

Greken Mario Zeffiri föddes i Aten och började studera juridik vid universitetet i Aten. Han blev dock inte jurist utan en tenor som gör en internationell karriär. Han är mest känd som bel canto-sångare och har gjort Rossinis, Bellinis och Donizettis operors hjälteroller i nästan alla av Italiens viktigaste operahus. År 2015 tilldelades Zeffiri den respekterade titeln Europas Kammarsångare, och året därpå debuterade han på Metropolitan i New York. Finlands Nationaloperas publik minns honom kanske från uppsättningen av Resan till Reims år 2003. I Musikhuset uppträdde Zeffiri senast i mars år 2018 då Helsingfors barockorkester framförde Leopold Koželuchs opera Gustav Vasa. Berlioz verk Lélio har Zeffiri sjungit i Valencia under ledning av Robberto Abbado, och före det år 2010 tillsammans med Chicagos symfoniker och Riccardo Muti. Sistnämnda konsert gavs ut på skiva år 2015. 

Nathan Berg

Basbaryton Nathan Berg är född i Spalding, en by i Saskatchewan i Kanada. Han växte upp i Camrose i Alberta. Redan under studietiden väckte hans sång uppmärksamhet: The Tjmes kritiker jämförde Bergs sammetsröst med en ung Fischer-Dieskau. Berg började sin professionella bana som en specialist på gammal musik, men har sedermera breddat repertoaren med romantisk och modern opera-, lied- och vokalmusik. Under sin snart trettioåriga karriär har Berg uppträtt på bl.a. La Scala och Metropolitan och samarbetat med bl.a. Berlins filharmoniker och Bostons symfoniorkester. Berg har medverkat i trettiotalet skivinspelningar. År 2018 tilldelades han en Grammy för Årets bästa operaskiva (Wozzeck) och det kanadensiska Juno-priset för Årets bästa vokalmusik-CD (Mozarts Requiem). I Musikhuset uppträdde Berg senast då han var solist i RSO:s framförande av Beethovens Missa Solemnis. Berlioz Lélio utgör hans debut med Helsingfors stadsorkester. 

Erik Söderblom

Erik Söderblom har i redan ett par årtiondens tid berikat och skakat om det finländska konstfältet. Han har dirigerat orkestrar, lett teatrar och festivaler och påverkat den inhemska konstens utveckling. Söderblom är kanske bäst känd som teaterregissör. Han studerade musikvetenskap, filosofi och konsthistoria vid Helsingfors universitet och studerade sedan operaregi i München. Efter att ha utexaminerats från Teaterhögskolan arbetade han vid Åbo stadsteater 1988-1990. Han har varit aktiv i bl.a. Q-teatern, varit Teaterhögskolans professor och vicerektor, och varit  Helsingfors festspels verksamhetsledare. Söderblom fortsätter att vara aktiv som musik- och operaregissör: från de senaste åren kan erinras Helsingfors festspels nyskapande produktion av Don Giovanni och den monumentala Matteus-passionen i Elenia-hallen i Tavastehus. Musik finns i Söderbloms släkt: hans bror är Jan Söderblom, dirigent och stadsorkesterns konsertmästare, och deras far var Ulf Söderblom, Finlands Nationaloperas långvariga dirigent. Sedan år 2017 är Erik Söderblom chef för Esbo stadsteater. 

Hector Berlioz (1803–1869): Fantastisk symfoni op. 14 (1830)

”Symfonins PROGRAM: [version 2]

En ung musiker med morbid överkänslighet och vild fantasi förgiftar sig själv med opium i ett anfall av kärlekssorg. Dosen är för liten för att ta livet av honom och han sjunker ner i en djup slummer med märkliga visioner. I hans sjuka sinne omvandlas sensationer, emotioner och minnen till musikaliska tankar och bilder. Den älskade blir en melodi, en idée fixe (fix idé) som han möter och hör överallt.

• I. Drömmar - Passioner: Han minns själens sjukdom, passionernas vågor, de depressioner och den ogrundade glädje han upplevde före han mötte den älskade; sedan minns han den vulkaniska kärlek hon plötsligt inspirerade i honom, det vilda lidandet, den rasande avundsjukan, ömheten, trösten i religionen.
• II. En bal: Han möter den älskade på en bal, mitt i en bländande fest. 
• III. Scen på landet: Under en sommarkväll på landet hör han två herdar spela sina melodier: pastoral-duetten, sceneriet, träden som stilla rasslar i vinden, det hopp han på sistone tycker sig ha fått orsak att ha - allt detta ger hans hjärta en egen ro och färgar hans tankar. Men hon dyker upp på nytt, han känner hur hjärtat snörps åt, plågsamma föraningar tar över - tänk om hon bedrar honom? - En av herdarna spelar på nytt sin simpla melodi, men den andra svarar inte längre. Solen sjunker - ett avlägset åskdunder - ensamhet - tystnad.
• IV. Marsch till avrättningsplatsen: Han drömmer att han har dödat sin älskade, att han har dömts till döden och att han förs till schavotten. Processionen marscherar fram, den är än dyster och vild, än briljant och högtidlig. Tunga, dämpade steg växlar abrupt med ett högljutt larm. I slutet återvänder idée fixe för ett ögonblick, som en sista tanke före det fatala hugget.
• V. Dröm om häxsabbat: Han ser sig själv i en sabbat, omgiven av skrämmande spöken, trollkarlar, olika slag av monster som alla har samlats för att närvara vid hans begravning. Märkliga ljud, jämmer, skratt, rop som tycks besvaras från ett långt avstånd. Den älskade melodin dyker upp på nytt men har förlorat all värdighet och skygghet: den är nu en elak, trivial och grotesk dansmelodi. Det är hon, som har anlänt till sabbaten. - Hon tas emot med ett utbrott av glädje. - Hon deltar i en djävulsk orgie. Begravningsklockor; en burlesk parodi på Dies Irae; sabbatens ringdans. Ringdansen och Dies Irae kombinerad.”

Hector Berlioz (1803–1869): Lélio, eller Återvändandet till livet op. 14b för recitatör, soli, kör och orkester (1831–1832/1855)

Verket bör framföras omedelbart efter Fantastisk symfoni som det avslutar och kompletterar. 

”Nu skall jag berätta om det ojämförligt största dramat i mitt liv.  – – Ett engelskt sällskap kom till Paris för att framföra Shakespeare på Odéon. På programmet fanns pjäser som var rätt okända i Frankrike. Jag var på Hamlets premiär [11.9.1827]. I Ofelias roll såg jag Henriette [Harriet] Smithson som fem år senare skulle bli min maka. Den verkan hennes begåvning hade på mitt hjärta och sinne var enorm  - jämförbar endast med den verkan som den poet hon så ädelt tolkade hade på mig.”(Berlioz: Memoirs)

”Jag har igen börjat plågas av en ändlös och omättlig passion som är utan orsak, utan förnuft. Hon är fortfarande i London, och ändå är det som om jag känner att hon är nära mig; jag hör mitt hjärta slå, och dess slag är som en ångmaskins pistonger som håller mig i rörelse. Varje muskel i min kropp skälver av plåga. - Meningslöst! - Skrämmande! - 

Ack! Olyckliga kvinna! Om hon för endast ett ögonblick kunde förstå all poesi, all gränslöshet i en sådan kärlek, då skulle hon fly till mina armar även om hon skulle dö av omfamningen.” (Brev till Humbert Ferrand 6.2.1830)

”Jag har gått igenom vissa förskräckliga turbulenser, mitt skepp har fått fasliga sprickor, men det har till sist rätat upp sig: nu seglar det rätt väl. Skrämmande nyheter vilkas sanningshalt jag inte har vågat ifrågasätta [att Smithson påstods ha ett förhållande med teatersällskapets chef] har fått mig att ty mig till en kur, och jag tror att den blir just så effektiv som mitt sega sinnelag kan tillåta. Jag har nyss bestyrkt mitt beslut med ett verk [Fantastisk symfoni] som jag är fullständigt nöjd med. Här är dess ämne som kommer att publiceras som ett program och delas ut i salen på konsertdagen.”(Brev till Ferrand 16.4.1830)

”Inom ett par år var de miserabla. De skiljde sig år 1844, och Harriet avled år 1854. Samma år gifte sig Berlioz med Marie Rieco (1814-62), en sångerska som redan länge varit hans älskarinna; han var inte lycklig med henne heller. Men dessa depressiva händelser är egentligen inte relevanta för vår berättelse. Den Fantastiska symfonins tidiga historia borde avslutas 3.10.1833, på Hector Berlioz och Henriettes bröllopsdag, med en dröm om att de två härefter skall leva lyckliga till slutet av sina liv.” (Edward T. Cone: Berlioz – Fantastic Symphony