Toccata och fuga

To 16/05/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 37.00-7.00 €

Presentation

Bachs orgelstycke, använt som bakgrundsmusik i skräckfilmer, fick ett nytt liv tack vare mästardirigent Leopold Stokowski. Många minns hur orkesterarrangemanget ackompanjerar förvridna skuggbilder i början av Disneys Fantasia. Schweizaren Mario Venzago dirigerar sin landsmans allra dystraste symfoni, ett verk som inte lämnar en enda lyssnare kall. 
Mario Venzago
Leenden, skratt, glädje. Att sammanfatta Mario Venzagos (f. 1948) personlighet i dessa tre ord klingar som en kliché, men såväl musiker och publik som rentav kritiker kan intyga att de motsvarar hans attityd till musik och livet. Enligt en formulering får han rentav Brahms att dansa. 
 
Venzago diskuterade sin positivism i Yleisradio år 2014: ”Som äldre har jag börjat närma mig mitt yrke via lyckan. Jag har ju trots allt tillgång till en stor orkester som skapar ljud för musik och för oss! Ju mer jag får delta i att skapa detta ljud, dess lyckligare blir jag. Och dess mera förälskar jag mig i mitt yrke, i mitt resande och i arbetet med olika orkestrar.” 
 
Venzago känner världens orkestrar väl ända sedan han på 1970-talet bytte ut pianot till dirigentpinnen. Han har arbetat som musikledare eller chefdirigent i Winterthur, Heidelberg, Bremen, Graz, Basel, Baskien, Newcastle, Göteborg och Indianapolis. År 2010 blev han chefdirigent för Berns symfoniker i sitt hemland Schweiz. 
 
Venzago har gästdirigerat Tammerfors filharmoni och RSO och varit Tapiola Sinfoniettas mångåriga samarbetspartner. HSO dirigerade han senast år 2017. 
 
Venzagos varumärke är inte endast ett gott humör utan även den halsduk han alltid bär - utom på konsertkvällar. Han har flera, men de är alla röda. Och alla bringar lycka. 
 
 
Jean-Efflam Bavouzet
 
Jean-Efflam Bavouzet (f. 1962) växte upp i Metz. Han studerade piano, oboe och slaginstrument och prövade att komponera elektronmusik. På hemstadens sommarfestivaler mötte han flera av den nya musikens stora namn, bl.a. Xenakis, Boulez, Kagel och Messiaen.
Ett av Bavouzets första minnen från ett uppträdande har att göra med en konsert han skulle ge 17 år gammal. Konserten måste ställas in då en storm rivit upp konsertsalens tak. Den store Georges Cziffra gav Bavouzet chansen att få uppträda i en annan sal, 
i andra halvan av sin egen solokonsert. År 2012 berättade Bavouzet i Examiner: ”I salen fanns inte endast min familj utan en massa journalister! Cziffra var mycket vänlig och osjälvisk. Jag minns att jag lyssnade på hur han repeterade, och prövade hans piano. Jag försökte trycka ner tangenterna med tummen, med all kraft - och misslyckades.”
Den solistiska karriären startade år 1998 då Georg Solti bad Bavouzet uppträda med Paris orkester. Solti han avlida före konserten och Pierre Boulez hoppade in. Konserten blev en succé. Ännu större succéer har Bavouzet gjort med sin skivor. Bl.a. inspelningen för Chandos av Debussys kompletta pianomusik har tilldelats Gramophone-tidningens pris. År 2012 utnämnde ICMA honom till Årets artist. 
År 2014 berättade han åt Vancouver Classic Society: ”Jag försöker alltid förstå tonsättarens stil så väl som möjligt. Jag tycker det är något av det viktigaste som en interpret bör göra. Men man blir ju aldrig kvitt sig själv, sin egen klang, bakgrund och natur! Då jag spelar kan jag endast eftersträva att vara möjligast transparent och tonsättaren trogen.”
 
 
Bach – Stokowski: Toccata och fuga & Ein feste Burg ist unser Gott
 
Leopold Stokowski (1882–1977) var en av de första att se det stjärnpotential som döljer sig i det mytiska och magiska dirigentyrket. Han talade med en östeuropeisk accent och ändrade om sitt namn för att kunna betona sina polska rötter - i själva verket var han Londonbo. Han ändrade på konsertsalars belysning för att ge ett extra sken åt sina händer och sitt ansikte, och han använde ingen dirigentpinne. Hans älskarinna var Greta Garbo, hans tredje hustru var arvtagerskan Gloria Vanderbilt. Stokowski var excentrisk men också en av 1900-talets största dirigenter. Han bidrog dessutom på ett avgörande sätt till att sprida kunskap om ny musik genom att spela in den på LP. 
 
Stokowski skrevs tiotals orkestertranskriptioner av Bachs musik. Hans intresse för Bach gick tillbaka till ungdomen då han arbetat som organist. Toccata och fuga d-moll skrevs under de första åren i Amerika och blev en fullträff: Stokowski spelade in stycket med sin orkester i Philadelphia år 1927 och det blev genast ett av orkesterns stamnummer. Självaste Walt Disney blev så förtjust i stycket att han ville att Stokowski och Philadelphias orkester skulle framförde det i animationen Fantasia (1940). 
 
Toccata och fuga följer en under barocken populär formlösning. Före en fuga i vilken tonsättaren visar upp sin skicklighet att skriva kontrapunkt kommer en för musikern virtuos uvertyr som heter antingen preludium eller toccata. Det rör sig om en absolut musik: stycket är inte inspirerat av någon berättelse eller tavla eller dikt. Eftersom Toccata och fuga i början av 1900-talet flitigt användes i filmer fick det ett segt rykte som en serie ljudklichéer för skräckisar. Det här beror också på att Fantasia öppnar med en scen i vilken Stokowski står i dyster belysning och med stora gester dirigerar musikerna som presenteras som abstrakta, gotiskt förvrängda skuggbilder. 
 
Kvällens andra orkestertranskription är Ein feste Burg ist unser Gott (1933) som ofta felaktigt förknippas med Bachs koralförspel BWV 720 med samma titel. Men både Bachs orgelkomposition och Stokowskis orkesterstycke bygger på Luthers psalm Vår Gud är oss en väldig borg som t.ex. Felix Mendelssohn har citerat i sin femte symfoni. 
 
Sergej Rachmaninov: Paganini-rapsodi
 
Historien känner inte till en enda virtuos som vore jämförbar med Niccolò Paganini. Den europeiska publiken föll i trans var han än uppträdde. Hans rykte som en person som gjort ett kontrakt med djävulen gick före den av svarta hästar dragna vagn han brukade resa i. Självaste Franz Liszt, självutnämnd herre över pianot, drog sig underdånigt tillbaka för att öva efter att ha tagit del av Paganinis överlägsna kunnande. Paganinis ofattbara skicklighet och aura av superstjärna har fascinerat alla västerländska musiker. Till och med vår tids gitarrhjältar i stil med Steve Vai och Yngwie Malmsteen har medvetet byggt upp en bränd á la Paganini - och klippt håret på helt samma sätt. 
 
Paganini förnyade sättet att spela violin, altviolin och gitarr. Hans kompositionsproduktions krona utgörs av 24 kapriser för soloviolin. Den sista kaprisens tema har inspirerat flera tonsättare, bland annat stora figurer i stil med Brahms, Liszt och Lutoslawski. Men över även dem höjer sig skyhögt Sergej Rachmaninov (1873-1943) med Rapsodi över ett tema av Paganini op.43 (1934). Det är ett av de endast sex verk som Rachmaninov lyckades komponera efter att ha flyttat från Ryssland år 1917: skrivkramp och hemlängtan kom alltid i vägen.
 
Rapsodin består av en introduktion, en presentation av temat och 24 variationer. Verket består alltså av en serie episoder, men det kan samtidigt uppfattas som en solokonsert med tre satser och en solokadens. De snabba yttervariationerna ramar in mellanpartiets långsamma variationer vilka kulminerar i den berömda adertonde variationen i vilken temat spelas uppochner. Verket saknar ett program, men titeln kunde hänvisa till en fragmentariskt formad berättelse. Rapsodin har framförts som en balett som skildrar Paganinis hjältedåd på både kärlekens och musikens område.
 
Tonsättaren var själv solist i uruppförandet i Baltimore som dirigerades av Leopold Stokowski. Enligt anekdoten gjorde den sista variationens tekniska utmaningar Rachmaninov så nervös i förväg att han struntade i sin helnykterhet och tog sig en sup. Han började göra så inför varje framförande av Rapsodin, och till sist fick verkets slutparti den icke-officiella titeln ”mintlikör-variationen”. 
 
 
 
Arthur Honegger: Symfoni nr 3 ”Den liturgiska” 
 
Arthur Honegger (1892–1955) var född i Schweiz men tillbringade hela sitt vuxna liv i Frankrike. Han kände sig alltid som en utomstående. Honegger kunde inte undvika alla de nya olika kompositionsstilarna, inklusive 12-tonstekniken, men blev trots det ingen modernist. Hans ideal förblev den germanska traditionen (Bach, Beethoven och Wagner). Efter att i Frankrike ha placerats med i tonsättargruppen Les Six förklarade han snabbt att hans estetik var en annan än gruppens. Under den tyska ockupationen anklagades han för nazistsympatier och sparkades ut från tonsättarnas underjordiska motståndsrörelse. Nazisterna i sin tur stämplade honom som en degenererad artist. Honeggers musik bojkottades i radion. Konsertresor var dock tillåtna. 
 
Honegger tyckte inte om att ge sina kompositioner program, men varje gång han gjorde det blev verket stort uppmärksammat och konstnärligt mera vägande verk hamnade lätt i skymundan. Hans mest framföra orkesterverk är lokskildringen Pacific 231 och sportskildringen Rugby, två programmatiska - och underhållande - verk. 
 
De symfonier som Honegger skrev under andra världskriget har tolkats som pacifistiska manifest trots att de inte skall uppfattas som programmusik. Den andra symfonin (1941) anses beskriva lidandet strax före världen går under, den fjärde (1946) tonsättarens liv på landsbygden i Schweiz medan kriget rasar på annat håll. Den tredje symfonin (1945) är Honeggers mest uppslitande och mest djupt gående symfoni. I uruppförandets programblad skrev han: ”Jag försöker uttrycka hur den moderna människan föds ur ett moras av barbari, dårskap, lidande, själlös mekanik och byråkrati; allt det som tagit över i oss alla under de senaste åren.”
 
Symfonin saknar en intrig, men dess tre satser har fått sina titlar efter satser i den katolska mässan. Den olycksbådande första satsen Dies Irae (Vredens dag) hör till själamässan, den långsamma satsen De profundis clamavi (Ur djupen ropar jag till dig) hänvisar till psalm 130. Finalen Dona nobis pacem (Ge oss frid) marscherar obevekligt till en våldsam höjdpunkt. En stillsam coda förebådar tomheten efter kriget. 
 
 

Konstnärer

  • Mario Venzago

    dirigent

  • Jean-Efflam Bavouzet

    piano

Program

  • 19.00
    Bach - Stokowski

    Toccata och fuga d-moll

  • Sergei Rahmaninov

    Paganinirapsodi

  • Paus 25 min

  • Arthur Honegger

    Symfoni nr 3 "Den liturgiska"

  • 21.00
    Bach - Stokowski

    Ein feste Burg ist unser Gott

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.