Voci

Fre 13/12/2019 19:00 - 21:00
Biljetter: 46.00-9.50 €

Presentation

”Jag var en rätt orädd ung person”, förklarade den nyzeeländska dirigenten Gemma New år 2016 i den kanadensiska tidningen The Star på tal om sin snabba karriärutveckling. Hennes HSO-debuts hörnsten utgörs av Prokofjevs femte symfoni, en ljus lovsång till friheten och den lyckliga människan. Luciano Berios Voci bygger på sånger från Sicilien och tolkas av Antoine Tamestit, en av de få men desto briljantare altviolinister som konserterar jorden runt. 

Gemma New

Gemma New från Nya Zeeland är en av de få kvinnor som lyckats gå igenom glastaket som om det varit gjort av tunt papper. Under det senaste året har hon gästat t.ex. San Fransiscos symfoniorkester, Gewandhaus i Leipzig, Torontos symfoniorkester och New Yorks filharmoniker. Hon är konstnärlig ledare för Hamiltons filharmoniker i Kanada, Dallas symfonikers första gästdirigent och St. Louis symfoniorkesters residensdirigent samt dess ungdomsorkesters musikaliska ledare. På flera orter har hon varit dess första kvinnliga dirigent någonsin.  

Då New var fem år gammal började hon spela violin. Ett par år senare började hon spela piano, och då hon var 9 gick hon med i en ungdomsorkester. 12 år gammal kom aha-upplevelsen: New spelade i en orkester med 200 musiker och insåg att detta är vad hon vill göra för återstoden av sitt liv. Då hon följde med de olika dirigenternas arbete tog hon in musikernas olika sätt att reagera, och såg vilka ting som gör en dirigent unik. 15 år gammal prövade hon att dirigera och upplevde sig ha ledaregenskaper hon lätt kunde finslipa och vidareutveckla. 

På universitetet i Christchurch studerade New matematik, fysik och musik samtidigt som hon dirigerade den lokala ungdomsorkestern. Musiken tog över helt och hållet då hon fick en chans att studera vid Peabody-institutet i Förenta staterna under ledning av Gustav Meier. Hennes dirigentkarriär har avancerat med stormsteg inte minst sedan hon deltagit i Gustavo Dudamels och Kurt Masurs mentorprogram i Los Angeles och Leipzig. Kvällens konsert är News debut med Helsingfors stadsorkester. 

Följ Gemma New på Twitter @gemmanewmusic

Antoine Tamestit

Om man kan göra en internationell karriär som soloaltviolinist vet man att man hör till en skara av de få och utvalda. Fransmannen Antoine Tamestit (f. 1979) är en av dessa få och utvalda. Londons och BBC:s symfoniorkestrar, Wiens och Paris filharmoniker, Bayers och Berlins radio-orkestrar… Detta är endast en bråkdel av de orkestrar han har samarbetat med under de senaste åren. Han har dessutom arbetat som residensartist för bl.a. Frankfurts radios symfoniorkester, SWR Symphonieorchester i Stuttgart samt Wiens konserthus. I början av 2000-talet vann han pris i flera tävlingar: Maurice Vieux -tävlingen, Primrose-tävlingen, ARD-tävlingen i München. 

Likt många andra altviolinister började Tamestit sin musikerbana som violinist. Fadern var violinist och tonsättare men gav ändå inte sin son en violin i födelsedagspresent förrän denne tjatat tillräckligt ihärdigt. Då Tamestit var kanske 9 eller 10 hörde han Bachs solocellomusik och ville spela den. Han fick testa en altviolin, ett instrument som passar Bachs cellosviter. Det var kärlek vid första tonen. Tamestit minns ännu hur altviolinens vibration kändes ända ner i tårna. 

Tamestits repertoar går från tidig barock till vår tids musik. Han sätter inte musikperioder i rangordning. Det beror på att han redan som liten, tack vare sin far, lyssnade på inte bara Mahler, Bach och Pergolesi utan även Berio och fransk pop. Enligt Tamestit eftersträvar all musik samma sak: att skapa känslor. Olika musik ger upphov till olika känslor.  Luciano Berios Voci har Tamestit spelat i bl.a. Köln, Berlin, London och Salzburg. Han anser att verket är ett av det sena 1900-talets mest gripande.  

Tamestits instrument är den troligen första av Antonio Stradivarius byggda altviolinen. Instrumentet är från 1672 och bär namnet ”Gustav Mahler” eftersom Rolf Habisreutinger köpte det 7.7.1960, alltså på Mahlers hundraårsdag. Instrumentet lånas åt Tamestit av Habisreutingers stiftelse.

Följ Antoine Tamestit på Twitter @AntoineTamestit

Gioachino Rossini: Uvertyr till operan Semiramis

Då 1820-talet inleddes stod den knappt 30 år fyllda Gioachino Rossini (1792-1868) på höjden av sin ryktbarhet. Hans operor hade snabbt erövrat alla europeiska operahus. Någonstans visades alltid, och alltid med samma framgång, antingen komedierna Barberaren i Sevilla, Askungen och Den tjuvaktiga skatan eller de seriösa operorna Tancredi, Moses i Egypten och Othello. I Wien härjade en ”Rossini-feber”, och då tonsättaren besökte London träffade han kung Georg IV. I Paris gick Rossini med på att ta emot en tjänst som teaterchef - och självfallet skulle hans nya verk finnas på programmet. 

Semiramis, komponerad 1822-23, hade premiär på La Fenice-teatern i Venedig 3.2.1823. På ett för Rossini typiskt sätt blev verket snabbt till. Så fort Gaetano Rossi hade fått färdigt librettot skrevs partituret på endast 33 dagar. Huvudrollen var skräddarsydd Rossinis hustru, sopran Isabella Colbran. 

Operan i två akter bygger på en tragedi av Voltaire från år 1748. Det forna Babyloniens drottning Semiramis låter mörda sin man för att kunna vara med sin älskare, Assur. Sedan förälskar sig  drottningen i krigaren Arsace och ett äktenskap planeras. Arsace visar sig dock vara konungens son. Berättelsen kulminerar i en scen i den döda konungens gravkammare: den svartsjuke Assur försöker  mörda Arsace men tar i misstag livet av Semiramis. I operans slut kröns Arsace till Babyloniens nya kung. 

Uvertyren är ovanligt omfattande för att vara av Rossini; i praktiken kunde den vara en symfonisk dikt. Märkligt nog finns det ingenting alls i den som antyder att den kommande operan har en melodramatisk och stundtals rentav tragisk berättelse. Denna soliga och energiska musik vore bättre lämpad en lättsam komedi eller en fars. 

Luciano Berio: Voci för altviolin och två instrumentgrupper 

Luciano Berios (1925-2003) produktion präglas av fördomsfrihet, fantasifullhet och experimentlust. ”Man kan inte använda kategoriska påståenden om vad som är rätt och vad fel, vad som är vackert och vad fult då man talar om en tonsättares musik”, sade han. Berio bekantade sig med med samma nyfikenhet med serialism, elektronmusik, nya spel- och sångsätt, jazz och folkmusik. 

Till Berios produktion hör flera arrangemang och transkriptioner av andras verk. Han gjorde motsvarande kompositioner på basen av även sina egna verk. Enligt Berio handlade en transkription om mera än att arrangera eller omarbeta en färdig musik. Tonsättaren bör skapa ett helt nytt verk i vilket hans röst lever i harmoni med verkets ursprungliga tonsättares röst. Denna idé hörs förverkligad i bl.a. marschen Ritirata notturna di Madrid (1975) som bygger på ett stycke av Boccherini, och orkesterverket Rendering (1989) som bygger på Schuberts ofullbordade symfoni nr 10. 

Voci (1984) är baserat på sicilianska sånger. Verket skrevs för altviolinist Aldo Bennici som uruppförde det i Basel 26.10.1984. Basels symfoniorkester dirigerades av tonsättaren. I verket finns två instrumentgrupper. Båda har delvis samma instrument, men den ena gruppen är mindre än den andra. På estraden är grupperna utplacerade så, att den större är placerad i fonden i en halvbåge medan den mindre är placerade rakt framför dirigenten och nära solisten. 

Berio har gett verket undertiteln Folk Songs II, vilket talar om ett samband med det tidigare verket Folk Songs (1964). I det hade Berio för sångröst och liten orkester arrangerat olika länders folkmelodier - och själv uppfunnit sådana. I Voci har altviolinen uppenbart en ”sångares” funktion. Solot presenterar de sicilianska sångerna som sådana, eller splittrar dem till fragment som används för att konstruera en helt ny melodi. 

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5 B-dur op. 100

Sommaren 1944 inleddes ett avgörande skede i andra världskriget. Det tredje rikets krigslycka vände då de sovjetiska trupperna lyckades vara defensiva och de allierade landsteg i Normandie. Sergej Prokofjev (1891-1953) tillbringade sommaren i Ivanovo, där tonsättarna hade tillgång till arbetsrum. På en dryg månad skrev han sin femte symfoni (B-dur, op. 100). 

Verket uruppfördes i Moskva 13.1.1945. Strax före konserten inleddes kom nyheten om att sovjettrupperna segrat vid floden Wisla, och utanför salen hördes hur försvarsmakten sköt skarpt. Pianisten Svjatoslav Richter närvarade vid uruppförandet och berättade senare: ”Då Prokofjev (som dirigerade framförandet) steg upp på estraden och alla tystnade hördes plötsligt artillerield. Han hade redan höjt handen med dirigentpinnen. Han väntade. Han gav tecken först då artilleriet slutat ljuda. Allt detta var på något sätt betydelsefullt, på något sätt symboliskt. Det var som om vi alla - även Prokofjev - hade kommit till någon form av vändpunkt.” Den femte symfonin fick ett strålande mottagande, och av Prokofievs sju symfonier är den alltjämt den måhända mest framförda. 

Före uruppförandet hade tonsättaren sagt att verket är ”en hyllning till den fria och glada människan, dennes framåtanda och livslust”. Ett dylikt blomsterspråk hörde till tidsandan. Det var bättre att tala positivt och idealistiskt än att säga något som kunde tolkas som en kritik av det politiska systemet: i Stalins tyranniskt styrda Sovjet fanns inga fria och glada människor. Och ändå pratade Prokofjev inte enbart nonsens. Symfonins grundton är ljus, beslutsam och optimistisk. Det är ett bevis på Prokofjevs genialitet att verket trots sin utgångspunkt inte blev en ytlig, till tiden bunden propaganda. Symfonin har fyra satser (Andante, Allegro marcato, Adagio och Allegro giocoso) och de alla präglas av rika melodier och en färggrann orkestersats. 

Konstnärer

  • Gemma New

    dirigent

  • Antoine Tamestit

    viola

Program

  • 19.00
    Gioachino Rossini

    Semiramide, uvertyr

  • Luciano Berio

    Voci för viola och två instrumentgruppen

  • Paus 25 min

  • 21.00
    Sergei Prokofjev

    Symfoni nr 5

Ofta frågat

Kan jag fotografera orkestern?

Du får ta bilder före konserten och efter konserten. Då konserten pågår önskar vi dock att du lyssnar på musiken. På så sätt garanterar du musikerna arbetsfrid och stör inte heller de övriga konsertbesökarna.

Var kan jag beställa pausservering?

Pausserveringen kan beställas från Restels försäljningstjänst med telefon 0207624862 eller email ravintolat.musiikkitalo@restel.fi eller från Restis. Notera att beställning av pausservering för över 30 personer sker via försäljningstjänsten.

Måste jag klä upp mig då jag kommer på konsert?

Endast orkestern har dräktkod. Du får klä dig så att du trivs bäst.

Hur kan jag byta ut min säsongkortsplats?

Säsongkortsplatsen kan bytas ut då försäljningen inleds genom att du köper ett nytt säsongkort till en plats som är ledig. Platser som inte har lösts ut säljs som engångsbiljetter då försäljningen av säsongkorten har avslutats.

Jag har ett säsongkort men kan inte komma på konsert, vad göra?

Biljetten kan skänkas åt en vän, eller ges i gåva åt en musikstuderande genom att senast kl. 15 under konsertdagen ringa tel. 09 3102 2700 eller sända mail till helsinki.philharmonic@hel.fi.