LA Variations

Paolo Bortolameolli

Paolo Bortolameolli har studerat musik, dirigentteknik och piano vid Yale, Peabody-institutet, Universidad Católica de Chile samt Chiles universitet. Han är musikalisk ledare för Orquesta Sinfónica Nacional Juvenil i Chile och Sinfónica Azteca i México samt Filarmónica de Santiagos första gästdirigent.

Bortolameolli har dirigerat även bland annat Orquesta Sinfónica Simón Bolivar, Orquesta Filarmónica de Buenos Aires samt Houstons och San Fransiscos symfoniker. I Europa gästar han regelbundet bland annat Polens nationella radios symfoniorkester, Haydn-orkestern i Bolzano och Helsingfors stadsorkester. Som operadirigent har han arbetat vid operan i Paris, Gran Teatre del Liceu och Chiles nationalopera. I egenskap av Los Angeles filharmonikers assisterande dirigent har han dirigerat orkestern i konserter i både Walt Disney Concert Hall och Hollywood Bowl.

Bortolameolli har tagit initiativ till musikpedagogiska projekt, bland annat "Ponse Pausa” i Mexico som eftersträvar att forma en ny typ av musikundervisning med hjälp av modern teknologi och sociala plattformer.

Bortolameolli debuterade med Helsingfors stadsorkester våren 2021 då han dirigerade en livestream-konsert utan publik i salen. Helsingin Sanomats kritiker tackade honom för hans positiva utstrålning och dynamiska tolkningar. Orkestern bad Bortolameolli att gästa den på nytt.

Denna gång dirigerar han Helsingfors stadsorkester i en konsertsal med en publik.

https://www.paolobortolameolli.com/

Joseph Alessi

Amerikanen Joseph Alessi har varit stämledare för New Yorks filharmonikers basungrupp sedan år 1985. Hans båda föräldrar arbetade på Metropolitan: fadern spelade trumpet och modern var sopran. Alessi inledde sina musikstudier under ledning av sin far och fortsatte dem vid Curtis Institute of Music. Före Alessi började spela i New Yorks filharmoniker hade han varit basunist i Philadelphia Orchestra och Montreals symfoniorkester. Han hoppade in som första basunist i Londons symfoniorkester då den under ledning av Pierre Boulez gästade Carnegie Hall.

New Yorks filharmonikers framföranden av Mahlers symfonier två, tre och sju under ledning av Leonard Bernstein var för Alessi något speciellt. ”Bernstein gav sitt allt och det på ett sådant sätt att hans passion och energi smittade av sig på även oss. Det var en nästan religiös upplevelse.”

Alessi undervisar vid Juilliard i New York. Efter att ha slutfört sina studier har flera av hans elever börjat arbeta i de mest respekterade orkestrarna i Förenta Staterna och även annorstädes. Alessi ger mästerkurser jorden runt och är aktiv som solist, recitalist och kammarmusiker.

Alessi har beställt basunkonserter av flera tonsättare, bland annat Chick Corea. ”Jag är säker på att Corea aldrig hade tänkt sig att han en dag skriver en basunkonsert. Men han är en så fantastisk och mångsidig musiker att han tog emot utmaningen. Hans konsert är inte lätt att spela, men den klingar snyggt.”

https://www.slidearea.com/

Esa-Pekka Salonen: LA Variations

Esa-Pekka Salonen (f.1958) är mest känd som en av de mest framgångsrika finländska  dirigenterna genom tiderna. Han inledde dock sin musikerbana som tonsättare och valthornist. Som ung hörde han till Korvat auki-föreningen och skapade tillsammans med bland annat Kaija Saariaho och Magnus Lindberg grunderna för den modernistiska finländska musikens starka position. Senare har Salonen i allt högre grad börjat närma sig det amerikanska musikidealet som i redan flera årtionden ställt sig avvisande till den centraleuropeiska stilens brist på flexibilitet.

LA Variations (1996) skrevs då Salonen arbetade för fjärde året som Los Angeles filharmonikers chefdirigent. Även om verket kronologiskt och stilistiskt står nära Salonens tidiga orkestermusik uppfattas det allmänt som en vattendelare. I LA Variations finner man samma orkestrala prakt som i Aubades (1980), Giro (1981), saxofonkonserten (1981) och Mimo II (1992), men musiken är samtidigt präglad av Kaliforniens och Hollywoods atmosfär.

LA Variations bygger på två ackord med sex toner. Salonen undersöker dessa ackords egenskaper i ungefär 19 minuters tid i 16 sektioner och en coda. Ackorden kan analyseras på minst två olika sätt: tillsammans innehåller de alla de 12 toner som finns i den västerländska kromatiska tonskalan, men separat är de modala, med andra ord bygger de på skalor som använts i medeltida kyrkomusik och folkmusik.

Salonen presenterar sin plan genast i de första takterna: ackorden störtar med full fart mot varandra, kraschar - och så småningom utkristalliseras en modal melodi. I variation efter variation presenteras ackorden i ständigt ny belysning. I slutet återvänder de nästan tillbaka till sådana de var från början. Stråkarna stiger mot höjderna, till en piccoloflöjt.

Chick Corea: Basunkonsert “A Stroll”

Pianisten Chick Corea (1941–2021) var en av de mest kända gestalterna inom fusionsjazzen och en av jazzens stora förnyare från och med 1960-talet jämsides med bland annat Herbie Hancock, Miles Davis och Bobby McFerrin. Corea hade dock en bakgrund i den klassiska musiken som han hade lärt känna då han som åttaåring började ta pianolektioner av Salvatore Sullo. Corea komponerade inte enbart jazz utan även orkestermusik, bland annat en pianokonsert och arrangemang av verk av Mozart. Corea var tänkt att bli New Yorks filharmonikers husartist för säsongen 2020-2021 men detta blev aldrig av.

Basunkonserten (2020) är beställd av Orquestra sinfônica do estado de São Paulo, Nashvilles symfoniorkester, New Yorks filharmoniker, Helsingfors stadsorkester och Gulbenkian-stiftelsen. Verket blev till på initiativ av New Yorks filharmonikers legendariska basunist Joseph Alessi. Orkestreringen utförde Corea i samarbete med John Dickson. Verket hann bli färdigt före Corea insjuknade hösten 2020, men han hann aldrig höra ett framförande före han avled i februari 2021. Han hade haft för avsikt att själv spela verkets pianoparti i uruppförandet i São Paulo i augusti 2021.

Basunkonserten utgår från självbiografiska element, Alessis musikerskap, och den tid vi lever i.  Konsertens titel och de två första satsernas titlar A Stroll (en promenad) hänvisar till Coreas minnen av promenader på New Yorks färgstarka gator. Den fjärde satsen Hysteri kommenterar det kaotiska världsläget år 2020. Satserna tre och fem är skräddarsydda Alessis spelstil, och verket startar med en improvisation. ”Den sista satsen är annorlunda än den var från början”, har Alessi berättat. ”Den första versionen avslutades i samma stillsamma tongångar som de tidigare satserna. Men jag såg framför mig en mera dramatisk avslutning. Det krävde mod att be Chick att göra en ny version. Då han frågade varför förklarade jag att jag hade en bild av två människor som är främlingar för varandra. Den ena av dem vill inte vara helt engagerad. Men efter att de dansat en eldig tango bejakar de kärleken.”

Johannes Brahms: Symfoni nr 2

Johannes Brahms (1833–1897) bana som symfoniker blev onödigt tuff efter att Robert Schumann i  en hyllningsartikel om det blott 20-åriga tonsättarlöftet skrivit att man kunde vänta sig lika mycket av honom som av självaste Beethoven. Avsikten var säkert god. Men Brahms, som alltid led av svår självkritik, såg det nu som sin plikt att komma emot kollegernas och publikens förväntningar. Ribban var högt ställd, Brahms sade sig känna ”en jättes steg” bakom ryggen. Han tillbringade två årtionden på att skissa och korrigera och arbeta med annat före han år 1876 pressade fram sin första symfoni. Men sedan var porten öppnad: den andra symfonin (D-dur, opus 73) skrevs redan följande sommar.

Varje takt i den första symfonin utandas slit och brottning med förväntningarna om en ny Beethoven. Den andra symfonin däremot är som en hyllning till det lättsamma livet. Det är uppenbart att Brahms här lät sig inspireras av landskapet vid Wörthersee i Pörtschach, där han hade sin sommarbostad. Sommaren därpå gav samma landskap upphov till violinkonserten.

Jämfört med Brahms tidigare musik är den andra symfonins atmosfär mera klar och rofylld. Åt sin förläggare Fritz Simrock skojade tonsättaren: ”Symfonin är så melankolisk att ni inte kommer att klara av den. Jag har aldrig komponerat något lika sorgligt. Partituret bör tryckas med sorgkant.” Detta är mycket sagt av en man som dock skapat sådana melankolins höga visor som Tysk själamässa (1868) och Altrapsodi (1870).

Symfonin uruppfördes den 30.12.1877 och blev en braksuccé. På publikens begäran gavs den tredje satsen som encore. Symfonin har de traditionella fyra satserna och har ibland kritiserats för att vara obalanserad: de två första satserna upptar ca 30 minuter av det 45 minuter långa verket. Men den rustikt dansande tredje satsen och den festligt kulminerade finalen är perfekt anpassade stämningarna i den andaktsfulla första satsen och den ställvis kromatiskt färgade, allvarsamma andra satsen.