Sibelius kompositioners fruktkorg

Sibelius respekterade traditioner, men å andra skapade han också nytt med sin musik. Han utvecklade ett eget tonspråk och på vägen tänjde han på traditionella gränser så att de skulle passa hans eget uttryck.

Låt oss ta en titt på formlösningarna i tre av Sibelius orkesterverk: en symfonisk dikt, en solokonsert, och en symfoni. 

Jean Sibelius: Den symfoniska dikten En saga, op. 9

En symfonisk dikt är ett självständigt verk för orkester i en sats. I verket kan finnas en handling, eller så rör det sig om så kallad absolut musik som inte berättar något specifikt. En saga representerar den senare kategorin, men det finns olika förslag för vad verket ändå kunde handla om. En saga (1892) var den unga Sibelius första rent instrumentala verk för orkester i en sats.

Jean Sibelius: Violinkonsert, d-moll, op. 47

Sibelius hade velat bli violinist och komponerandet gick förbi violinistdrömmarna först då han under studietiden förstod att han inte är skicklig nog för att vara en virtuos. Man kan alltså fundera om konserten uttrycker en extra stor kärlek till violinen. Verket har blivit en av de allra mest spelade violinkonserterna.

Konserten har tre satser som följer den traditionella formmodellen:

1. snabb sats (Allegro moderato) – Satsen är i sonatform: exposition, genomföring, repris
2. långsam sats (Adagio di molto)
3. snabb sats (Allegro ma non tanto)

Jean Sibelius: Symfoni nr 1, e-moll, op. 39

Sibelius första symfoni är till sin form en traditionell symfoni i fyra satser:

1. snabb sats (Andante, ma non troppo – Allegro energico), sonatform
2. långsam sats (Andante)
3. sats i tretakt (Scherzo)
4. snabb final (Finale, quasi una fantasia)

En för en symfoni typisk helhetsform ger lyssnaren omväxling och tonsättaren en möjlighet att presentera olika typer av musik. Den första satsen är i sonatform och rask i tempo, den andra satsen är långsam och lyrisk, den tredje dansant och i tretakt – en slags glimt av barockepoken då det var viktigt att orkestermusiken var dansande i karaktär - och finalen får utgöra en ståtlig avslutning på det stora verket.

Text: Satu Simola