Concordia

Ludwig van Beethoven: Violinkonsert D-dur op. 61

Ludwig van Beethoven (1770–1827) skrev sina enda violinkonsert (D-dur, op. 61) år 1806. Året var produktivt: Beethoven hade fullbordat den andra versionen av operan Fidelio, skrivit de tre Razumovsky-stråkkvartetterna och den fjärde symfonin, och arbetat på sin femte symfoni. Violinkonserten skrevs på kort varsel åt den österrikiska virtuosen Franz Clement. Partituret var färdigt två dagar före uruppförandet i Wien den 23.12.1806. Clement hade inte tid att öva in solostämman och framförde den prima vista.

På basen av recensionerna improviserade solisten mellan satserna. Han framförde dessutom ett eget stycke med violinen uppochner. På basen av detta har Clement ofta ansetts vara en ytlig musiker, men dylika cirkusnummer utgjorde en del av dåtida konsertkultur. Beethovens nya verk fick ett förvirrat mottagande. En kritiker skrev: ”I verket finns förvisso mycket som är vackert men man måste också medge att kontinuiteten saknas och att en ständig upprepning av vissa passager tröttar ut lyssnaren… Det vore tråkigt för såväl Beethoven själv som hans publik om han väljer att  fortsätta på denna linje.” 

Efter uruppförandet arrangerade Beethoven verket för piano och orkester (op. 61b) men inte det heller blev en succé. Violinkonserten framfördes nästa gång först år 1844 med en ung Joseph Joachim som solist. Numera förnekar ingen att Beethovens verk utgör en av hörnstenarna i violinkonsertrepertoaren. 

Solopartiet är allt annat än lätt. Till sin karaktär är verket dock inte understruket virtuost utan snarare melodiskt och varmhjärtat. Den första satsen (Allegro non troppo) inleds skenbart enkelt men snart börjar musiken visa sina lejonklor. Beethoven skrev ingen kadens åt solisten; senare har en sådan gjorts av bl.a. Mischa Elman, Fritz Kreisler, Joshua Bell, Alfred Schnittke och Maxim Vengerov. Den andra satsen (Larghetto) är en stillsam pastoralscen. Konserten slutar med en dansant final (Allegro). 

Christian Holmqvist

Samy Moussa: Symfoni nr 1 ”Concordia”

I Helsingfors stadsorkesters residenstonsättare Samy Moussas (f. 1984) produktion har orkestermusiken en central plats. Han har skrivit bland annat fyra etyder för orkester. Orkesterstycket Crimson (2015) skrevs till Lucernes musikfestspel och Elysium (2021) beställdes av Wiens filharmoniker. Moussa har också skrivit konserter och andra verk för solo och orkester, bland annat violinkonserten Adrano (2019), basunkonserten Jericho (2023) och A Globe Itself Infolding (2014) för orgel och orkester. 

Symfonier har Moussa tillsvidare skrivit två stycken. Den första, Concordia (2016-17),  komponerades för att uppmärksamma staden Montreals 375-årsjubileum. I uruppförandet i maj 2017 leddes Montreals symfoniker av Kent Nagano. Symfonins titel är latin och hämtad ur staden Montreals motto Concordia salus. Detta kunde översättas till något i stil med ”välmående föds ur harmoni”. Enligt tonsättaren är ordet harmoni en fin metafor för orkesterinstitutionen och musiken, ett förbund mellan hjärtan. Symfonin framförs nu för första gången i Finland. Verket har fyra satser (Adagio, Ieratico, Nocturne och Scorrevole) och orkestern är stor. Enligt partituret är orgelstämman ad libitum. 

Moussa berättar följande: ”Jag ville att symfonins fyra satser skulle vara sinsemellan olika. De har dock harmoniska sekvenser som står i relation till varandra samt samma, relativt ädla uttryck. Den första satsen är lång och långsam. I den spelar endast träblåsare, stråkar och puka. Detta ger satsen en homogen klang och man lyssnar på harmonin och melodilinjerna istället för på orkestreringen. I den andra satsen utökas orkestern med perkussion, piano och harpa. I satsen finns en motsättning: å ena sidan saknar musiken en understruken rytm, å andra sidan finns här livfulla och rytmiska utbrott. Den tredje och längsta satsen Nocturne är verkets hjärta. Satsen är långsam och högtidlig. Utan paus inleds en final som har ett snabbt tempo. Melodier lagras på melodier tills det kommer en explosion och en paus. Satsen kulminerar kraftfullt och oemotsägligt.”

Ava Bahari

Violinist Ava Bahari (f. 1996 i Sverige) är Göteborgs symfoniorkesters residensartist säsongen 2024–2025.

Bahari har uppträtt som solist med Baden-Badens filharmoniker, Göteborgs symfoniorkester, Odenses symfoniorkester, Stockholms kungliga filharmoniker och den italienska Teatro Carlo Felice Genoveva-orkestern. Hon har samarbetat med välkända dirigenter såsom Ryan Bancroft, Pekka Kuusisto och Santtu-Matias Rouvali. Konsertsäsongen 2024–2025 uppträder hon med Helsingfors stadsorkester och bland annat BBC National Orchestra of Wales, Philharmonia Orchestra i London och Tokyos symfoniorkester.

Bahari började spela violin då hon var tre år gammal och gav sin första solokonsert då hon var åtta. Hon studerade för Terje Moe Hansen i Norges statliga musikhögskolas program för unga artister. 2011–2015 fortsatte studierna under ledning av den svenska violinisten Per Enoksson. Bahari tog sin musikhögskole-examen vid Hanns Eisler-högskolan i Berlin. Hennes violinlärare var professor Kolja Blacher. I april 2024 fick hon sitt Konzertexamen-diplom från samma högskola. Bahari har en examen från även Accademia Stauffer i Cremona. Av hennes mentorer kan nämnas världsberömda violinister och pedagoger som Pierre Amoyal, Midori Goto, Leonidas Kavakos, Boris Kuschnir och Mihaela Martin.

Bahari har varit framgångsrik i internationella violintävlingar. 2021 tilldelades hon tredje pris i den internationella Premio Paganini-tävlingen i Genua och fjärde pris i den internationella Tibor Varga -tävlingen i Sion i Schweiz. 2019 tilldelades hon första pris i Aurora Music Competition i Stockholm.

Pekka Kuusisto

Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och mest internationellt framgångsrika musiker. I och med öppningskonserten för säsongen 2024/25 inledde Kuusisto sin andra period som Helsingfors stadsorkesters första gästartist och medlem i det konstnärliga ledarteam som planerar orkesterns program. I HSO:s konserter uppträder Kuusisto som dirigent och violinsolist. Dessutom leder han ibland orkestern genom att spela violin istället för att använda en taktpinne.

”Ett av målen i vår nya konsertsäsong är att leka med Musikhusets konsertsals akustik som blivit bara bättre tack vare orgeln”, säger Kuusisto. ” Genom att noga lyssna in det nya skapar vi en avvägd ljudbild, och resultatet blir en ännu djupare upplevelse. Vi bjuder på långa linjer och snabba blänk, både trygghet och tumult. Orkesterapparaten är ett experiment i vilket hundratals människor med sina egna drömmar och sårbarheter strävar efter det omöjliga.”

Pekka Kuusisto växte upp i en musikersläkt och började spela violin då han var tre år gammal. Kuusistos solistkarriär tog fart på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen 1995. Därefter har han i accelererande takt fått arbetserbjudanden från olika håll av världen. För tillfället har Kuusisto en fast anställning i inte endast Helsingfors utan även Oslo (Norges kammarorkester), Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie) och San Francisco (San Franciscos symfoniorkester).

Kuusisto är känd för sitt orädda och innovativa musikerskap. Repertoaren går från folkmusik och klassisk musik till musik som saknar genrebenämningar. Han kombinerar, skapar nytt och rör sig fritt mellan olika konstarter för att förnya konserttraditioner och musikernas och publikens växelverkan. Som exempelvis instrumentalist och – numera allt oftare – dirigent respekterar han även kärntraditionen.

Kuusistos violin är en privatägd Antonio Stradivari ”Scotta” (1709). Den är utlånad via auktionskammaren Tarisio.