Susanna Mälkki
Susanna Mälkki är född i Helsingfors, där hon även tillbringade sin ungdom. Hon har vuxit upp ackompanjerad av Helsingfors stadsorkester: som liten gick hon på orkesterns konserter med sin familj, och som ung musikstuderande följde hon noggrant med orkestermusikernas arbete och världens bästa solisters uppträdanden. År 2004 fick hon för första gången dirigera orkestern. Hösten 2016 inledde hon sitt arbete som orkesterns 13. chefdirigent.
Vägen till dirigent tog sats från Sibelius-Akademins och Stockholms Edsberg-instituts celloklasser. Mälkki segrade i Åbo nationella cellotävling och blev Göteborgs symfonikers solocellist. Redan tidigt var hon dock intresserad av att få dirigera. I Stockholm dirigerade hon en ensemble med orkesterelever. Nästa gång fick hon dirigera samma skolas kammarorkester i närvaro av Sveriges radios symfoniorkesters dåvarande chefdirigent Esa-Pekka Salonen. I det ögonblicket stod det klart för Mälkki att hon hade funnit sin verkliga passion. Den känslan har inte försvunnit.
Mälkki gjorde sitt genombrott på Helsingfors festspel år 1999. Hon fick sin första tjänst som musikalisk ledare för Stavangers orkester. Som konstnärlig ledare för den legendariska orkestern för ny musik, Ensemble Intercontemporain (2006-2013) befäste hon sitt rykte som en suverän tolkare av vår tids musik.
Mälkki har dirigerat flera av världens bästa orkestrar såsom Amerikas s.k. Big Five-orkestrar, Concertgebouw i Amsterdam, Berlins filharmoniker och Londons symfoniker. Hon har gästat bl.a. Metropolitan i New York, operan i Paris, La Scala i Milano och Staatsoper Wien. Hösten 2017 inledde hon sitt arbete som Los Angeles filharmoniska orkesters första gästdirigent. År 2017 valde tidningen Musical America Mälkki till Årets dirigent.
Xavi Castelló
Xavi Castelló har arbetat som stämledare för Helsingfors stadsorkesters slagverkssektion
sedan år 2013. Han inledde sina musikstudier 8 år gammal och utexamineras från CSMC i Teneriffa år 2008. Han fortsatte sina studier i Zaragoza (CSMA, Aragón) under ledning av Wieland Welzel, Franz Schindlbeck och Jean Geoffroy samt vid Okho-akademin i Madrid under ledning av Raúl Benaventi och Esaú Borreda.
Castello har tilldelats tredje pris i Ciudad del Paso -marimbatävlingen år 2007 och första pris i den fjärde internationella Perkulliria -slagverkstävlingen år 2011. Han har varit med om att grunda Helsinki Percussion Ensemble och ensemblen Helsinki Chamber Soloists.
Tero Saarinen
Tero Saarinen har gjort en betydande internationell karriär som såväl dansare som koreograf. Han har kreerat över 40 premiär, dels åt Tero Saarinen Company som han grundade år 1996, och dels åt andra grupper på beställning.
Saarinens arbeten har satts upp av bland annat Nederlands Dans Theater (NDT1), baletterna i Lyon, Marseille och Lorraine, portugisiska Ballet Gulbenkian, Sydkoreas nationella dansgrupp, israeliska Batsheva Dance Company, Göteborgsoperans balett samt Finlands Nationalbalett. Tero Saarinen Companys nyckelverk är det internationella genombrottet Westward Ho! (1996), Stravinsky-tolkningarna Petrusjka (2001) och HUNT (2002), den Shakers-inspirerade Borrowed Light (2004), Morphed (2014) till musik av Esa-Pekka Salonen samt Jean Sibelius Kullervo (2015) som gjordes i samarbete med Finlands Nationalopera- och balett. Saarinens samarbete med Susanna Mälkki och HSO inleddes med verket Zimmermann Trio (2018).
Tero Saarinen är känd för sitt originella rörelsespråk som förenar det eleganta med det groteska och leker med balans och obalans. Hans internationellt uppmärksammade koreografier har ofta karaktäriserats som allkonstverk. Saarinen har tilldelats flera pris såväl i hemlandet som utomlands.
Tero Saarinen Company, grundad år 1996, har etablerat sig som en av de ledande europeiska dansgrupperna. TSC har uppträtt på betydande dansestrader- och forum i 40 länder på alla kontinenter. Till TSC:s verksamhet hör även koreografier som Saarinen skapar åt andra dansgrupper, en internationellt riktad undervisning av TERO-rörelsetekniken, publikarbete, arbete för att hämta dansgästspel till Helsingfors samt residensverksamhet i TSC Studio.
Oskari Kymäläinen
Oskari Kymäläinen studerade vid Finlands Nationaloperas- och baletts Balettskola och utexaminerades år 2019. Han har dansat i verk av bland annat Jorma Uotinen, Hanna Brotherus och Pori Dance Company. Samarbetet med Tero Saarinen Company startade våren 2020. Under säsongen 2020-2021 utför Kymäläinen sin civiltjänstgöring i Tero Saarinen Company.
Gustav Mahler, arr. Michelle Castelletti: Adagio ur Symfoni nr 10
Då Gustav Mahler (1860–1911) avled våren 1911 blev hans tionde symfoni på hälft. Under årens gång var det många som bekantade sig med skissmaterialet, men den första konsertversionen såg dagens ljus först på 1960-talet tack vare engelsmannen Deryck Cooke. Senare har bl.a. Rudolf Barshai, Clinton Carpenter och Remo Mazetti gjort sina egna versioner av symfonin. Flera betydande Mahler-dirigenter har trots detta vägrat att dirigera något annat den första satsen som är den enda sats tonsättaren hann fullborda.
Den maltesiska dirigenten och tonsättaren Michelle Castellettis (f. 1974) version av Mahlers tionde symfoni är från 2010-talet. Den ensemble som Castelletti använder sig av består av bland annat sju träblåsinstrument, ett harmonium och en stråkkvintett och är inspirerad av de ensembler som användes i Verein für musikalische Privataufführungen. Detta var en av Arnold Schönberg i Wien grundad förening som åren 1918–21 gav konserter där man bland annat framförde verk av även Mahler i arrangemang för kammarorkester. Castellettis version uruppfördes i Canterbury den 23.11.2012. Canterburys kammarorkester dirigerades av Castelletti själv.
I konserten framförs symfonins första sats Adagio. Innerligt sjungande och ironiskt dansanta partier växlar ända tills en dissonant höjdpunkt krossar stämningen. Efter den är det som om någonting i musiken har gått sönder på ett sätt som är omöjligt att reparera.
Jean Sibelius: Rakastava op. 14
År 1894 deltog Jean Sibelius (1865–1957) i manskören Ylioppilaskunnan Laulajats körkompositionstävling med Rakastava (Den älskande), en svit med texter ur Kanteletar. Verket tilldelades andra pris. Såväl publiken som kritikerna förundrades över juryns beslut att ge första pris åt Emil Genetz för sången Hakkapeliitat; den rådande åsikten var att Rakastava var en bättre komposition. Sibelius gjorde snart versioner av sin svit för manskör och stråkar (1894) och blandad kör (1898).
År 1912 gjorde han i sin tur en version av Rakastava för stråkorkester och slaginstrument (op. 14). Sibelius dirigerade själv uruppförandet i Helsingfors den 29.3.1912 på Helsingfors filharmoniska sällskaps orkesters, nuvarande HSO:s, konsert. Mottagandet var synnerligen positivt och i fortsättningen dirigerade tonsättaren ofta detta verk.
Versionen för stråkorkester är inte så mycket ett arrangemang som en briljant ny tolkning av det tidigare musikmaterialet. Körsviten har fyra satser, men Sibelius har här komprimerat satserna så att de är endast tre. Den första satsen Den älskande återspeglar den blyghet och osäkerhet som hör en ny kärlek till. Den andra satsen Den älskandes väg är ett ljust scherzo. Den avslutande satsen God natt - farväl präglas av en bitterljuv nostalgi.
Iannis Xenakis: Rebonds B
Iannis Xenakis (1922–2001), född i Grekland ooh från och med 1947 bosatt i Frankrike, var en av 1900-talets mest betydande moderna tonsättare. Till sin utbildning var han egentligen arkitekt och arbetade en tid som Le Corbusiers assistent. Som tonsättare hämtade Xenakis ständigt inspiration från bland annat matematiska teorier, geometri, filosofi och arkitektur. Han var dessutom intresserad av sin tids nyaste teknologi. År 1963 gav han ut boken Formaliserad musik som sedermera har blivit en klassiker.
Den som på basen av detta tror att Xenakis musik är på något sätt torr och teoretisk har fel. Hans kompositioner är fräscha och spännande och de har ofta en rentav fysiskt medryckande effekt på lyssnaren.
Rebonds (1987–89) är ett verk skrivet för slagverkaren Sylvio Gualda som Xenakis redan tidigare hade samarbetat med. Rebonds består av två partier, A och B. De använder sig av något olika slaginstrument; Rebonds B är för bongo-trummor, tumba-trumma, tom-tom, bastrumma och träblock. Det var Xenakis önskan att ett framförande skulle bestå av båda partierna, men i praktiken tenderar många perkussionister att ofta framföra endast B-partiet. Det är ett rytmiskt, virtuost fyrverkeri som kan föra tankarna till en extatisk ritual.
Tero Saarinen: Rebond
I konserterna i september-oktober hör ett av en musiker och en dansare i samarbete format duo-uppträdande till programmet. Iannis Xenakis hypnotiska soloverk för perkussion omvandlas till en duett som förenar två konstarter då orkesterns perkussionssektions stämledare Xavi Castelló Aràndiga och dansare Oskari Kymäläinen (Tero Saarinen Company) stiger ut på estraden. Kompositionens mångstämmighet har fungerat som utgångspunkt för Tero Saarinens koreografi: ”Musiken är en rik upplevelse, det är som om den framfördes av flera instrumentalister. Jag vill undersöka en motsvarande intensitet och mångfald i dansarens rörelser.”
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 1 C-dur op. 21
Ludwig van Beethoven (1770–1827), som år 1792 hade flyttat från Bonn till Wien, blev till en början känd som en pianovirtuos. Han hade dock i sikte en karriär som även tonsättare och hade fram till sekelskiftet redan hunnit komponerat en hel del, framförallt piano- och kammarmusik. År 1800 ansåg Beethoven tiden vara mogen att visa den stora publiken vad han var kapabel till. Han hyrde Wiens Burg-teater och arrangerade en konsert. På programmet fanns bland annat Septetten, någon av hans pianokonserter, och som uruppförande den troligen åren 1799–1800 skrivna första symfonin. Mottagandet var både positivt och entusiastiskt. En kritiker anmärkte att konserten var ”den mest intressanta vi haft här på en lång tid”. Symfonin karaktäriserades av samma kritiker som ett innovativt och idérikt verk.
Den första av Beethovens nio symfonier är mycket tydligt förankrad i W.A. Mozarts och Joseph Haydns tradition. Trots detta innehåller verket redan flera drag som är omisskännligt beethovenska. De som är enklast att identifiera torde vara de överraskande, explosiva utbrotten och den raljanta humorn. Den första satsens långsamma introduktion (Adagio molto) förvirrade samtiden, C-dursymfonin tycks nämligen starta i fel tonart. Men så fort Allegro con briot studsar igång etableras huvudtonarten. Den andra satsen är ett rörligt Andante cantabile con moto. Den tredje satsen har fått titeln Menuett, men det snabba tempot (Allegro molto e vivace) gör att den i praktiken är ett scherzo. Finalen startar med en inledning (Adagio) som efter ett kort trevande leder till ett glatt Allegro molto e vivace.
