Då Helsingfors stadsorkester reser till Europa tar den med sig Sibelius första symfoni med vilken den redan 125 år tidigare charmade Europa.
Ett telegram från Hamburg i juli år 1900: ”Dagens konsert var en stor framgång. Då programmet avslutats fick Kajanus och Sibelius ovationer, de kallades ständigt fram, man ropade bravo, applåderade, viftade med hattar och näsdukar. Kajanus fick en lagerkrans.” (Vasa Nyheter, 21.7.1900)
”Men jag är ju ingen violinist!”, utbrast Igor Stravinsky då förläggaren föreslog att han skriver en violinkonsert. Tonsättaren tog sig dock an verket med stor självsäkerhet: ”Min konsert var inte inspirerad av och lät sig inte heller påverkas av någon förebild. Jag tycker inte om standardviolinkonserter, de av Mozart, Beethoven och Brahms.”
Outi Tarkiainen: Jään lauluja
Den i Rovaniemi födda Outi Tarkiainen (f. 1985) har blivit en av Finlands internationellt mest framgångsrika moderna tonsättare. Hon gjorde sitt genombrott med sångcykeln Maa, kevään tytär (2015) och har senare skrivit beställningsverk åt bl.a. BBC:s filharmoniker, Berlins filharmoniker, San Franciscos filharmoniker, Meidän Festivaali, UMO Helsinki Jazz Orchestra och Tapiola Sinfonietta. Hösten 2024 uruppförde Helsingfors stadsorkester det av Tarkiainen beställda verket The Rapids of Life. För tillfället arbetar hon på Yön päivä, en opera med samiskt ämne.
Tarkiaisens tonspråk hör till den färggranna, programmatiska modernismens tradition. Verken är ofta inspirerade av norra Skandinaviens natur och dess fenomen. Även kvinnlighet och moderskap är viktiga teman.
Tarkiainen berättar: ” Jään lauluja är ett orkesterverk om is. I det arktiska området andas isen enligt årstid, på vintern jäser den och på våren krymper den. Isens uråldriga rörelse har sin egen sång: den är långsamt framvältrande, ohejdbar, den täcker allt under sig. Isen klirrar, slamrar och klagar med ett gnissel då vårt ständigt allt varmare klimat krossar gamla naturlagar och det blir isens öde att ge efter. Då jag skrev verket väntade jag vårt andra barn. Det var mitt i vintern då stränga kölder gör isen stark och hel, och tiden efter att jag fött mitt första barn stod igen levande för mig. Jään lauluja skildrar också den tomhet och process av tillslutning som sker i kvinnans kropp då den skiljs från det liv som fötts inuti det.”
Jään lauluja (Isens sånger) uruppfördes i Helsingfors 2.10.2020 på Radions symfoniorkesters konsert under ledning av Hannu Lintu. Verket var beställt av Radions symfoniorkester och Islands symfoniorkester.
Igor Stravinsky: Violinkonsert
Då Igor Stravinsky (1882–1971) i början av 1930-talet fick en beställning för en violinkonsert blev han osäker. Han hade ingen tidigare relation till instrumentet. Enligt tonsättarkollegan Paul Hindemith skulle detta vara endast till fördel: Stravinsky skulle närma sig violinen fräscht. Stravinsky gick dock med på att skriva en konsert först då den i Polen födda, till Amerika flyttade violinisten Samuel Dushkin lovade hjälpa till med utformandet av solostämman.
Kompositionsarbetet inleddes i Paris i början av år 1931. Verket uruppfördes 23.10. samma år i Berlin; Berlins radios symfoniorkester dirigerades av tonsättaren, och solist var Dushkin.
Violinkonserten skrevs under Stravinskys nyklassiska period som hämtade inspiration från barockens musik.
Violinkonserten skrevs under Stravinskys nyklassiska period som hämtade inspiration från barockens musik. Satsernas titlar hänvisar till barocken - men det bör påpekas att Stravinsky kom på dem först då kompositionen redan var färdig.
Verket är snarare musicerande än understruket virtuost. För 1930-talets lyssnare skiljde det sig så kraftigt från till exempel Beethovens och Brahms konserter att vissa misstänkte att det rörde sig om ett cyniskt skämt. Stravinsky själv konstaterade att han var mera intresserad av solons och orkesterns instruments relationer än av solot självt. Instrumenteringen är kammarmusikalisk och ger många musiker chansen att få briljera. I finalen får till och med konsertmästaren för en liten stund tävla med solisten om vem som egentligen är solist.
Violinkonsertens märklighet är att varje sats öppnas av violinen med ett ackord som innehåller samma toner (D-E-A). Stravinsky hade kommit på ackordet genast i början av kompositionsprocessen och var mycket lättad då Dushkin prövade det och fann det fullt möjligt att spela. Yttersatserna (Toccata och Capriccio) präglas av humor och rytmisk vitalitet. De båda mellansatserna har fått titeln Aria. Den första arian har en mörkt lyrisk ton. Den andra arian är för sin upphovsman ovanligt melankolisk.
Jean Sibelius: Symfoni 1 e-moll op.39
1890-talet var en kritisk och viktig period i Jean Sibelius utveckling som tonkonstnär. Han studerade i Berlin och Wien och tog till sig internationella impulser, men samtidigt fann han Kalevala och började studera finsk runosång. Sibelius började även bli mer och mer intresserad av orkesterns möjligheter. Tidigare hade han komponerat framförallt kammar- och instrumentalmusik, men nu skrev han en serie orkesterverk av vilka de viktigaste är En saga, Lemminkäinenlegenderna och den första symfonin. På 1890-talet komponerade Sibelius även sin första stora succé, Kullervosymfonin för kör och orkester.
Då filharmoniska orkestern reste till världsutställningen i Paris sommaren 1900 var verket konsertprogrammets huvudnummer.
Sibelius började planera den första symfonin vårvintern 1898. Till en början torde han ha haft i sikte en programsymfoni, inspirerad av framförallt Berlioz' Fantastiska symfonis exempel. Slutresultatet blev dock ett ickeprogrammatisk verk som uruppfördes av Helsingfors filharmoniska orkester (dvs. nuvarande stadsorkestern) under tonsättarens ledning på hans kompositionskonsert i Helsingfors i april året därpå. Mottagandet var mycket entusiastiskt, och symfonin blev omedelbart populär även utomlands. Då filharmoniska orkestern reste till världsutställningen i Paris sommaren 1900 var verket konsertprogrammets huvudnummer.
E-mollsymfonin är den mest traditionella av Sibelius symfonier. Tonspråket är romantiskt med stora gester; i bakgrunden skymtar framförallt Tjajkovskij. De klassiska dragen pekar dock åt Beethovens håll, och man kan även notera kalevala-nationella stildrag. De olika elementens syntes är kanske inte alltigenom lyckad men trots detta rör det sig om ett mycket personligt och skickligt skrivet verk.
Symfonin är på klassiskt vis fyrsatsig. Första satsen inleds med ett melankoliskt klarinettsolo som följs av en lidelsefull huvudsats skriven i sonatform. Den andra satsen innehåller såväl idyll som dystra moln. Den tredje satsen är ett dynamiskt scherzo.
Finalen inleds med första satsens introduktionstema som nu klingar djupt patetiskt. I musiken växlar härefter ett snabbt allegro med stråkarnas fina espressivotema. Symfonin avslutas dramatiskt, kanske rentav tragiskt.
Pekka Kuusisto
Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och mest internationellt framgångsrika musiker. I och med öppningskonserten för säsongen 2025/26 inleder Kuusisto sitt tredje år som Helsingfors stadsorkesters första gästartist och medlem i det konstnärliga ledarteam som planerar orkesterns program. I HSO:s konserter uppträder Kuusisto som dirigent och violinsolist. Dessutom leder han ibland orkestern genom att spela violin istället för att använda en taktpinne.
”I och med denna säsong avslutas mitt treåriga arbete som orkesterns förste gästdirigent. Jag vill tacka orkestern, lyssnarna och organisationen för en väldigt lärorik period”, säger Kuusisto.
Pekka Kuusisto växte upp i en musikersläkt och började spela violin då han var tre år gammal. Kuusistos solistkarriär tog fart på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen 1995. Därefter har han i accelererande takt fått arbetserbjudanden från olika håll av världen. För tillfället har Kuusisto en fast anställning i inte endast Helsingfors utan även Oslo (Norges kammarorkester), Göteborg (Göteborgs Symfoniker) och Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie).
Kuusisto är känd för sitt orädda och innovativa musikerskap. Repertoaren går från folkmusik och klassisk musik till musik som saknar genrebenämningar. Han kombinerar, skapar nytt och rör sig fritt mellan olika konstarter för att förnya konserttraditioner och musikernas och publikens växelverkan. Som exempelvis instrumentalist och – numera allt oftare – dirigent respekterar han även kärntraditionen.
Kuusistos violin är en privatägd Antonio Stradivari ”Scotta” (1709). Den är utlånad via auktionskammaren Tarisio.
Jukka-Pekka Saraste
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.
Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”
Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.
Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.
För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.
www.jukkapekkasaraste.com
