Mahler Chamber Orchestra

Igor Stravinsky: Dumbarton Oaks

Även om Igor Stravinskys (1882–1971) musik alltid förblev identifierbar och unik förenas praktiskt taget alla hans verk av att de skamlöst imiterar, ja rentav kopierar förebilder. Trots detta var det omöjligt att förutse vilken stil och anda man skulle stöta på nästa gång. Under sina över 70 aktiva år tänjde Stravinsky sitt tonspråk till såväl rysk romantik som modernistisk dodekafoni och rentav jazz. Den nyklassicistiska perioden som började efter det första världskriget och varade i nästan 30 år blev hans mest produktiva och stilistiskt mest enhetliga.

Dumbarton Oaks (1938), periodens mest centrala verk, är en uppenbar hyllning till 1700-talets concerto grosson och framförallt J. S. Bachs Brandenburgkonserter. Verket skrevs för att fira diplomat och konstsamlare Robert Woods Bliss och hans hustru Mildred Barnes Bliss 30-årsbröllopsfest. Originaltiteln var Dumbarton Oaks 8–v–1938 enligt parets herrgård och bröllopsdag. Nadia Boulanger dirigerade uruppförandet då Stravinsky insjuknade. Han ledde dock själv verket senare två gånger, bland annat på paret Bliss guldbröllopsdag år 1958. 

Dumbarton Oaks är i tre satser och imiterar Bliss herrgårds jättelika, prunkande trädgård med sina räta, i regelbundna vinklar formade gångar. Precis som i barockens konserter får varje instrument visa upp sitt kunnande och sina särdrag i såväl den fartfyllda första satsen som i  den gungande långsamma satsen och den vilda finalen.

Luciano Berio: Folk Songs

I mitten av 1900-talet blev Italien modernismens stormakt då en hel tonsättargeneration började forma sina egna stilar utgående från den seriella musiken. I gänget som leddes av Luigi Dallapiccola, Bruno Maderna, Luigi Nono och Giacinto Scelsi var måhända Luciano Berio (1925–2003) den mest mångfacetterade. Han var en av de första att anamma elektronik, och hans symfoni anses vara en av den nya musikens mest omvälvande innovationer. Symfonin, likt  Folk Songs (1963/1973), färgas av Berios världssyn: människan är bunden till ett kollektivt och individuellt förflutet som ständigt kommenterar nuet i form av minnen, associationer och allusioner. 

Folk Songs skrevs för Berios ex-hustru, mezzosopran Cathy Berberian. Verket utgör en  disparat samling sånger från Sardinien, Sicilien, Amerika, Frankrike och Armenien. Äkta folkmusik används dock enbart som en krydda. De två första sångerna Black is the Colour och  I Wonder as I Wander är tonsättare John Jacob Niles (1892–1980) bearbetningar av traditionella melodier. La donna ideale och Ballo är Berios egna tonsättningar av italienska folkdikter. Malurous qu'o uno fenno (Olycklig den som har en hustru) och Lo Fïolairé (Spinnerskan) har rötterna i Auvergne och sjungs på occitanska. Berberian antecknade Kärlekssång från Azerbajdzjan på basen av en LP-skiva av dålig kvalitet. Eftersom hon inte alls kunde azeriska är enbart en på ryska sjungen vers språkmässigt vettig. I versen jämförs kärleken med en het spis.

W. A. Mozart: Klarinettkvintett A-dur KV 581

W. A. Mozart (1756–1791) fick i tonåren i Italien smak för klarinetten och använde dem i ett par divertimenton. I hemstaden Salzburg var instrumentet däremot inte känt eller spelat. År 1777 skrev han till sin far från Mannheim: ”Bara vi också hade klarinetter!” Året därpå var Mozart i Paris där han för första gången använde klarinetter i en symfoni (nr 31). Men det var först i och med vänskapen med den wienske virtuosen och frimurarbrodern Anton Stadler som instrumentets alla hemligheter uppenbarade sig. Mozart blev besatt av dess ”mänskliga” klang  och skrev åt Stadler en trio, en kvintett, en konsert och flera stiliga solon i Requiem och operorna Titus och Trollflöjten.

Klarinettkvintetten (1789) är inte bara det första verket i sin genre utan även en betydande förstudie för Mozarts sista instrumentalverk, klarinettkonserten (1791). Kvintetten i tre satser är från början skriven ett bassetthorn, klarinettens kusin med ett lägre gående register. Numera spelas verket vanligen på en A-klarinett. 

Det är möjligt att musikens blygt leende, ständigt vid det sorgmodiga snuddande stämning har att göra med Mozarts motgångar under ett annus horribilis: massvis av skulder, ett barns död, hustruns sjukdom. Kvintetten kom att utgöra förebild för tiotals senare tonsättare från Weber till Brahms som i sina egna kammarmusikverk låter klarinetten uttrycka något djupt humant. 

Fleur Barron

År 2025 tilldelades mezzosopran Fleur Barron, enligt The Times en ”artist som slår knockout”, en Grammy för sin tolkning av titelrollen i Kaija Saariahos opera Adriana Mater på en inspelning gjord i samarbete med San Franciscos symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen.

Till den förra konsertsäsongens höjdpunkter hörde bland annat debuten med New Yorks filharmoniker i uruppförandet av David Langs oratorium The Wealth of Nations under ledning av Gustavo Dudamel och debuten med Berlins filharmoniker i Mahlers De tusendes symfoni på Salzburgs påskfestival under ledning av Kirill Petrenko. Våren 2027 är Barron solist då Orchestre de la Suisse Romande i Genève framför Lili Boulangers kantat Faust och Hélène under ledning av Daniel Harding.

Fleur tror hårt på musikens förmåga att främja kulturell dialog och arbetar för en inklusiv kammarmusikrepertoar. Hon är aktiv som pedagog och har hållit mästarkurser vid bland annat Manhattan School of Music, Academy of Vocal Arts i Philadelphia, Royal Academy of Music, Royal Northern College of Music, Malesiens filharmoniker, Temple University och King’s College i London.

Fleur är född i Nordirland. Hennes mor är från Singapore och fadern är britt. Hon växte upp i Hongkong och New York. Hor har avlagt kandidatexamen i komparativ litteraturvetenskap vid Columbias universitet och magisterexamen i sång vid Manhattan School of Music. 

Mahler Chamber Orchestra

Ända sedan Mahler Chamber Orchestra bildades år 1997 har orkestern arbetat med att utveckla sin unika klang. En egen identitet skapas av den demokratiska organisationsstrukturen: musikerna samarbetar intimt med orkesterförvaltningen. Mahler Chamber Orchestra har uppträtt i över 40 länder på fem kontinenter.

MCO:s klang präglas av ett kammarmusikaliskt ensemblespel mellan uppmärksamma och självständiga musikerpersonligheter. Orkesterns kärnrepertoar sträcker sig från wienklassicism och tidig romantik till vår tids musik och uruppföranden.

I MCO:s sätt att spela kan man fortsättningsvis höra avtryck av orkesterns grundare, dirigent Claudio Abbado, och hedersdirigent Daniel Harding. MCO:s nuvarande konstnärliga partners är pianisterna Mitsuko Uchida och Yuja Wang, violinist Augustin Hadelich och alttoviolinist Antoine Tamestit. Orkestern leds regelbundet av konsertmästarna Matthew Truscott och José Maria Blumenschein.

Varje sommar utgör MCO stommen i Luzerns festivalorkester. Samarbetet med Daniel Harding har fört MCO till otaliga ansedda europeiska festivaler och konsertsalar. Orkestern är Musikwoche Hitzacker-festivalens konstnärliga ledare och från och med detta år Baden-Badens påskfestivals residensorkester.