Då Dvořák år 1878 besökte Wien hörde han ett så charmigt framförande av en blåsarserena
av Mozart att han så fort han kommit hem på bara två veckor skrev en egen serenad.
Antonín Dvořák: Serenad för blåsare op. 44
Tjecken Antonín Dvořák (1841–1904) gjorde sitt genombrott under senare hälften av 1870-talet. I det skedet hade han i redan åratal arbetat som tonsättare, organist och lärare. År 1874 vann han första pris i en i Wien organiserad tävling för mindre bemedlade tonsättare. Viktigare än prispengarna blev skapandet av nätverk: jurymedlemmarna Johannes Brahms och kritikern Eduard Hanslick blev så förtjusta i Dvořáks musik att de började gå i bräschen för den. Snart hade Dvořák ett förlagskontrakt och var reklamerad i dagstidningarna.
Serenaden för blåsare, cello och kontrabas op. 44 skrevs i januari år 1878 efter att Dvořák återvänt till Prag från ett av sina många besök i Wien. Under resan hade han hört Mozarts Divertimenti. Deras sammansättning och stil var inte direkt på modet, men Dvořák tilltalades av deras tongångar. Han ville se om han själv kunde skriva en mozartskt underhållande musik.
Serenaden fullbordades på endast ett par veckor: den första satsen skrev på två dagar. Ensemblens sammansättning - två oboer, två klarinetter, två fagotter, tre horn, cello och kontrabas - kan idag kanske te sig märklig. Men ännu på 1700-talet framfördes kvällstillställningars musik av blåsorkestrar av just detta slag. Stråkpartierna lade Dvořák till först efteråt.
Serenaden är en till sin karaktär lättsam och lättfattlig nostalgitripp till 1700-talets trädgårdspartyn. Den första satsen bör väl uppfattas som en parodi: en slavisk marsch med ett inslag av barockens anda. Den andra satsen har fått titeln menuett men är egentligen en böhmisk sousedská med en snabb furiant som trio. Den tredje satsen är en nästan förbluffande tydlig imitation av en sats i Mozarts kända ”Gran Partita”. På sin väg mot slutstegringen gör finalen en avstickare till den första satsens stämningar.
Pjotr Tjajkovskij: Serenad för stråkorkester C-dur op. 48
År 1880 var Tjajkovskij en väletablerad tonsättare. Han hade skrivit fyra symfonier, konserter för violin och piano, Rokoko-variationer för cello och orkester… Dessutom hade han en frikostig mecenat i form av änkefru Nadezjda von Meck som han i åratal brevväxlade med utan att någonsin träffa henne.
Efter att utan större entusiasm ha fullbordat Uvertyr 1812 för att fira minnet av Napoleons reträtt ur Ryssland tog Tjajkovskij ledigt. Men han blev snabbt nervös. Han måste skriva musik vare sig den var beställd eller inte. ”Jag har skrivit något nytt”, skrev han till von Meck trots att han ännu inte bestämt vilken sammansättning han ville använda. Inom ett par veckor var allt förtydligat och Serenad för stråkorkester var färdig inom en månad. ”Uvertyren är bara larm”, skrev Tjajkovskij, ”men så är den också skriven utan vare sig engagemang eller kärlek. Serenaden, däremot, är resultatet av ett äkta inre tryck. Musiken är djupt känd och jag hoppas att den inte saknar konstnärliga kvaliteter.” Det var inte semester Tjajkovskij behövde. Han behövde frihet.
Serenaden har som sin förebild Mozart och dennes serenader, men det är förvisso svårt att urskilja forna dagars musikstil i Tjajkovskijs romantik. Den första satsen Stycke i sonatinform startar med en vägande introduktion vars tema så småningom avslöjar sig som ett element som återkommer hela verket igenom. På Mozarts tid hade den andra satsen varit en menuett man kan dansa till; Tjajkovskij har skrivit en vals man kan njuta av sittande. Den tredje satsen är en Elegi genomsyrad av de allra bästa inslagen i slavisk melankoli. Finalen Tema Russo är en uppvisning i uppfinningsrikedom: inledningens trevande motiv växer till ett tema som lotsar oss mot slutstegringen. Exakt då allt redan tycks vara sagt slänger Tjajkovskij lyssnaren tillbaka till hela verkets introduktion - varefter en acceleration leder till det riktiga, exalterade slutet.
