Sibelius 5

Jean Sibelius: Musik ur sviten Pelléas och Mélisande op. 46

Jean Sibelius (1865–1957) första icke-kammarmusikaliska kompositioner skevs för pjäser och tablåer, och hans musik till pjäsen Stormen kom att bli hans allra sista orkesterverk. Sibelius  största succéer, exempelvis Finlandia och Valse Triste, var ursprungligen avsedda att ackompanjera sceniska händelser. Musiken till Maurice Maeterlincks pjäs Pelléas och Melisande (1905) skrevs på beställning av Svenska teatern i Helsingfors. 

Maeterlincks pjäs hade haft premiär i Paris år 1893. Den hade snabbt attraherat stora tonsättare: inom tio år hade toner av Gabriel Fauré, Arnold Schönberg och Claude Debussy gett den i en statisk symbolism badande originaltexten nya nivåer. Även Sibelius förblev trogen pjäsen disiga, antydande grepp som låter en psykologisk press ersätta traditionella vändningar i intrigen. Pjäsmusiken gavs redan samma år nästan i sin helhet ut som en konsertsvit. Ikväll spelas fyra av satserna. 

Den mäktiga, ridderliga uvertyren Vid slottsporten leder oss in i triangeldramats värld. Ett sorgmodigt oboesolo introducerar Mélisande, en olyckligt förlovad ung kvinna som Golaud möter vid en skogsbäck. Ett dansande mellanspel föregår scenen i vilken Pelléas och Mélisande stämmer träff i hemlighet. Mélisandes död avslutar pjäsen med ett gripande, vemodigt avsked.  

Sergej Prokofjev: Pianokonsert nr 3 C-dur op. 26

Då den unge Sergej Prokofjev (1891–1953) gjorde sin braskande entré i Petersburgs konsertkretsar gick Rysslands tusenåriga tsarvälde mot en kollaps och världen mot ett storkrig. Den stålfingrade bildstormarens maskinella spelsätt speglade tidsandan: romantiska drömmerier hörde till det förflutna, nu gällde kraftfulla dissonanser. Med sina två första pianokonserter (1912 och 1913) delade Prokofjev sina kritiker i grovt sett två läger: dem som beundrade och dem som hatade. Obestridligt är att man aldrig tidigare hört dylik musik. 

Den tredje pianokonserten (1921) blev till som ett lapptäcke genom att Prokofjev förde samman disparata skisser från åtta års tid. Stilistiskt är verket onekligen brokigt: passager som badar i de tidiga årens modernism varvas med en strömlinjeformad, sarkastiskt kryddad nyklassicism. Konsertens slutliga uttryck påverkades säkerligen även av att Prokofjev hade flyttat till Förenta staterna, något som tenderade att få europeiska tonsättare att jämna ut sina vassaste eggar. Då Prokofjev var solist i uruppförandet i Chicago i december 1921 fick verket ett kallsinnigt mottagande. Senare blev det Prokofjevs bravur, och han gjorde en skivinspelning år 1932. 

Konserten har tre satser. Den första inleds med orkesterns oskuldsfulla pastoral som dränks under pianots eldiga löpningar. Satsen i sin helhet präglas av en kamp mellan motsatta krafter. Den andra satsen varierar ett gavott-tema med ömsom ett grin, ömsom en inåtvänd mystik. 

I finalens slutstegring slås alla pianistiska flodluckor upp på vid gavel.

Jean Sibelius: Symfoni nr 5 op. 82

Det var först i och med arbetsamma revideringsprocesser som flera av Jean Sibelius (1865–1957) mest betydande verk fann sin slutliga form. Exempelvis violinkonserten, tondikterna Lemminkäinen, En saga och Barden samt den första symfonin uruppfördes i versioner som Sibelius inte senare kunde acceptera. 

Det mest berömda exemplet torde dock vara den femte symfonin (1915–1919) som Sibelius arbetade på i sammanlagt sju år och och fick uruppförd hela tre gånger. Då han ledde den första versionen som hade fyra satser var han redan en firad nationalhjälte och mottagandet blev naturligtvis översvallande. Men själv var han missnöjd. I de följande versionerna trevade han sig fram mot en allt mera enhetlig formstruktur i vilken allt hängde ihop och inte ett enda tema dök upp utan en naturlig förklaring. Nästan fyra år efter det första framförandet hördes den slutliga versionen i tre satser som de facto kom att utgöra höjdpunkten i Sibelius symfoniska utveckling. Symfonin blev hans mest spelade. 

Genast i början presenteras symfonins njugga material av blåsare som dyker upp likt oväntade solstrålar i horisonten. De måste snart kämpa om livsutrymme med ett tätt molntäcke, men sedan gör man gemensam sak och skyn öppnar beledsagad av fanfarer. Den andra satsen är en lågmäld variationsserie. I melodierna skymtar redan aningar om finalen och dess berömda tema som har att göra med svanars flykt. Symfonin får en märklig avslutning, det är som om tonsättaren mitt i all extas blåser av spelet. Är detta musik om frustration? 

Jukka-Pekka Saraste

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som chefdirigent och konstnärliga ledare för Helsingfors stadsorkester betonar Saraste hur mångsidigt det finländska musiklivet är: ”Publikens nyfikenhet för nya verk och fenomen i musiken är något unikt. Musik och kultur överlag anses ha en betydelsefull roll i vårt försök att förstå livets gåtfullhet.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.

Hayato Sumino

Den japanska pianisten Hayato Sumino (f. 1995) har funnit mängder av vänner jorden runt i konsertsalar och i sociala media där över 2,2 miljoner personer följer honom. Sumino har uppträtt som solist med flera av världens ledande orkestrar, bl.a. NHK- och Yomiuri Nippon-symfoniorkestrarna i Tokyo, Japans och Tokyos filharmoniker samt Baltimores och Chicagos symfoniker. Ifjol tilldelades Sumino Schleswig-Holsteins musikfestivals Leonard Bernstein-pris samt två Opus Klassik-pris.

I november 2023 gjorde Sumino historia genom att organisera alla tiders första pianorecital på Yokohamas K-Arena, en av Japans största arenor. Guinness rekordbok uppmärksammade tillfället som det inomhus organiserade pianorecital som sålt störst antal biljetter i världen, över 18.000 stycken.

Under förra säsongen debuterade Sumino på Pekings musikfestival där han spelade Prokofjevs tredje pianokonsert med BBC:s filharmoniker och John Storgårds. Sumino gjorde också för första gången en Europaturné, som brittiska Aurora Orchestras solist. Under denna säsong uppträder Sumino med bl.a. Tonhalle-orkestern i Zürich, Kölns filharmoniker och Los Angeles filharmoniker. Sumino har studerat till även magister i ingenjörsvetenskap i Tokyo.