Vår i Paris

Louise Farrenc: Uvertyr nr 1 e-moll op. 24 

Fransyskan Louise Farrenc (f. Jeanne-Louise Dumont, 1804–1875) var en betydande pianovirtuos och en skicklig tonsättare. År 1842 blev hon professor i pianospel vid Paris konservatorium och hennes samling etyder opus 26 hörde till pianoelevernas standardrepertoar. Farrencs dotter, pianisten Victorine, avled oväntat år 1859. Uppenbarligen upphörde Farrenc att komponera aktivt på grund av chocken. Inte heller konserterade hon längre lika frekvent som förr. 

Kompositionsproduktionen består av framförallt kammarmusik, bland annat två pianokvintetter, en nonett, två violinsonater och tre trion. Under Farrencs livstid var hennes musik mycket populär och uppskattad. Hon tilldelades två gånger Académie des Beaux-Arts’ Pierre Cardin-pris. Å andra sidan gav tidens attityder upphov till problem. Farrenc fick till exempel aldrig en tjänst som kompositionslärare – kvinnor fick inte ens studera komposition vid Paris konservatorium förrän från och med år 1870. Som pianist måste hon ständigt kräva att konsertarrangörer gav henne arvoden som motsvarade manliga musikers.   

Av Farrencs stora verk är de mest betydande de tre symfonierna och de två år 1834 komponerade orkesteruvertyrerna. Den första uvertyren (op. 23) präglas av laddad dramatik och överraskande vändningar.  

Gabriel Fauré: Pelléas et Mélisande op. 80

Den belgiska greven Maurice Maeterlinck (1862-1949) skrev experimentella och symbolistiska pjäser i vilka realismen ersattes av en psykologisk sofistikation och antydningar. Maeterlinck tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1911. Hans kändaste pjäs är det symbolistiska dramat Pelléas et Mélisande (1892) som inspirerade flera samtida tonsättare. Den kändaste versionen är Claude Debussys opera som hade premiär i Paris år 1902. Även Arnold Schönberg planerade en opera men skrev till sist den symfoniska dikten Pelleas und Melisande (op. 5, 1902-03). 1905 skrev Jean Sibelius musik till pjäsen (op. 46).

Pjäsen fick musik även av fransmannen Gabriel Fauré (1845-1924). Den skrevs på beställning av en teater i London som sommaren 1898 skulle ge pjäsen i dess engelska översättning. Fauré var så fast i sitt lärarjobb och annat komponerande att han hann skriva endast ett pianopartitur som orkestrerades av Charles Koechlin. Musiken togs emot med förtjusning i London och blev en succé vid premiären. År 1901 sammanställde Fauré musiken till en svit som han denna gång själv orkestrerade. Sviten uruppfördes i Paris år 1912 med tonsättaren som kapellmästare.

I Pelléas et Mélisande-musiken visar Fauré hur begåvad han var i att skapa starka stämningar och lyriska melodier – han var en av sin tids mest betydande franska sångkompositörer, och skrev även betydande instrumentalverk i form av exempelvis pianostycken. Partituret anses allmänt vara ett av tonsättarens bästa. Den enda kritiken kom i tiderna från Debussy, som tydligen inte kunde smälta att Fauré varit först ute med att tackla Maeterlincks pjäs. Debussy påstod elakt att kollegans musik blev så oerhört populär därför att den var skräddarsydd ”snobbar och idioter”.

Pelléas et Mélisande-musiken består av sjutton nummer. Sviten innehåller fyra av dem. Den första satsen är en melankolisk uvertyr, Prelude. Fileuse (Flickan) är ett porträtt av Mélisande och inleder pjäsens tredje akt. Den charmiga tredje satsen Sicilienne torde vara en av Faurés kändaste kompositioner. Sviten avslutas med den gripande La mort de Melisande (Mélisandes död) som spelades även på Faurés begravning.

Maurice Ravel: Tzigane 

Trots vad som påstås var Maurice Ravel (1875–1937) inte en impressionist – åtminstone inte i samma mening som sin samtida Claude Debussy. Även om Ravel använde moderna ackord och förnyade musikens grammatik var han starkt påverkad av tidigare perioders formlösningar och anda; vi talar om en slags nyklassicism. Till skillnad från exempelvis Sergej Prokofjev och Igor Stravinsky, vilka i sin musik ibland rentav hånade det förflutna, var Ravels attityd till historien dock huvudsakligen respektfull.  

I Ravels musik klingar också geografiska särdrag: La Valse representerar det forna Wiens anda, Scheherazade det mytiska Persien, och i pianokonserten i G-dur pulserar New York-jazz. Släktrötterna från moderns sida framträder i större omfattning, framförallt i Spansk rapsodi och Boléro. Orkesterrapsodin Tzigane (1924) förenar dessa båda element. Den är en ungerskt färgad fantasi om en tid som aldrig kommer tillbaka. I och för sig kan man inte heller här helt  utesluta möjligheten av en parodi.   

Ravel skrev Tzigane efter att ha hört violinist Jelly d’Aranyi improvisera över folkdanser från sitt hemland. Danserna byggde visserligen inte på ursprungliga ungerska melodier utan på musik spelad av kringvandrande musiker. Tzigane, som består av två huvudpartier, kombinerar Johannes Brahms och Franz Liszts ungerska musiks arv med idén om den ensamma  hjälteviolinisten. Orkestern är först som fastnaglad av det ödesmättade, improvisatoriska solot. Sedan släpper också den sig lös i en fest som blir allt vildare.  

Jean-Philippe Rameau: Svit ur operan Hippolytes et Aricie 

Tonsättaren Jean-Philippe Rameau (1683–1764), sin tids mest betydande musikteoretiker, hade arbetat som organist i Dijon, Paris och Avignon och hunnit bli nästan 40 år gammal då han år 1722 gav ut den fortfarande fullt relevanta läroboken Avhandling om harmoni. Den och de senare komponerade virtuosa klaversviterna gjorde honom berömd. Idag är Rameau mest känd för sina tio operor av vilka han skrev den första, Hippolyte et Aricie (1733) först då han var 50.  

Librettot bygger på Jean Racines pjäs Faidra (1677). Berättelsen är en grekisk kärlekstragedi: kung Theseus son Hippolytes är förälskad i Aricia, men så är även Theseus hustru Faidra. Faidra lägger skulden på Hippolytes men straffas och dör. I slutet får Aricia och Hippolytes varandra. Operan har 17 roller, fem akter och en speltid på så där tre timmar.  

Hippolytes et Aricie delade den samtida publiken. Vissa beundrade de vågade orkesterfärgerna och harmonierna, andra upplevde att musiken fördärvade tonsättare Jean-Baptiste Lullys arv och var oformlig, dvs. ”barock”. Det här var antagligen första gången som termen användes i samband med musik.  

I enlighet med fransk tradition är dansscenerna lika viktiga som sångpartierna. Konsertsviten består av operans uvertyr och åtta scener. Av scenerna är de mest berömda Premier air des Furies som äger rum i underjorden samt sjömännens (Airs de matelots) och jägarnas ((Airs des Chasseurs) danser.  

Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 31 ”Paris” 

För W.A. Mozart (1756–1791) innebar tjänsten som Salzburgs biskops orkesters dirigent knappast mer än en ekonomisk fördel. Bara tillfället gavs sysslade Mozart helst med något annat, helst på långt avstånd från sin trista arbetsgivare. År 1778 reste han till Paris på jakt efter arbete. I Paris hade han 15 år tidigare gjort succé som ett barngeni. Men nu var Mozart vuxen, och fadern som förra gången tagit hand om marknadsföringen hade blivit hemma på grund av sjukdom. Mozart reste iväg med sin mor, som under resan insjuknade. De övernattade på usla värdshus och möttes av lama applåder.  

Men Mozart var ett proffs. I rekordfart komponerade han en symfoni som skulle tilltala fransk smak. Han konstaterade: ”Jag litar på de intellektuella bland lyssnarna. Vad gäller dumbommarna så bryr jag mig inte ett dyft om deras åsikt. Men nog hoppas jag att också idioterna skulle hitta något de gillar.” 

Symfoni nr 31 ”Paris” var alltså riktad musikkännarna och kalkylerad att bli en succé. Den skiljer sig i flera avseenden från Mozarts tidigare symfonier. Mozart använder sig för första gången av klarinetter i orkestern, som även i övrigt är större än de orkestrar som fanns i Salzburg. Verket har endast tre satser eftersom parisarna inte var intresserade av menuetter.  

Redan den första satsens öppning fyllde alla samtida förväntningar: hela orkestern spelar med hög volym. Snart kommer en stråkmelodi som är medvetet formad att komma emot parisarnas smak. Mozarts plan lyckades: i uruppförandet applåderade publiken på detta ställe och krävde en encore före andra satsen kunde spelas. Även den andra satsen Andante fick ett gott mottagande. På grund av några kritiska röster skrev Mozart dock en ny sats för verkets kommande framföranden. I finalen leker tonsättaren med konventioner. Satsen inleds ovanligt nog med violinernas tysta, inte ljudliga, löpning. I det skede lyssnaren vant sig vid detta exploderar en praktfull D-dur. 

Symfonin blev en stor framgång. Men en engångssuccé bar inte långt och Mozart reste hem. Han började genast planera en ny resa som kanske skulle kunna leda till en tjänst annorstädes.  

Malin Broman 

Malin Broman uppträder jorden runt som violinsolist och kammarmusiker. Hon är också van att leda orkestrar i dubbelrollen som violinist-dirigent. Sedan år 2008 är hon Sveriges radios symfoniorkesters konsertmästare. Tillsammans med sin hemorkester har Broman uppträtt som också solist och dirigent i bl.a. Haydn-konserter. Under ledning av dirigent Daniel Harding har hon och cellist Steven Isserlis framfört Brahms dubbelkonsert.  

År 2025 inledde Broman arbetet som konstnärlig ledare för Nordiska Kammarorkestern i Sundsvall. Tidigare hade hon motsvarande tjänst i Musica Vitae-kammarorkestern i Växjö. Broman är inte okänd för en finländsk publik: hon är konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester och har uppträtt tillsammans med bl.a. Tapiola Sinfonietta och Lapplands kammarorkester.  

Broman har grundat pianotrion Kungsbacka som fått sitt namn efter den ort där hon är född. Trion har spelat i såväl Carnegie Hall i New York och Concertgebouw i Amsterdam som i Wiens konserthus samt gästat festivaler i Argentina, Australien och Kanada.  

Broman undervisar vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. Hon arbetade i många år som professor i altviolin vid Edsbergs musikinstitut i Stockholm.