Meta4 samarbetar med orkestern och hämtar samtidigt med sig två verk från början av 1800-talet: en uppfinningsrik och charmig stråkkvartett och en ståtlig, ambitiös symfoni. Musiken klingande i Fanny Hensels barndomshem i Berlin: hemmakonserter, pianolektioner, musikpjäser… Fanny och hennes bror Felix Mendelssohn komponerade tillsammans ända sedan barnsben. Louise Farrenc föddes till en skulptörfamilj och tillbringade sin barndom i en omgivning som sporrade henne att vara kreativ. Men de komponerande kvinnornas stigar blev snåriga då deras verk skulle ut i det offentliga musiklivet.
Meta4
Meta4 är en av Finlands mest framgångsrika stråkkvartetter. Meta4:s internationella karriär startade i och med första pris och specialpriset i Dmitrij Sjostakovitj-tävlingen i Moskva år 2004. Under konsertsäsongen 2022-2023 gästar kvartetten bland annat Kanada, Förenta staterna, Italien och Storbritannien. Meta4 har tilldelats Undervisnings- och kulturministeriets Finlandspris för sina internationella succéer.
Kvartetten bildades år 2001. Den består av violinist Antti Tikkanen, violinist Minna Pensola, altviolinist Atte Kilpeläinen och dirigent och cellist Tomas Djupsjöbacka. Meta4 ger egna recital och spelar i orkestrar de samtidigt dirigerar.
Antti Tikkanen har tidigare arbetat som konstnärlig ledare för Finländska barockorkestern. Han är Joensuus stadsorkesters konstnärliga partner och är i samarbete med Minna Pensola konstnärlig ledare för Kuhmo kammarmusikfestival. Pensola har tidigare arbetat som konstnärlig ledare för Sysmän Suvisoitto-festivalen. Hon har varit Joensuus stadsorkesters konstnärliga partner och har hört till Helsingfors festspels kuratorteam. Hon undervisar vid Europeiska kammarmusikakademin och Konstuniversitetets Sibelius-Akademi. Atte Kilpeläinen arbetar som altviolinernas stämledare i Helsingfors stadsorkester. Han undervisar på Sibelius-Akademin och hör till Helsinki Seriös -kamarimusikseriens konstnärliga kommitté. Tomas Djupsjöbacka är Vasa stadsorkesters chefdirigent. Han har en bakgrund i kammarmusik och uppträder regelbundet som musiker i Chamber Orchestra of Europe. Han har dirigerat nästan alla orkestrar i Finland.
http://www.meta4.fi/
Jaakko Kuusisto: Wiima op. 27
Ifjol avled Jaakko Kuusisto (1974–2022) som vid sidan om många andra sysslor var en av sin generations intressantaste finländska tonsättare. Han ogillade en strikt dogmatism och sökte i sin musik inspiration från flera olika håll. Ett återkommande drag var den idiomatiska orkestreringen. Som violinist och dirigent var Kuusisto väl insatt i instrumenten och visste hur de skall användas möjligast effektivt. Även kommunikationens betydelse fungerade som ett rättesnöre. Melodiska linjer och tydligt skönjbara narrativa strukturer garanterade hans musiks popularitet.
Kuusisto skrev tre verk med titeln Play. Precis som titeln antyder tar de fasta på lek och spel, och naturligtvis avser ordet rent konkret även att spela ett instrument. Play III op. 21 för stråkkvartett skrevs år 2008 på beställning av Sysmän Suvisoitto-festivalen och uruppfördes av Meta4. År 2011 gjorde Kuusisto en version för stråkorkester som fick titeln Wiima (hård vind, kuling).
Wiima op. 27 uruppfördes på Jyväskylä Sinfonias konsert i Jyväskylä den 30.11.2011 under tonsättarens ledning. Verket bygger på en dramatisk motsättning mellan häftiga och stillsamma, improvisatoriska och exakt noterade partier. I codan ges huvudrollen enligt tonsättarens beskrivning åt ”den effektartade, improvisatoriska textur som ackompanjerat verkets början och i fortsättningen färgat verkets olika skeenden”.
Om Wiimas musik allmänt berättade Kuusisto: ”Tonspråket är på sätt och vis förankrat i tonaliteter, men å andra sidan är ankaren ställvis ganska lös. Materialet består av dels en grundharmoni, en E-dur-treklang placerad på en bas i F, och dels en melodik som långt bygger på kvint-intervallet. Då jag börjar leta efter klanger och färger tenderar jag att utgå från en rätt simpel harmonisk struktur som kompletteras med dissonanta, ’störande’ element.”
Fanny Hensel: Stråkkvartett
Tonsättaren och pianisten Fanny Hensel (1805–1847) var Felix Mendelssohns storasyster. De var bästa vänner och sporrade ständigt varandra. Relationen var så stark att Felix hälsa bröt samman på ett ödesdigert sätt endast sex månader efter att Fanny hade avlidit. Felix hade dock sin tids fördomar gällande kvinnliga tonsättare, bland annat underskrev han tanken att en kvinna kunde skriva småstycken men knappast så mycket annat. Han ställde sig också skeptisk till Fannys önskan att publicera sina kompositioner med sitt eget namn.
Hensel uppvisade en anmärkningsvärd begåvning i redan unga år. Hon skrev närmare 500 verk, av vilka majoriteten är solosånger och pianostycken. Några av sångerna trycktes med Felix som tonsättare. Före 1980-talet var Hensels kompositionsproduktion okänd för den stora publiken.
Sommaren 1829 började hon skriva en pianosonat. Två och en halv sats hann bli färdiga, sedan tog familjelivet över: Fanny hade gift sig med bildkonstnären Wilhelm Hensel och fött parets första barn. År 1834 skrev hon en stråkkvartett på basen av sonatens material och kompletterade helheten med en fjärde sats.
Felix kritiserade verket för att vara alldeles för experimentellt. Fanny svarade ödmjukt: ”Jag saknar förmågan att skapa långa linjer, förmågan att vidareutveckla dem på ett konsekvent sätt. Därför passar det mig bättre att skriva sånger: i dem räcker det att man har någon vacker idé. Den behöver inte vara så speciell och den behöver inte utvecklas.” Broderns negativa reaktion säger mera om honom själv än om systerns verk. Dess styrka ligger uttryckligen i oviljan att följa ett helt klassiskt formspråk, och ur en rent expressiv synpunkt är den på många sätt mera övertygande än Felix stråkkvartetter.
På basen av sin enda kvartett kunde Hensel i fortsättningen ha skapat flera andra betydande kammarmusikkompositioner. Men det tog tretton år före hon återvände till genren med en pianotrio i d-moll. Samma år hon skrivit den avled hon endast 41 år gammal.
Louise Farrenc: Symfoni nr 3 g-moll op. 36
Som ung pianoelev visade fransyskan Louise Farrenc (f. Jeanne-Louise Dumont, 1804–1875) ett bevis på en så stor begåvning att de välkända virtuoserna Johann Nepomuk Hummel och Ignaz Moscheles förutspådde henne en lysande framtid. Hon var dessutom en mycket skicklig tonsättare och började 19 år gammal studera komposition under ledning av Anton Reicha. Farrenc gjorde konsertturnéer tillsammans med sin man, flöjtist Aristide Farrenc. År 1842 blev Louise Farrenc professor i pianospel vid Paris konservatorium. Hennes etyder opus 26 hörde till pianoelevernas standardrepertoar. Farrencs dotter, pianisten Victorine, avled oväntat år 1859. Farrenc upphörde att komponera aktivt åtminstone delvis på grund av chocken. Inte heller konserterade hon lika frekvent som förr.
Kompositionsproduktionen består av framförallt kammarmusik, bland annat två pianokvintetter, en nonett, två violinsonater och tre trion. Under Farrencs livstid var hennes musik mycket populär och uppskattad. Hon tilldelades två gånger Académie des Beaux-Arts’ Pierre Cardin-pris. Å andra sidan gav tidens attityder upphov till problem. Farrenc fick till exempel aldrig en tjänst som kompositionslärare – kvinnor fick inte ens studera komposition vid Paris konservatorium förrän från och med år 1870. Som pianist måste hon ständigt kräva att konsertarrangörer gav henne arvoden som motsvarade manliga musikers.
Av Farrencs stora verk är de mest betydande de tre symfonierna. Den sista av dem (g-moll, op. 36) skrevs år 1847 och uruppfördes i Paris två år senare. Farrencs man försökte aktivt marknadsföra symfonin utanför Frankrike men efter tonsättarens död föll verket överallt i glömska. Det representerar ett klassisk-romantiskt uttryck av det slag man finner i verk av exempelvis Mendelssohn och Berwald. Denna verkningsfulla och mycket personliga symfoni har på sistone börjat göra en välförtjänt comeback i konsertrepertoarer jorden runt.
