“... Jag är övertygad om att Jukka-Pekka Sarastes och HSO:s framförande av Sjostakovitjs fjärde symfoni var det bästa jag någonsin har hört på en konsert.” (Helsingin Sanomat, 16.3.2019). Jukka-Pekka Sarastes och HSO:s förra möte i Sjostakovitjs tecken vållade en seismisk reaktion i såväl kritikern som i konsertpubliken. En ny omvälvande Sjostakovitj-tolkning står för dörren då Saraste och orkestern tar itu med tonsättarens åttonde symfoni.
Jukka-Pekka Saraste
Jukka-Pekka Saraste är känd för sin anmärkningsvärda mångsidighet, sina djupa och solida musikaliska visioner och sin objektiva approach. Han har etablerat sig som en av de mest betydande dirigenterna just nu.
Saraste har tidigare arbetat som chefdirigent för Kölns radios symfoniorkester, Oslos filharmoniker, Radions symfoniorkester och Torontos symfoniorkester. Han gästdirigerar regelbundet flera av världens topporkestrar. Han har grundat LEAD!, ett orkesterprojekt i vilket unga dirigenter och musiker tränar och arbetar under ledning av mentorer.
I samarbete med olika orkestrar har Saraste gjort kritikerhyllade skivinspelningar. I hans diskografi finner man bland annat inspelningar av alla symfonier av Sibelius, Nielsen och Beethoven. Saraste har tilldelats Pro Finlandia-medaljen, Sibelius-medaljen och Tonkonstens statspris.
Jukka-Pekka Saraste har en lång gemensam historia med Helsingfors stadsorkester, han debuterade med orkestern redan år 1983. Samarbetet kommer att fortsätta i ännu tätare former från och med år 2023. Då får HSO ett konstnärligt ledarteam som består av chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste, första gästdirigent och andra konstnärliga ledare Pekka Kuusisto, och residenstonsättare Anna Clyne.
www.jukkapekkasaraste.com
Facebook: Jukka-Pekka Saraste
Instagram: jpsaraste
Twitter: @jpsaraste
Gustav Mahler: Des Knaben Wunderhorn
Enligt Gustav Mahlers (1860–1911) berömda definition bör en symfoni innehålla hela världen. I hans symfonier kan en andaktsfull koral följas av en naiv ländler, och en sofistikerad kontrapunktisk textur avbrytas av ett vulgärt utbrott. Motsvarande idé finns i även hans solosånger. I dem utgick Mahler från folksångernas enkla uttryck, men förenade det med en stor teknisk skicklighet och en estetisk mångtydighet.
I sin ungdom läste Mahler Des Knaben Wunderhorn och blev entusiastisk. Det rör sig om en av Achim von Arnim och Clemens Brentano i början av 1800-talet utgiven samling äldre tyska dikter och sånger. Boken motsvarade tidens behov av att finna verkningsfull konst, i detta fallet folkdiktning, i hemlandets historiska förflutna. I och för sig var allt originalmaterial inte kvalitativt nog. Von Arnim och Brentano bearbetade vissa texter och hittade också på helt egna dikter. Boken blev en bestseller. Enligt Goethe borde alla läsa den.
Från och med år 1887 tonsatte Mahler 15 Wunderhorn-sånger. Tre av dem (Urlicht, Es Sungen Drei Engel och Das Himmlische Leben) finns i hans symfonier. Tolv sånger publicerades år 1899 i form av en sångsvit som går att framföra med antingen orkester- eller pianoackompanjemang.
Tonsättaren hade ursprungligen övervägt att ge verket titeln Humoresker. Detta hade motsvarat Mahlers tanke om det universum sångerna beskriver: helt vanliga människor drabbas av ett och annat. Sångerna handlar om kärleksbekymmer (Verlorne Müh’, Wer hat dies Liedlein erdacht?), längtan till någons famn (Wo die schönen Trompeten blasen), eller skildrar något roande (Des Antonius von Padua Fischpredigt, Lob des hohen Verstandes). Men sviten innehåller också dysterhet (Der Tamboursg’sell), förkrossande tragik (Das Irdische Leben) och en brutal krigsskildring (Revelge). Des Knaben Wunderhorn är som en färgstark sagobok som tar upp smärta och ondska, men också tror på det som är skönt och vackert.
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 8 c-moll
År 1942 skapade Dmitrij Sjostakovitj (1906–1975) sensation med sin sjunde symfoni. Verket skrevs medan hela världen följde med Leningrads belägring och dess mänskliga katastrofer. Många menade att Leningrad-symfonin skildrade nazisternas barbari och de sovjetiska medborgarnas beslutsamma kamplust. I Sovjet insåg man genast verkets enorma propagandavärde. Förväntningarna var således höga då Sjostakovitj hösten 1943, medan kriget ännu pågick, meddelade att han hade skrivit en ny symfoni (nr 8 c-moll, op. 65). Tonsättaren berättade att verket på det hela taget var optimistiskt och livsbejakande.
Uruppförandet ägde rum i Moskva den 4.11.1943 under ledning av Jevgenij Mravinskij. Lyssnarna insåg snabbt att Sjostakovitjs sin vana trogen hade talat undanglidande. I Stalins Sovjet var detta alltid det klokaste att göra: konstnärer skulle inte rent ut säga vad deras konst handlade om, framförallt om den lät bli att försköna verkligheten.
Symfonin visade sig vara tröstlös och pessimistisk, och mottagandet blev förvirrat och polariserat. Sovjetmyndigheterna talade om en Stalingrad-symfoni, en hyllning till dem som stupat i slaget vid Stalingrad 1942-43. År 1948 meddelades att symfonin, tillsammans med många andra verk av såväl Sjostakovitj som vissa andra sovjettonsättare, inte fick framföras.
Verket har en anmärkningsvärd struktur: det finns fem satser och av dem framförs de tre sista utan paus. Den omfattande första satsen (Adagio-Allegro non troppo) vandrar långsamt till en brutal höjdpunkt som följs av det engelska hornets nedstämda solo. Den andra satsen (Allegretto) är ett scherzo. Den tredje satsen (Allegro non troppo) är en märklig toccata. I dess musik har man hört såväl larmsirener som en snabb evakuerings atmosfär. Den fjärde satsen (Adagio) är en inåtvänd passacaglia. Symfonin slutar med en dansant final (Allegretto) som efter hand återvänder till den första satsens mörka värld. Sluttakterna går i C-dur men är allt annat än triumfatoriska i ton.