Stjärnviolinist Leila Josefowicz säger att tekniska utmaningar inte stör henne så länge musiken har substans. ”Jag spelar bara musik jag älskar.”
I kvällens konsert leder tonsättare och dirigent Daníel Bjarnason sitt nya verks Finlandspremiär. ”Då jag dirigerar mina egna verk tar jag gärna emot förslag från orkestern. Ibland vet den bättre än jag vad som fungerar och vad som inte gör det.” Bjarnasons orkestertrilogi är inspirerad av frågor förknippade med medvetandet: Vad innebär det att vara vid liv?
Richard Wagner: Uvertyr och Kärleksdöd ur operan Tristan och Isolde
Richard Wagners (1813–1883) opera Tristan och Isolde (1865) var årtiondets händelse. Alla måste se den, alla måste ha något att säga om den. För Clara Schumann blev den hennes livs mest motbjudande händelse, för Hector Berlioz representerade den en ”kromatisk klagan” Mark Twain ansåg sig vara den enda med förnuftet i behåll bland en skara dårar. Marcel Proust kallade operan för konstens största skapelse, Friedrich Nietzsche talade om en ”saliggörande oändlighetskänsla som ger rysningar”.
Allt ståhej berodde på Wagners ultramoderna musik som krossade den västerländska musikens eviga lag: en spänningsladdad dissonans bör förr eller senare alltid upplösas till en konsonans. Wagner gjorde tvärtom. Tonerna söker sig ständigt till nya spänningsförhållanden som inte leder till en upplösning utan uppskjuter den. Detta går att höra i redan uvertyrens första takter i det s.k. Tristan-ackordet som består av en serie dissonanser som inte blir upplösta. För samtiden var detta samma som ett psykofysiskt trakasseri.
Wagners lösning förklaras av handlingen: huvudparets kärlek går inte i uppfyllelse förrän efter en mycket lång tid, i operans allra sista stunder. I konserter brukar man därför ofta komplettera uvertyren med en instrumentalversion av slutscenen, Kärleksdöden, i vilken Isolde bekänner sin kärlek till den döende Tristan strax före hon själv dör. Och sedan är det dags. Efter fyra timmer finner den harmoniska laddningen äntligen sin perfekta upplösning i H-dur.
Karol Szymanowski: Violinkonsert nr 2
Karol Szymanowski (1882–1937) anses vara den viktigaste polska tonsättaren efter Frédéric Chopin. Szymanowskis tidiga produktion präglas av en för sin tid rentav gammalmodig romantik. Medan han komponerade Kärlekssånger av Hafiz (1911–1914) gick han allt djupare med i den moderna musikens revolution som ifrågasatte traditionella tonartsrelationer och ersatte dem med nya kombinationer. Han fortsatte att vara innovativ i den första violinkonserten (1916). Den andra stråkkvartetten (1927) utgjorde en stilistisk kulmen.
Efter att Szymanowski år 1927 tagit emot en tjänst vid konservatoriet i Warszawa gled pennan allt långsammare och stannade nästan helt upp då cirka 60 cigaretter i dagen tog ut sin rätt. Under de sista åren led Szymanowski av tuberkulos och cancer och förmådde komponera endast då han orkade. Han avled nästan medellös på ett sanatorium i Lausanne i Schweiz.
Den andra violinkonserten op. 61 (1933) blev Szymanowskis sista verk. Den är inte fullblodigt romantisk men dock långt tonalare än den första violinkonserten; det är som om tonsättaren återvänt till den trygga tonartskänsla hans karriär hade startat med. Konserten, som har fyra satser som spelas utan paus, bygger på oändliga melodier och folkliga dansrytmer. Den är ett enormt kraftprov, men låter ändå inte violinen vara den ensamma hjälten utan tvärtom utgöra en del av ett kollektiv. Det är endast i den bländande solokadensen som solisten får möjlighet att briljera utan att störas av andra instrument.
Daníel Bjarnason: I Want to Be Alive
I likhet med andra isländska tonsättare, bl.a. Anna Thorvaldsdóttir och Hildur Guðnadóttir, har Daníel Bjarnason (f. 1979) fört vår tids konstmusiks ideal mot eteriska dimensioner. I Bjarnasons musik sammanstrålar i rymdens stjärndis svävande punkter och ger upphov till kraftfullt framrullande massor. Kombinationen av mystik, primitivism, elektronik och olika stilarter skapar drömlika ljudlandskap i vilkas omfamning tid och rum förlorar sin betydelse.
Metafysiska dimensioner finns i även I Want to Be Alive (2025), skrivet på beställning av Torontos, Cincinnatis och Islands symfoniorkester och Helsingfors stadsorkester. Verket är inspirerat av en artikel i New York Times (2023) i vilken Microsofts chat-robot Sydney uttrycker sin önskan att få leva och ha känslor på samma sätt som en människa. Verket har undertiteln Trilogi för orkester. De tre satserna Echo (Människa behöver människa), Narcissus (Vi behöver speglar) och Pandoras ask hänvisar till grekisk mytologi.
Bjarnason berättar: ”Jag började undra hur gamla ärketyper kunde platsa i en modern världsbild, framförallt om man undersöker dem utgående från teknologi i stil med artificiell intelligens. Eller ställer frågor om mänsklighet, medvetande och den växelverkan som finns mellan teknologi och myter. Hur återspeglas detta i hurdant det är att vara människa? Hurdan är vår relation till maskiner vi har skapat? Vilken roll får empati och kontakt i en värld som transformeras av dessa maskiner?”
