Tauno Hannikainen som stadsorkesterns chefdirigent

Då cellist och dirigent Tauno Hannikainen blev stadsorkesterns chefdirigent hade han varit borta från Finland i 12 års tid eftersom han dirigerat orkestrar i främst Förenta staterna. Ursprungligen skulle han vara chefdirigent för ett endast år. Till sist blev han dock den som dirigerat HSO för den tredje längsta tiden (efter Robert Kajanus och Leif Segerstam).

Hannikainen har beskrivits som en jämn, konsekvent och effektiv ledare. Under 1950-talet hade orkestern få gästdirigenter eftersom Hannikainen föredrog att själv dirigera majoriteten av konserterna.

Under Hannikainens period (1951–1963) gick kritikerna ständigt åt repertoaren som enligt dem innehöll alltför litet finländsk musik. Chefdirigenten försvarade sin linje med att säga att orkestern bör spela sådant som publiken vill höra, och den vill höra bl.a. Tjajkovskij och Beethoven. Hannikainen kunde backa upp argumentet med resultatet från en enkät.

I och för sig framförde han nog ny musik - eller åtminstone försökte. Våren 1960 skulle man spela Stockhausens Kontrapunkte I, men inte en enda pianist i Helsingfors gick med på att öva in pianostämman. Konserten blev aldrig av.

Hannikainen talade ofta och energiskt för att orkestern borde flytta bort från Universitetets solennitetssal till ett utrymme med en bättre akustik. En flyttning ägde dock inte rum förrän år 1972 då Finlandia-huset stod färdigt.

Källor: Einari Marvia & Matti Vainio – Helsingin kaupunginorkesteri 1882–1982