Elina Raijas
Det är alltid toppen att komma på jobb, här får jag göra det jag tycker är allra bäst i livet: spela flöjt tillsammans med fantastiska vänner och kolleger.
Jag kommer från en gård i Västra Nyland. Då de vassrör pappa tillverkade inte längre räckte ville jag byta till ett mera mångsidigt instrument. Jag började spela blockflöjt på privatlektioner som hölls av grannbyns kantor. Kantorn tog i betalning – inte pengar, men en säck potatis från hemgården. Därefter slog jag in på en konventionell lärostig och studerade på först ett musikinstitut och sedan Sibelius-Akademins ungdomslinje.
År 1989 började jag spela i symfoniorkester Vivo. Det blev min första erfarenhet av att spela i en stor symfoniorkester. Vivo gör fortfarande ett värdefullt arbete genom att skola unga musiker.
Det slutliga steget mot ett liv som musiker kom då jag inledde professionella studier på Sibelius-Akademin och senare även utomlands. I Karlsruhe i Tyskland hade jag en fantastisk lärare som på rätt sätt placerade mig med ryggen mot väggen för att få mig att arbeta. Efter studierna i Tyskland hade jag min första framgång i provspelning och blev professionell musiker. Om jag inte spelade flöjt tror jag inte jag spelade något annat instrument överhuvudtaget, jag skulle ha ett helt annat yrke.
Jag kom till Helsingfors stadsorkester hösten 1999 som flöjtens alternerande stämledare. Jag hade sökt en plats i orkestern redan två gånger tidigare.
Mitt livs första provspelning till en professionell ensemble ägde rum i Finlandiahuset. Orkestern var Helsingfors stadsorkester. Jag hade ingen aning om vad som var att vänta,
I en provspelning spelar man bakom en rumsskärm så att juryn inte skall se vem man är. I FInlandiahuset var det hela ordnat så att kandidaten stod i bakre ändan av estraden på körpodiet, framför vilken man dragit en ridå. Där spelade jag i lugn och ro Vivaldis konsert för piccolo då ljuset plötsligt slocknade.
Med en 19–20-årings vilda fantasi antog jag att juryn såklart testar hur jag reagerar i en oväntad situation. Jag fortsatte att spela i mörkret, och spelade återstoden av konserten utantill. Då jag kom till andra varvet frågade jag de andra kandidaterna i vilket skede ljuset släckts då de spelat. Men det var ju inte alls vad som borde ha hänt. Det visade sig att någon släckt ljuset i misstag!
Då jag provspelade för andra gången för HSO gick det inte så bra. I det skedet hade jag redan gjort många provspelningar här och där, till och med fått en plats i Joensuu. Men jag ville jobba i Helsingfors. I samma ögonblick jag skulle ut på estraden blev jag förfärligt spänd. Flöjten höll på att trilla ur handen, benen skakade, jag tror också ögonlocken darrade av spänning. Jag fick spela kanske åtta takter, sedan avbröt juryn mig och sa tack. Jag förstod att provspelningen var över för den här gången.
Tredje gången jag provspelade gick allt bättre, och jag fick en plats här i orkestern.
Min typiska dag börjar med en frukost, sedan kommer jag till jobbet med tåg eller på cykel. Vi har repetition här i Musikhuset och sedan är det lunch. Sedan har jag antingen elever, eller så går jag och tränar eller klättrar, vilket är min käraste hobby. Tidigare tänkte jag att en människa med höjdskräck inte kan syssla med klättring, men det är helt tvärtom. Att klättra har fått mig att tygla och övervinna mina rädslor. Med andning kan du behärska din rädsla och lugna ner dig. Om man uppe på en klippa är rädd för att dö är man inte längre så rädd för att spela fel då man sitter på konsertestraden.
Det är alltid toppen att komma på jobb, här får jag göra det jag tycker är allra bäst i livet: spela flöjt tillsammans med fantastiska vänner och kolleger. Kan man önska sig mera?