Harmoni

Harmonin utvecklades från enstämmighet till mångstämmighet. Harmonin fungerar som en vägvisare vad gäller musikens spänning och hur denna spänning skall upplösas. I många musikgenrer utgör harmonin rytmens allra viktigaste kompanjon.

[video:https://www.youtube.com/watch?v=oOlDewpCfZQ align:center]

Harmoni under renässanssen
I renässansens musik skapas harmoni ofta av att flera melodier klingar samtidigt på varandra. Denna typ av mångstämmig musik kallas för polyfoni. Till skillnad från den dur och moll man använde senare använde man istället moder eller kyrkotonarter. Det är kyrkotonarterna som gör att vi hör märkligheter och konstiga ting i renässansens musiks harmoni. Det fanns noggranna regler för vilka toner som fick klinga samtidigt. Felaktiga kombinationer uppfattades som orena och djävulska.

Harmoni under barocken
Harmonin började skapas av ackord som skapade botten för melodin. Moderna försvann då dur och moll etablerade sig som tonarter. I och med detta uppstod bruket att låta vissa ackord följa varandra, s.a.s följa vissa stigar. Man började använda generalbas och basso continuo. Orkestern leddes från basso continuon men det fanns ingen dirigent. Det uppstod ett starkt understruket förhållande mellan melodi och baslinje på ett sätt som man kan höra i flera olika slags musik än idag. 

Harmoni under klassicismen
Under klassicismen dominerade liksom under barocken homofoni, alltså melodi och ackompanjemang. Men barockens krumelurer övergavs eftersom man eftersträvade ett tydligt, naturligt och enkelt format uttryck i såväl melodin som i den ackompanjerade harmonin. Ackorden påverkades för första gången av musikens teori. Funktionsläran i musiken såg dagens ljus och dess regler bestämde hur man gör med harmonin. Tonsättarna antingen följde reglerna eller började bryta mot dem. Sistnämnda kunde väcka reaktioner i lyssnarna och tvinga dem att lyssna efter vad tonsättaren egentligen försökte säga. Till skillnad från barockmusiken skrev man dessutom ut de ackompanjerade stämmorna istället för att använda basso continuo.

Harmoni under romantiken
Harmonin blir mångsidig tack vare bruk av kromatik, halvtonssteg och sådana steg som bryter mot klassicismens regler för tonarternas och ackordens relationer. Det anses att Wagners verk Tristan och Isolde tar det första avgörande steget mot att den tonala harmonin, en musik med fokus på tonikan, grundtonen, förlorar sin betydelse. Exempel på tonalitetens upplösning finner man också i till exempel Richard Strauss verk Salome.

Harmoni under impressionismen
Man använder harmonin på samma sätt som man använder färger. Olika ackord kan vara jämlika och de behöver inte upplösas. Vanligen förväntar vi oss att ett ackord skall upplösas på grund av harmonisk spänning. Impressionismen struntade medvetet i dessa förväntningar. Man använder dissonanser eller breda tersackord (non, undecim), heltonsskalor, pentatoniska femtonskalor samt kvart- och kvintintervall.

Harmoni under ekspressionismen
Den traditionella tonaliteten bygger på att tonsättaren utgår från en skala med sju toner i olika rangordning. Denna skala ersattes av 12-tonsmetoden, dodekafonin, i vilken alla 12 toner är jämbördiga. Tonsättaren skapade en tonrad, alltså satte de 12 tonerna i vilken följd han ville. Tonraden hade som regel att ingen ton fick upprepas före alla de andra 11 tonerna använts. Med detta ville man undvika att låta örat ta fasta på en viss ton som en tonika, en huvudton.

Harmoni under vår tids musik
Tonsättaren kan närma sig harmonin från otaliga olika håll. Han kan använda bland annat larm. mikrointervall som är mindre än halvtonssteg, tonfält, ljudspektra. Det är också vanligt att använda sig av icke-musikaliska ljud som ett eget element i musikverket, eller att låta icke-musikaliska ljud bilda utgångspunkt för hela verkets ljudvärld.