Sibelius orkester – en liten by med ett långt minne

Orkestern är som en liten by. Dess platser är bemannade med ett brett kunnande som endast få kunde behärska och är följden av rentav årtionden av repetitioner.

I orkestern finns ett mycket speciellt drag: då orkestern spelar för musicerandet vidare alla de tidigare musikernas arv på ett sätt som trotsar kronologins gränser.

Vad betyder det här? I en orkester finns ett kunnande som bottnar i att musikerna spelar med varandra i så många års tid. Kolleger som kommit till orkestern vid olika tidpunkter förmedlar medvetet och omedvetet information, de gör det såväl verbalt som ickeverbalt. Orkestermusiker som ännu saknar erfarenhet lär sig av dem som har erfarenhet. Man delar ut tips. Man tar skickliga kolleger till förebild. Man utvecklas som musiker genom att öva och själv lista ut saker och ting.

Man kan spela sittande bredvid en musiker som i tiderna spelade bredvid en musiker, som spelade bredvid en musiker som spelat under ledning av Sibelius själv, eller Robert Kajanus, då man uruppförde musik av Sibelius. I denna kedja förmedlas en tyst kunskap om hur man spelade förr, om vilken stil som bör eftersträvas, om vilken klang som passar verket ifråga. På detta sätt föds Sibelius orkester.

Även skickliga dirigenter med sina egna uppfattningar om tolkningen ger orkestermusikerna nya sätt att se på verk som framförts tiotals och åter tiotals gånger om. Med åren får orkestermusikerna ett rikt kapital vad gäller olika sätt att tolka välbekanta verk.

Text: Satu Simola