Dirigent Hannu Lintu och violinist Ilya Gringolts slår upp konsertsalens dörrar för att bereda väg för påskens under och de starka bilder som finns i det kollektiva undermedvetna.
En polyptyk är en målning på flera pannåer, eller ett altarskåp. Frank Martins med mystiska färger målade verk är inspirerat av Johann Sebastian Bachs Matteuspassion.
Einojuhani Rautavaaras symfoni Angel of Light bidrog till att tonsättaren år 1997 gjorde sitt internationella genombrott. Symfonins brett glidande melodier och höstligt nostalgiska klanger fortsätter att fascinera lyssnare jorden runt.
Hannu Lintu
Hannu Lintu (f.1967) arbetar som chefdirigent för Finlands Nationalopera och balett 2022-2026. Hösten 2023 inleder han en fyraårsperiod som chefdirigent för Gulbenkians orkester och kör i Portugal. 2013-2021 arbetade han som chefdirigent för Finlands Radios symfoniorkester.
Under konsertsäsongen 2022-2023 dirigerar Lintu tre premiärer på Finlands Nationalopera. Han gör dessutom flera internationella gästspel, bl.a. debuterar han med New Yorks filharmoniker och Atlantas symfoniorkester. Under säsongen dirigerar han även bl.a. St. Louis, Montreals och BBC:s symfoniker, Nederländska radiofilharmonikerna, Sveriges radios symfoniorkester, Konzerthausorchester Berlin och Lausannes kammarorkester.
Lintu inspirerades att dirigera då han 11 år gammal besökte Nyslotts operafestspel tillsammans med sin familj. Han skulle se och höra Giuseppe Verdis Don Carlos, men blev mera fascinerad av att följa med vad som hände i orkesterdiket än på scenen. Senare studerade han cello, piano och orkesterdirigering vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi. Han kompletterade sina dirigentstudier genom att delta i mästarkurser vid L’Accademia Musicale Chigiana-institutet i Siena. 1994 vann han första pris i Nordiska dirigenttävlingen i Bergen.
Lintu är en av sin generations mest betydande dirigenter. På estraden har han en egen stil och energi som kombinerad med innovativa infallsvinklar gjort honom hyllad av såväl kritiker som lyssnare jorden runt.
http://www.hannulintu.fi/
Ilya Gringolts
Ilya Gringolts (f. 1982) är en ryskfödd, i Zürich bosatt violinist. Han anses vara en av vår tids absoluta toppmusiker. År 1998 var han den yngsta deltagare någonsin som tilldelats första pris i den internationella Paganini-tävlingen. Han arbetar som professor i violin vid konstuniversitetet i Zürich och som lärare vid Accademia Chigiana -institutet i Siena.
I Gringolts repertoar finner man såväl orkester- och kammarmusik som vår tids musik. Han är intresserad av historisk framförandepraxis. Enligt brittiska The Guardian har Gringolts ”en av violinvärldens mest nyfikna hjärnor”.
Under konsertsäsongen 2022–2023 uppträder Ilya Gringolts som solist med bland annat radioorkestrarna i Bayern, Wien och Berlin, i Helsingfors och Oslo, och med Taiwans nationella symfoniker. I Elbphilharmonie i Hamburg dirigerade han från konsertmästarens stol kammarorkestern Camerata Bern.
I Helsingfors stadsorkesters konsert är Gringolts solist i Frank Martins Polyptyque. Verket fanns på programmet också då Gringolts och Australiska kammarorkestern ACO, vars gästande konstnärliga ledare han är, i februari gjorde en turné på Australiens östkust. Kritikerna hyllade Gringolts tolkning av Polyptyque. Man påminde om att verket är skrivet för Yehudi Menuhin men att Gringolts gör något helt eget med musiken. ”Gringolts virtuositet är på sin mammas gata i Martins själsligt upplyftande mästerverk.” För lyssnaren rörde det sig om en oförglömlig upplevelse: ”Gringolts tog oss med på en resa man önskar varit oändlig. Slutresultatet var hisnande. Han tacklade alla utmaningar utan minsta problem. En bländande triumf.”
https://www.ilyagringolts.org/
Richard Wagner: Uvertyr och Långfredagsundret ur Parsifal
Richard Wagner (1813–1883) började grubbla på Parsifals ämne våren 1857. Han arbetade dock då på Siegfried och Tristan och Isolde, och blev sedan inspirerad att skriva Mästersångarna i Nürnberg. Parsifals kompositionsarbete startade först hösten 1877; partituret fullbordades i januari 1882. Wagners sista opera hade premiär i Bayreuth våren 1882. Verket var skrivet uttryckligen för det operahus Wagner själv hade ritat, och han tillät inte att Parsifal fick framföras på andra operascener. Detta villkor togs senare ur bruk.
Ämnet utgår mycket fritt från Wolfram von Eschenbachs (ca. 1160-ca. 1220) medeltida epos Parzival. Berättelsen kretsar kring det runda bordets riddare och legenden om Graal, bägaren i vilken samlat blod ur den korsfäste Kristus sår. Wagners libretto har ibland upplevts som problematiskt emedan han kombinerat ett kristet bildspråk med starkt erotiska nyanser. Musiken är förtrollande vacker på ett sätt som påverkat flera tonsättare, exempelvis Mahler, Berg och Sibelius. Enligt Pierre Boulez innehåller Parsifal Wagners mest progressiva musik, och operan som helhet anser han vara ett av alla tiders mest förunderliga musikverk.
I konserten framförs ur operan uvertyren och Långfredagsundret. I likhet med Wagners övriga operor presenterar uvertyren verkets mest betydande ledmotiv, i detta fall motiven förknippade med nattvarden, Graal och tron. Inom dessa ledmotiv finner man bl.a. sårets och själaångestens motiv. Långfredagsundret spelas i operans tredje akt efter att Parsifal smorts och blivit Graalriddarnas nya ledare. Stämningen är andaktsfull, högtidlig. Vi bevittnar ett stort mysterium.
Frank Martin: Polyptyque för violin och två stråkorkestrar
Schweizaren Frank Martin (1890–1974) studerade matematik och musik före han började arbeta som cembalist, pianist och dirigent. Som tonsättare hade han till en början svårt att finna sin egen röst. På 1930-talet bekantade han sig med Schönbergs 12-tolvsteknik. Med den som utgångspunkt skapade han ett tonspråk som förenade element ur nyklassicism och modernism. Uruppförandet av verket Petite symphonie concertante i Zürich våren 1946 innebar hans genombrott. Samma år flyttade Martin till Nederländerna där han bodde till sin död. I det skedet var han en internationellt känd tonsättare som hade komponerat beställningsarbeten åt bland annat dirigent Paul Sacher, cembalist Isabelle Nef och Lincoln Center i New York.
Martin växte upp i en kalvinistisk familj och skrev flera verk som reflekterar hans djupa religiositet. Många anser att hans sena verk Polyptyque (1973) för violin och två stråkorkestrar är en av 1900-talets mest verkningsfulla religiösa kompositioner. Det skrevs för att uppmärksamma Internationella musikrådets 25-årsjubileum och uruppfördes i Lausanne hösten 1973. Zürichs kammarorkester leddes av Edmond de Stoutz, Verket är tillägnat Yehudi Menuhin som var uruppförandets solist.
Verket har som utgångspunkt en polyptyk, en andlig målning i flera paneler, som Martin hade sett i Siena. De sex satserna i Martins komposition beskriver påskens händelser från palmsöndagen till Jesu uppståndelse. Soloviolinen representerar såväl Jesus som en evangelist som för berättelsen framåt. I likhet med Bachs Matteuspassion – ett verk Martin hade hört då han varit 11 och blivit djupt påverkad av – representerar stråkorkestrarna såväl lärjungarna som folkmassan som först firar Jesus ankomst till Jerusalem och sedan kräver att han skall korsfästas. Den fjärde satsen alluderar till Bachs berömda Chaconne för soloviolin.
Einojuhani Rautavaara: Symfoni nr 7 "Angel of Light”
Einojuhani Rautavaara (1928–2016) var alltid beredd att pröva olika kompositionsstilar. Också hans symfoniserie reflekterar ett öppet sinne. Debutsymfonin är nyklassisk, symfonierna två och fyra modernistiska, trean brucknersk, sexan programmatisk. Den femte symfonin står redan nära det nyromantiska, episka grepp som präglar de två sista symfonierna.
Den sjunde symfonin (1994) skrevs på beställning av Bloomingtons symfoniorkester. Efter uruppförandet reviderade Rautavaara verket, och senare ersatte han originaltiteln Bloomington Symphony med Angel of Light. HSO:s och Leif Segerstams CD-inspelning av den nya versionen blev en kommersiell succé och tilldelades skivpris. Skivan gjorde Rautavaara internationellt berömd.
Angel of Light utgör en del av tonsättaren ”ängelserie”, kompositioner i vilkas titlar man finner ordet ängel. Rautavaara anmärkte: ”Det rör sig inte om änglar som hör hemma i barnsliga sagor utan om en uråldrig tradition och människosläktets ständiga följeslagare, en arketyp.”
Symfonin beskrev tonsättaren så här: ”Den första satsens episka musik drivs två gånger till en kulmination, ett stort hymnmotiv (det är som om det sannerligen var försett med vingar) som dock alltid klipps av, som om stora krafter inte ännu var redo att träda fram. Det finns alltså en beställning för den andra satsens våldsamma kraftyttring som sprids åt flera olika håll; texturerna växlar tätt. I satsens slut kontrasterar hymnmotivets variationer i vibrafon och harpa mot trumpetens arga kommentarer och hela orkesterns utbrott. Situationen ser ut att lämnas öppen och vi går genast in i den tredje satsen som skall framföras come un sogno – ’som en dröm’. Finalen öppnar med bleckens förkunnande klangpelare. Ett sjungande recitativ börjar spinna i stråkarna. Det stiger allt högre och högre upp mot ljuset och drar med sig allt mera av orkestern, och på sin högsta punkt stillas det för att variera hymnmotivet i breda melodiska bågar.”
