Den isländska superstjärnan Anna Thorvaldsdottir är säsongens residenstonsättare. Det konstnärliga ledarteamet slår upp dörrarna till en ny konserthöst.
Nu hade vi tur! Musikvänner i Helsingfors behöver inte resa till New York, Berlin eller Paris. Nu är det möjligt att höra en av vår tids mest intressanta tonsättares musik live bara genom att gå till konsertsalen i hemstaden. Aeriality är Thorvaldsdottirs klingande visitkort. ”Jag skulle resa långt för att höra detta verk.” (Ateş Orga, Classical Source)
Johannes Brahms andra symfoni har funnits i Helsingfors stadsorkesters repertoar i över hundra år. Hur klingar Brahms soligaste symfoni då den tolkas och upplevs av HSO:s musiker tillsammans med sin chefsdirigent Jukka-Pekka Saraste?
Johannes Brahms: Symfoni nr 2
Johannes Brahms (1833–1897) bana som symfoniker blev onödigt tuff efter att Robert Schumann i en hyllningsartikel om det blott 20-åriga tonsättarlöftet skrivit att man kunde vänta sig lika mycket av honom som av självaste Beethoven. Avsikten var säkert god. Men Brahms, som alltid led av svår självkritik, såg det nu som sin plikt att komma emot kollegernas och publikens förväntningar. Ribban var högt ställd, Brahms sade sig känna ”en jättes steg” bakom ryggen. Han tillbringade två årtionden på att skissa och korrigera och arbeta med annat före han år 1876 pressade fram sin första symfoni. Men sedan var porten öppnad: den andra symfonin (D-dur, opus 73) skrevs redan följande sommar.
Varje takt i den första symfonin utandas slit och brottning med förväntningarna om en ny Beethoven. Den andra symfonin däremot är som en hyllning till det lättsamma livet. Det är uppenbart att Brahms här lät sig inspireras av landskapet vid Wörthersee i Pörtschach, där han hade sin sommarbostad. Sommaren därpå gav samma landskap upphov till violinkonserten.
Jämfört med Brahms tidigare musik är den andra symfonins atmosfär mera klar och rofylld. Åt sin förläggare Fritz Simrock skojade tonsättaren: ”Symfonin är så melankolisk att ni inte kommer att klara av den. Jag har aldrig komponerat något lika sorgligt. Partituret bör tryckas med sorgkant.” Detta är mycket sagt av en man som dock skapat sådana melankolins höga visor som Tysk själamässa (1868) och Altrapsodi (1870).
Symfonin uruppfördes den 30.12.1877 och blev en braksuccé. På publikens begäran gavs den tredje satsen som encore. Symfonin har de traditionella fyra satserna och har ibland kritiserats för att vara obalanserad: de två första satserna upptar ca 30 minuter av det 45 minuter långa verket. Men den rustikt dansande tredje satsen och den festligt kulminerade finalen är perfekt anpassade stämningarna i den andaktsfulla första satsen och den ställvis kromatiskt färgade, allvarsamma andra satsen.
