Återförening

Anna Thorvaldsdottir: Aeriality

Under de senaste 20 åren har Island i allt högre grad etablerat sig som den europeiska konstmusikens centrum. Landet som har en mindre folkmängd än Helsingfors har gett upphov till ett häpnadsväckande antal succéhistorier i musiken. Björk och Sigur Rós skapar konstpop medan fördomsfria visionärer som Jóhann Jóhannsson (1969–2018), Daníel Bjarnason (f. 1979) och den Oscar-belönade Hildur Guðnadóttir (f. 1982) kombinerar ljudkonst med ett symfoniskt grepp. Inom orkestermusiken är det mest kända isländska namnet troligen Anna Thorvaldsdottir (f. 1977), Helsingfors stadsorkesters residenstonsättare säsongen 2025–26.

Aeriality skrevs på beställning av Islands symfoniorkester och uruppfördes i november 2011. Verket har framförts i redan sju länder på över 40 orkesterkonserter; ikväll spelas det för första gången i Finland. Aeriality är ett paradexempel på Thorvaldsdottirs stil  som står nära fälttekniken i György Ligetis (1923-2006) orkestermusik: enorma klangkolosser rör sig framåt, lika orubbligt som lava. Klangbilden låter orörlig, men i verkligheten kryllar kompositionens textur av inre liv och mikroskopiska skeenden. Den musikaliska massan väller fram långsamt men obevekligt.

Verkets titel är en ordlek som kombinerar luft (aerial) och verklighet (reality). Thorvaldsdottir har förklarat att orden samtidigt är metaforer för en ouppnåelig sky och en konkret jord. Enligt tonsättaren uttrycker Aeriality den känsla av lätthet som kommer med en total frihet, men även den ångest som uppstår då man är på drift utan att vara förankrad. Den harmoniska mattan söker sig utan brådska mot en klimax i vilken tiotals fragment strålar samman för att bilda ett jättelikt melodifragment. Höjdpunkten glider nästan oförmärkt förbi. Elementen skiljer sig igen från varandra, harmonierna smulas sönder och den klingande verkligheten försvinner i horisonten.

Samy Moussa: Stasis for eight spatialised French horns with gongs 

Ensemble:
Ville Hiilivirta
Joonas Seppelin
Ruben Buils Garcia
Mika Paajanen
Sam Parkkonen
Miska Miettunen
Jonathan Nikkinen
Jaakko Välimäki

Samy Moussa (f. 1984), född i Montreal och bosatt i Berlin, är känd för en musik som närmar sig neoromantiken och för samman olika musikkulturer och forna myter. Hans mest betydande verk är symfonin Concordia (2017), violinkonserten Adrano (2019), oratoriet Antigone (2020) och trombonkonserten Yericho (2023). Stasis for eight spatialised French horns with gongs (2018) skrevs för Bayerns statsoperas hornsektion och uruppfördes i Michaelskyrkan i München under Moussas ledning. Stycket får nu sin Finlandspremiär. I Stasis eftersträvar Moussa att visa oss ”ett rum utan tidsdimensioner – ett rum som ger oss en chans att känna vad som sker globalt”.

Stasis för samman två forna musiktraditioner: den judiska shofaren och tibetanska slaginstrument. En shofar är ett blåsinstrument tillverkat av en bagges horn. Det används i religiösa ritualer, framförallt under Rosh Hashana som avslutar Jom kippur. Det tibetanska elementet framträder i verket mest som en tanke. Moussa hade redan inlett kompositionsarbetet då han stötte på en notbild som var så nött av tidens tand att dess exakta betydelse för länge sedan gått förlorad. ”Det är sällan jag inspireras av någonting utanför musik”, säger Moussa, ”men partituret påverkade mig helt konkret. Dess skönhet berörde mig djupt. Jag förstod ingenting av manuskriptet och hade ingen aning om hur det lät, men det talade till mig.”

Stasis består av tre partier som spelas utan paus. I det första partiet skapar stillastående, laddade harmonier en vibrerande stämning. Harmonierna finner aldrig en verklig vila. I början av det andra partiet täcks de av en tam-tams kraftfulla dån. Då larmet tystnat stiger harmonierna fram på nytt i form av ensamma, förkunnande fanfarer. I det sista partiet utgör hornen åter en enhetlig grupp. Deras utrop är nu mera självständiga och tillspetsade. I bakgrunden hörs dova, oregelbundna slag på en gong.

Anna Clyne: Prince of Clouds

Anna Clyne (f. 1980) är född i England och bosatt i New York. Hon blev tidigt en av de intressantaste samtida tonsättarna tack vare sina elektroakustiska kammarmusikverk. Det slutliga genombrottet skedde med Night Ferry (2012) som skrevs för Chicagos symfoniorkester. Clyne stärkte sina positioner med orkesterstycket This Midnight Hour (2015) och framförallt cellokonserten Dance (2019). Clyne är i själva verket mest känd för sina solistiska konserter som har uruppförts av bland annat violinist Pekka Kuusisto, klarinettist Martin Fröst, cellist Yo-Yo Ma och saxofonist Jess Gillam.

Clynes första solistiska verk är Prince of Clouds (2012) för två violiner och stråkorkester. Det uruppfördes under Michael Sterns ledning på IRIS Orchestras konsert i Germantown, Tennessee. Inspelningen gav år 2015 Clyne en nominering för Grammy-priset för bästa nya verk.

Prince of Clouds är ett verk i en sats och cirka 15 minuter långt. Det gestaltar hur musikalisk kunskap, kunnande och inspiration förs vidare. Musiken formar sig som en serie repliker mellan solisterna som imiterar varandra, lägger till egna kommentarer eller fortsätter där den andra slutade. Orkestern fungerar som en bakgrundskör som bidrar med anmärkningar och mellanrop.

Prince of Clouds skrevs för Jennifer Koh och hennes mentor Jaime Laredo. Båda spelade i uruppförandet. Clyne skriver: ”Solisternas och orkesterns dialog framträdde för mig som en kedja av generationer. Att arbeta med så här virtuosa, passionerade och unika musiker utgör även det en del av denna musikaliska kedja.”

Johannes Brahms: Symfoni nr 2

Johannes Brahms (1833–1897) bana som symfoniker blev onödigt tuff efter att Robert Schumann i  en hyllningsartikel om det blott 20-åriga tonsättarlöftet skrivit att man kunde vänta sig lika mycket av honom som av självaste Beethoven. Avsikten var säkert god. Men Brahms, som alltid led av svår självkritik, såg det nu som sin plikt att komma emot kollegernas och publikens förväntningar. Ribban var högt ställd, Brahms sade sig känna ”en jättes steg” bakom ryggen. Han tillbringade två årtionden på att skissa och korrigera och arbeta med annat före han år 1876 pressade fram sin första symfoni. Men sedan var porten öppnad: den andra symfonin (D-dur, opus 73) skrevs redan följande sommar. 

Varje takt i den första symfonin utandas slit och brottning med förväntningarna om en ny Beethoven. Den andra symfonin däremot är som en hyllning till det lättsamma livet. Det är uppenbart att Brahms här lät sig inspireras av landskapet vid Wörthersee i Pörtschach, där han hade sin sommarbostad. Sommaren därpå gav samma landskap upphov till violinkonserten.

Jämfört med Brahms tidigare musik är den andra symfonins atmosfär mera klar och rofylld. Åt sin förläggare Fritz Simrock skojade tonsättaren: ”Symfonin är så melankolisk att ni inte kommer att klara av den. Jag har aldrig komponerat något lika sorgligt. Partituret bör tryckas med sorgkant.” Detta är mycket sagt av en man som dock skapat sådana melankolins höga visor som Tysk själamässa (1868) och Altrapsodi (1870).

Symfonin uruppfördes den 30.12.1877 och blev en braksuccé. På publikens begäran gavs den tredje satsen som encore. Symfonin har de traditionella fyra satserna och har ibland kritiserats för att vara obalanserad: de två första satserna upptar ca 30 minuter av det 45 minuter långa verket. Men den rustikt dansande tredje satsen och den festligt kulminerade finalen är perfekt anpassade stämningarna i den andaktsfulla första satsen och den ställvis kromatiskt färgade, allvarsamma andra satsen.

Kreeta-Julia Heikkilä

Violinist Kreeta-Julia Heikkilä har uppträtt som kammarmusiker och solist på flera internationella festivaler i Europa, Sydkorea, Amerika och Ryssland. Hon har uppträtt med flera finländska orkestrar.  Utomlands har hon varit bland annat Danmarks kammarorkesters, iPalpiti Orchestras och Fairbanks symfoniorkesters solist. År 2022 debuterade hon i Musikhuset i Helsingfors som EU:s ungdomsorkesters solist.

Heikkilä har arbetat som Vasa stadsorkesters, Danmarks radios kammarorkesters och Oulu Sinfonias konsertmästare. Hon har arbetat som gästande konsertmästare såväl i Finland som utomlands, bland annat i BBC:s symfoniorkester i London. Ifjol fick hon tjänsten som Helsingfors stadsorkesters 2. konsertmästare. Heikkilä har grundat Helsinki Chamber Music Festival och konsertserien Minimalia och arbetar som bådas konstnärliga ledare. Hon uppträder tillsammans med cellist Jaani Helander och pianist Jaan Ots i Trio Teos.

Heikkilä arbetar vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi som timlärare i violin och kammarmusik. Om somrarna ger hon mästarkurser i bland annat Raudaskylä och Joutseno. Heikkilä inledde sina violinstudier 5 år gammal som Géza Szilvays elev vid Östra Helsingfors musikinstitut. Senare lärare har varit bland annat Tuomas Haapanen, Mi-kyung Lee, Päivyt Meller, Tero Latvala, Jan Repko och Tim Frederiksen. Heikkiläs violin är en Michele Deconet som ägs av Helsingfors stadsorkesters vänförening Pro Filharmonia.

Pekka Kuusisto

Pekka Kuusisto (f. 1976) är en av Finlands mest kända och mest internationellt framgångsrika musiker. I och med öppningskonserten för säsongen 2025/26 inleder Kuusisto sitt tredje år som Helsingfors stadsorkesters första gästartist och medlem i det konstnärliga ledarteam som planerar orkesterns program. I HSO:s konserter uppträder Kuusisto som dirigent och violinsolist. Dessutom leder han ibland orkestern genom att spela violin istället för att använda en taktpinne.

”I och med denna säsong avslutas mitt treåriga arbete som orkesterns förste gästdirigent. Jag vill tacka orkestern, lyssnarna och organisationen för en väldigt lärorik period”, säger Kuusisto.

Pekka Kuusisto växte upp i en musikersläkt och började spela violin då han var tre år gammal. Kuusistos solistkarriär tog fart på allvar i och med segern i den internationella Jean Sibelius-violintävlingen 1995. Därefter har han i accelererande takt fått arbetserbjudanden från olika håll av världen. För tillfället har Kuusisto en fast anställning i inte endast Helsingfors utan även Oslo (Norges kammarorkester), Göteborg (Göteborgs Symfoniker) och Bremen (Deutsche Kammerphilharmonie).

Kuusisto är känd för sitt orädda och innovativa musikerskap. Repertoaren går från folkmusik och klassisk musik till musik som saknar genrebenämningar. Han kombinerar, skapar nytt och rör sig fritt mellan olika konstarter för att förnya konserttraditioner och musikernas och publikens växelverkan. Som exempelvis instrumentalist och – numera allt oftare – dirigent respekterar han även kärntraditionen.

Kuusistos violin är en privatägd Antonio Stradivari ”Scotta” (1709). Den är utlånad via auktionskammaren Tarisio.

Jukka-Pekka Saraste

Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.

Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”

Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.

Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.

För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.

www.jukkapekkasaraste.com