Beethoven 250

Susanna Mälkki är född i Helsingfors, där hon även tillbringade sin ungdom. Hon har vuxit upp ackompanjerad av Helsingfors stadsorkester: som liten gick hon på orkesterns konserter med sin familj, och som ung musikstuderande följde hon noggrant med orkestermusikernas arbete och världens bästa solisters uppträdanden. År 2004 fick hon för första gången dirigera orkestern. Hösten 2016 inledde hon sitt arbete som orkesterns 13. chefdirigent.

Vägen till dirigent tog sats från Sibelius-Akademins och Stockholms Edsberg-instituts celloklasser. Mälkki segrade i Åbo nationella cellotävling och blev Göteborgs symfonikers solocellist. Redan tidigt var hon dock intresserad av att få dirigera. I Stockholm dirigerade hon en ensemble med orkesterelever. Nästa gång fick hon dirigera samma skolas kammarorkester i närvaro av Sveriges radios symfoniorkesters dåvarande chefdirigent Esa-Pekka Salonen. I det ögonblicket stod det klart för Mälkki att hon hade funnit sin verkliga passion. Den känslan har inte försvunnit.

Mälkki gjorde sitt genombrott på Helsingfors festspel år 1999. Hon fick sin första tjänst som musikalisk ledare för Stavangers orkester. Som konstnärlig ledare för den legendariska orkestern för ny musik, Ensemble Intercontemporain (2006-2013) befäste hon sitt rykte som en suverän tolkare av vår tids musik.

Mälkki har dirigerat flera av världens bästa orkestrar såsom Amerikas s.k. Big Five-orkestrar, Concertgebouw i Amsterdam, Berlins filharmoniker och Londons symfoniker. Hon har gästat bl.a. Metropolitan i New York, operan i Paris, La Scala i Milano och Staatsoper Wien. Hösten 2017 inledde hon sitt arbete som Los Angeles filharmoniska orkesters första gästdirigent. År 2017 valde tidningen Musical America Mälkki till Årets dirigent.

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9 ”Ode till glädjen”

Ludwig van Beethoven (1770–1827) skulle sannolikt ha blivit en odödlig tonsättare redan tack vare sina 32 pianosonater, ca 15 violinsonater, pianotrios, kvartetter, otaliga solosånger och flera mindre verk. Men även om all annan av hans musik skulle gå förlorad skulle enbart den nionde symfonin (1817-1824) säkra Beethovens plats som en av de allra största. Med sin sista symfoni skapade han ett verk som annonserar en epoks höjdpunkt och avslutning, men samtidigt utgör en aldrig sinande inspirationskänsla för alla kommande tonsättargenerationer.

Beethovens nia är ett av den västerländska konstmusikens mesta centrala verk - kanske rentav det centralaste. Detta beror inte enbart på den sista satsen, ty även de tre satser som kommer före är mästerverk. Forskaren Jan Swafford har beskrivit hur Beethoven i den första satsen för i graven den heroiska individ som dök upp i Eroica, bara för att i finalen låta denne återuppstå som en hela mänskligheten enande kraft.

Scherzot, Beethovens största och längsta, har en tragisk karaktär. Den långsamma satsen präglas av tonsättarens mest brett anlagda melodik. I finalen sjunger fyra solister och en stor kör Friedrich Schillers dikt Ode till glädjen, en hyllning till universell samhörighet. Beethoven hade planerat finalen i över 30 år före han skrev den nionde symfonin och i ett slag omdefinierade musikens gränser.

Trots att vare sig Schiller eller Beethoven avsåg det har verket framförallt under 1900-talet använts för att uttrycka även geopolitiska gränser. Det har utnyttjats av bl.a. nazisterna på 1930-talet, Sovjet-epokens kommunister och det delade Tysklands gemensamma olympiska lag. Melodin var Rhodesias nationalhymn och Perus terroristledare Presidente Gonzalos favoritsång. Symfonin var ett de få västerländska musikverk som fick spelas i det slutna Kina. Då symfonin framfördes på Berlinmurens ruiner byttes ordet freude (glädje) ut till freiheit (frihet). Idag är Ode till glädjen Europeiska unionens icke-officiella nationalsång.