Bella Miah

Ludwig van Beethoven: Coriolan-uvertyr 

Musik för scenen vållade Ludwig van Beethoven (1770–1827) enbart huvudvärk. Att ro iland operan Fidelio (1810) var ett trögt göra, och han var aldrig nöjd med slutresultatet. Till och med uvertyren fick olika versioner av vilka först den fjärde fick duga. Musiken till pjäserna Egmont (1810), Atens ruiner (1811) och Husets invigning (1822) har helt fallit ut ur repertoaren bortsett från uvertyrerna. Kanske Beethoven bara inte ville underkasta sig textens krav och splittra den musikaliska laddningen. Med sina homogena dramaturgiska bågar är hans uvertyrer förvisso snarlika tondikter. 

Konsertuvertyren Coriolan (1807) är inspirerad av en pjäs med samma titel av Heinrich Joseph von Collin och handlar om den romerska aristokraten Gaius Marcus Coriolanus som förlorar medborgarnas gunst. Han lämnar förbittrad staden och återvänder lierad med ett fiendefolk. I William Shakespeares pjäs Coriolanus blir han mördad. I Collins version begår han däremot  självmord då han inte förmår stå emot modern och hustrun som vill att han lägger ner vapnen. Då pjäsen kom ut uppfattades Coriolan som en symbol för Napoleon, vars erövringståg först hade börjat.

Beethoven låter bli att understryka intrigens vändningar med enkelt förståeliga effekter på det sätt exempelvis Richard Strauss gör i sina tondikter nära hundra år senare. Trots detta kan man   säkerligen höra huvudtemat som Coriolans stolthet och vrede, och det melodiska durtemat som kvinnogestalternas till fred uppmanande mildhet. 

Béla Bartók: Den sällsamme mandarinen, svit op. 19

Första världskriget rubbade konstmusikens grundvalar för gott. Romantisk klangfullhet, stolt nationalkänsla och ohöljd känslosamhet ersattes av kall pessimism och industriella och urbana ljud. Den moderna musiken speglade människans roll som en passiv betraktare av livlösa maskiner som med dunder och stånk beredde väg för framtida dystopier. 

I slutet av kriget hade Österrike-Ungern splittrats och den nya högerregeringen övervakade noga vad sådana vänsterartister som Béla Bartók (1881–1945) sysslade med. Bartók hade dragit sig undan till utkanterna av Budapest för att repa sig från spanska sjukan. Han saknade elektricitet, rinnande vatten och tillräckligt med näring. I dessa omständigheter skrev han Den sällsamme mandarinen (1918–1919), en ”grotesk pantomim” som skildrar människan som en ren bruksvara underkastad ett ansiktslöst maskineri.

Baletten bygger på en berättelse (1916) av författaren Menyhért Lengyel och är förlagd till storstadens dunkla gränder, till en bordell där intet ont anande män blir förförda, rånade och slängda tillbaka ut på gatan. En gång anländer till dörren en kines, en mandarin, som den charmerande flickan förför med sin dans. Skurkarna runt hörnet väntar in sin chans men mandarinen gör motstånd. Trots att han blir både knivhuggen och hängd lyckas han förbli vid liv för att få sin lust tillfredsställd. Konsertsviten (1927) innehåller hälften av balettens musik. Den kulminerar i en våldsam scen i vilken mandarinen jagar flickan med blod flödande ur sina sår. 

Joseph Haydn: Berenices scen för sopran och orkester 

Joseph Haydns (1732–1809) rykte spreds runtom Europa trots att han i nästan 30 års tid arbetade mer eller mindre exklusivt för den ungerske furst Esterházy och dennes hovorkester. Så fort tjänsteförhållandet år 1790 tog slut fick Haydn beställningar från olika håll av Europa samt en personlig inbjudan till London där han fick en hjältetonsättares mottagande. Han utnämndes dessutom till hedersdoktor vid Oxfords universitet. 

Haydns kreativitet blomstrade på ett nytt sätt eftersom orkestrarna i England var större, av bättre kvalitet och mera mångsidiga och publiken mera mottaglig än i Wien. Under sina två London-vistelser skrev han bland annat de 12 sista symfonierna, operan L'anima del filosofo, flera solokonserter samt pianostycken. Konsertarian Scena di Berenice (1795) skrevs för att den i London bosatta stjärnsopranen Brigida Banti skulle få visa upp sitt kunnande. I sin dagbok antecknade Haydn att Bantis tolkning var ”bristfällig”. Han var dock uppenbart nöjd med själva konserten och verket som sådant. 1803 dirigerade han arian på nytt i Wien. Nu var solist Anna Milder vars röst han senare hyllade för att vara ”stort som ett hus”. 

Scenen är ur Metastasios libretto Antigono, ur dess tredje akt. Berenice är förlovad med Antigono trots att hon egentligen älskar hans son Demetrio. Demetrio vill vara trogen sin far och blir moraliskt så pressad att han bestämmer sig för att ta sitt liv. Berenice drivs till förtvivlan. Hon beklagar sitt öde och längtar efter att få dö tillsammans med sin älskade.

W. A. Mozart: Bella mia fiamma – Resta, o cara KV 528

I oktober 1787 hade W. A. Mozart (1756–1791) anlänt till Prag för att övervaka instuderingen av sin nya opera Don Giovanni. Han bodde i tonsättare František Dušeks och dennes hustrus, sopranen Josefína Duškovás villa utanför staden. Mozart hade lovat Dušková en konsertaria som byggde på texten Bella mia fiamma (Farväl, mitt livs ljus) i Niccolò Jommellis opera Cerere Placata (1772). Eftersom arian lät vänta sig låste Dušková in Mozart på sitt rum för att få honom att komponera. Mozart kom med ett motdrag: om Dušková inte på första försöket undviker de fällor han sätter in i arian river han sönder partituret. Dušková klarade av utmaningen med glans. Fem dagar efter Don Giovannis premiär antecknade Mozart arian i sin verkförteckning. 

Historien om hur arian blev till skrevs ner av Mozarts son Karl Thomas år 1856. Arians tillkomstdatum är rätt, men i övrigt backas historien inte upp av fakta. Det är fullt möjligt att Mozart skrev en aria för en stjärnsopran i stil med Duškova så att denne skulle få briljera i kromatiska glidningar och stora intervall som uttrycker förtvivlan och sorg. Det finns dock ingen vettig förklaring till varför Duškova skulle ha önskat sig en aria för en mansgestalt till en text ur en dåligt känd opera. 

I arian tar Titano, det forna Iberiens konung, ett bitterljuvt avsked av sin älskade Proserpina, dotter till Siciliens drottning Cerere. Cerere har dömt Titano till döden eftersom denne vågat fria till Proserpina. 

Joseph Haydn: Symfoni nr 103 Ess-dur ”Pukvirveln”

Symfonin brukar uppfattas som konstmusikens paradgenre, en form som endast de största av mästare kan ingjuta symmetri och inre logik. Uppfattningen är romantisk: ännu på 1700-talet var en symfoni oftast samma som en operauvertyr, en kort stämningsbit i vilken teman och melodier ur den kommande operan presenterades som ett potpurri. Symfonin blev ett självständigt konsertverk i flera satser först i och med Joseph Haydn. I och för sig brydde sig inte han heller om en symfonisk enhet, detta till skillnad från exempelvis hans elev Beethoven. För att inte tala om Sibelius hundra år senare. 

Haydns populäraste symfonier har titlar liksom för att man skall kunna skilja åt dem från varandra. Symfonierna var avsedd att spelas bara en gång, och inte ens Haydn själv numrerade dem. Han har över 10 symfonier i Ess-dur, bland annat ”Filosofen” (nr 22), ”Skolmästaren” (nr 55) och ”In Nomine Domini” (nr 84). Den i London år 1795 fullbordade Ess-dursymfonin har senare fått ordningssiffran 103 samt titeln ”Pukvirveln” på grund av sin inledande effekt som förbluffade samtiden. 

Det finns fyra satser. Efter inledningens pukvirvel kommer ett tema som påminner om Dies Irae-melodin. Den ur djupen uppåt klättrande introduktionen leder till den egentliga huvudsatsen. I slutet kommer en överraskande vändning: pukvirveln återvänder. Den andra satsen varierar omväxlande två olika teman. Den tredje satsen är en ländler. I trion klingar för Haydn då rätt nya instrument, klarinetter. I finalen sporrar hornets tema hela orkestern till en hurtig slutspurt.

Adam Fischer

Den i Budapest år 1949 födda Adam Fischer är en av vår tids stora dirigenter och en aktiv förespråkare för människorätt och demokrati. Han har varit Danmarks kammarorkesters chefdirigent sedan år 1998. Tillsammans med orkestern har han spelat in bland annat alla symfonier av Mozart, Beethoven och Brahms. För en tid sedan har han spelat in Haydns Paris- och London-symfonier.

Fischer gjorde sitt internationella genombrott år 1978 då han ersatte den österrikiska dirigentlegenden Karl Böhm i ett framförande av Fidelio på Bayerische Staatsoper. Sedan dess har Fischer lett operauppsättningar på flera kända operahus. Han har en speciellt nära relation till Wiener Staatsoper och är dess hedersmedlem.

År 1987 grundade Fischer Österreichisch-Ungarische Haydn Philharmonie, en orkester bestående av musiker från hans två hemland. Tillsammans med den har han spelat in Haydns alla 104 symfonier. Fischer har grundat även Budapests Wagner-dagar och fungerar som festivalens konstnärliga ledare.

På sistone har Fischer samarbetat med bland annat Orchestra of the Age of Enlightenment i London, Wiens filharmoniker och Mahler Chamber Orchestra.

Fischer dirigerade HSO för senast tre år sedan. Han har lett orkestern redan på 1970- till 1990-talen i flera konserter i Finlandiahuset med såväl wienklassisk som ungersk musik på programmen.

Miah Persson

Den svenska lyriska sopranen Miah Persson (f. 1969) är specialiserad på Mozarts operaroller och har uppträtt i världens ledande operahus. År 1998 debuterade hon som Susanna i Figaros bröllop varefter hon anställdes som solist vid Sveriges kungliga opera. Hennes internationella genombrott blev titelrollen i Alessandro Scarlattis Griselda på Lindenoper i Berlin år 2000. År 2009 debuterade hon på Metropolitan i New York, där hon senare sjungit Fiordigli i Così fan tutte, Greta i Hans och Greta och Pamina i Trollflöjten.

Andra höjdpunkter i karriären har varit Zerlina i Don Giovanni på Covent Garden i London, titelrollen i Monteverdis Poppeas kröning och Guvernanten i Brittens Skruvens vridning på La Scala i Milano samt flertalet roller i uppsättningar på bl.a. Wiener Staatsoper, Glyndebournes operafestival, Théâtre Champs Élysées i Paris, Hamburgische Staatsoper och Bayerische Staatsoper.

Under denna konsertsäsong sjunger Persson orkestersånger av Richard Strauss med RAI-orkestern i Torino. Hon uppträder också som solist i både Mozarts c-mollmässa med Tammerfors filharmoni och Beethovens nionde symfoni med Stockholms kungliga filharmoniker på Beethovenfestivalen i Konserthuset i Stockholm.

Före sina sångstudier vid Stockholms operahögskola studerade Persson rätts- och socialvetenskaper. År  2011 utnämndes hon av Sveriges konung till hovsångerska.