Blåvita toner

Jouni Hirvelä: Minnesspår

Jouni Hirvelä (f. 1982) har studerat vid Sibelius-Akademin och i Berlin. Av hans lärare kan nämnas Veli-Matti Puumala och Elena Mendoza. Hirvelä har deltagit i mästarkurser ledda av bland annat Kaija Saariaho och Chaya Czernowin. År 2017 tilldelades han första pris i Irino-kompositionstävlingen i Japan och år 2002 juryns specialpris i Ise-Shima-kompositionstävlingen i Japan. Hans verk har framförts på festivaler för ny musik i Finland och Tyskland. 

Hirvelä har komponerat framförallt kammarmusik, soloverk och ljudinstallationer. Han har även skrivit bland annat orkesterstycket Vuolle (2014) och en konsert för blockflöjt (2018). Hirvelä favoriserar texturer som skapas med hjälp av ovanliga klanger och spel- och sångsätt. Fokus är på ljud och hur de behandlas. 

Hirvelä berättar följande om sitt nya orkesterstycke Muistijälkiä (Minnesspår):

”Muistijälkiä tar upp olika perspektiv på att minnas: minnet som en sinnesfunktion, att minnas avlidna, och att drabbas av minnesförlust. Jag ville skriva en textur i vilken de musikaliska händelserna lämnar efter sig spår, avspeglingar. I likhet med föränderliga minnesbilder förändras och omvandlas dessa minnesspår. 

Verket innehåller hänvisningar till Leevi Madetojas pianoverk Dödens trädgård. Han skrev det år 1918 till minnet av sin bror som dödades i inbördeskriget. Med hjälp av piano och celesta, och  texturer skapade av perkussionsinstrument med klockklang, försöker jag skildra gränslandet mellan liv och död och de sårbara stämningar som råder då en anhörig avlidit. 

Madetojas livs slutskede var tragiskt. Han hade problem med sin mentala hälsa och botade det med alkohol i så hög grad att han drabbades av minnesförlust. I dagboksanteckningar år 1943 skriver  han om sin amnesi och om hur den påverkar hans sätt att höra musik. Muistijälkiä avslutas med att  fragment ur Madetojas stycke försvinner under ett larm. Verket är beställt av Helsingfors stadsorkester och utgör en del av projektet Helsingfors-variationer.

Aarre Merikanto: Höstsonett

Om Savannah-la-Mar representerar en period då Aarre Merikanto ännu favoriserade ett senromantiskt uttryckt representerar Syyssonetti (Höstsonett) tonsättarens mogna modernistiska stil. Musiken är en personlig kombination av atonal expressionism och atmosfärisk impressionism. Uttrycket är så långt borta från sin tids finländska nationalromantik att det är svårt att tro att verket skrevs samma år som Sibelius populärt formade Suite Caractéristique och Leevi Madetojas romantiska Lyrisk svit. 

Syyssonetti fullbordades hösten 1922 jämsides med en annan orkestersång, Ekho. I ett brev till sin far Oskar Merikanto skrev tonsättaren: ”De är ju inte svåra, men inte heller lätta. Syyssonetti är mycket simpel, borttynande grå - dess effekt är helt beroende av stämningen. Man skall få fram gråheten, den grå melankolin i disigt väder.” 

Syyssonetti uruppfördes på Finlands tonkonstnärsförbunds konsert i Helsingfors. Solist var sopran Jennie Costiander och orkestern leddes av Toivo Haapanen. Mottagandet var avogt. En kritiker anmärkte att sångpartiet är omänskligt svårt, en annan att det inte går att förstå en musik som låter så här. 

Texten är av V. A. Koskenniemi (1885–1962) som skrev många populära klassicistiska och nationellt sinnade dikter. Finlandia-hymnens finska text är av Koskenniemi. Han var ideologiskt konservativ och öppet fientligt inställd till litterär modernism. I eftervärldens ögon har Koskenniemis rykte befläckats av hans verksamhet på 30- och 40-talen. Han beundrade såväl nationalsocialisterna som fascisterna och skrev en positiv bok om Nazi-Tyskland. Syyssonetti är dock en opolitisk dikt. Dess kärna utgörs av jagets upplevelse av existentiell ensamhet. Hösten ses som en symbol för ett avslutat livsskede. 

Aarre Merikanto: Savannah-la-Mar 

På 1920-luvulla tog Aarre Merikanto (1893–1958) ett enormt avstånd till såväl sin far Oskars arv som den inhemska nationalromantiken. Han började gynna expressionistiska gester, dissonanser, märkliga orkesterfärger och formlösningar med en helt egen logik. Samtiden skakade på huvudet, förståelsen lyste med sin frånvaro. Merikanto blev förbittrad och förstörde eller skar ut sidor ur vissa av sina manuskript. Samtidigt gjorde han sitt uttryck mjukare. För tonsättargenerationerna efter kriget var Merikanto den finländska modernismens martyr.

Merikantos tidiga produktion fick däremot ofta ett positivt mottagande. Detta gäller för även orkestersången Savannah-la-Mar. Den skrevs för sopran Aino Ackté som uruppförde verket på Helsingfors stadsorkesters konsert 7.1.1915. Dirigent var Georg Schnéevoigt. Ackté tyckte om verket och framförde det ofta, även utomlands. Partituret är ofullständigt bevarat och har senare kompletterats. På 1920-talet tog Acktés och Merikantos vänskap slut då Ackté vägrade sätta upp Juha, operan hon beställt av Merikanto.

Dikten Savannah-la-Mar är skriven av Bertel Gripenberg (1878–1947). Numera minns han honom bäst för att han var en elitist, antidemokrat och rasist. Under inbördeskriget idealiserade han våld alldeles öppet, och i sina dikter attackerade han socialister och vissa nationaliteter. Den tidiga dikten Savannah-la-Mar finns i samlingen Aftnar i Tavastland (1911). Diktens titel hänvisar till en stad på Jamaica. Dikten kan uppfattas som en helt romantisk fantasi som uppenbarligen är inspirerad av att staden drabbades av en orkan. Det är dock värt att minnas Jamaicas roll i kolonialismens historia: i Savannah-la-Mar idkades slavhandel.

I orkestersångens musik hörde samtiden influenser av impressionism och Richard Strauss. Till författaren Jalmari Finne hade Merikanto själv påpekat: ”Detta är sannerligen ingen finsk musik, och en sådan skulle inte ens passa den [texten]”. Musiken är senromantiskt melodramatisk och förebådar endast ställvis Merikantos kommande radikala uttryck.

Heidi Sundblad-Halme: Pan ja paimenet, Pan soittaa

Heidi Sundblad-Halme (1903–1973) var mångsidigt verksam inom den finländska tonkonsten. Förutom att hon skrev en omfattande produktion som består av bland annat flera orkesterverk hann hon arbeta som bland annat dirigent, pianist, musikpedagog och kulturjournalist. Sundblad-Halme är mest känd för att hon år 1938 tillsammans med sina kolleger grundade Helsingfors damorkester. Målet var att skapa ett samfund i vilket kvinnor kunde vara kreativa utan att behöva tyglas av patriarkala sociala normer. 

För Helsingfors damorkester skrev och arrangerade Sundblad-Halme en mycket stor repertoar. Hon var en perfektionist som gjorde flera olika versioner av sina verk och finslipade dem i det oändliga. Detta präglar också sviten Pan (opus 35) för koloratursopran, obligat flöjt och orkester. Verket blev stegvis till från slutet av 1940-talet till början av 1950-talet. Sviten har allt som allt fyra satser (Pan ja paimenet, Kimalaiset, Pan soittaa och Leivo laulaa) som från och med år 1946 spelades separat eller i olika kombinationer. De två sista satserna framfördes på Helsingfors damorkesters 10-års jubileumskonsert år 1948 med Meri Torkler, som ofta sjöng Sundblad-Halmes musik, som sopransolist. Hela sviten spelades på orkesterns 20-års jubileumskonsert. Denna gång var Kaija Weckström sopransolist. I båda konserterna spelade Eeva Jalavisto flöjtpartiet. Att kompositionsarbetet skedde i olika skeden avslöjas även av att satsernas texter är av olika poeter. Av de satser som framförs ikväll är Pan ja paimenet (Pan och herdarna) till sin karaktär en vokalis medan texten i Pan soittaa (Pan spelar) anges vara skriven av Toini Lönnqvist och Einari Vuorela. 

Antikens gud Pan är en central gestalt i Sundblad-Halmes av expressivitet och arkaisk naturmystik färgade orkesterproduktion. I sviten Pan är fokus helt följdriktigt på koloratursopranens och flöjtens lekfulla dialog. Den ackompanjeras av en för Sundblad-Halme karaktäristiskt färgstark orkestersats.

Leevi Madetoja: Symfoni nr 2 e-moll

I februari 1916 ledde Leevi Madetoja (1887–1947) i Helsingfors uruppförandet av sin första symfoni. Publik och kritiker gillade verket och Madetoja började snart skissa på en ny symfoni. Den avancerade dock trögt eftersom han börjat undervisa på Helsingfors musikinstitut och skriva recensioner för Helsingin Sanomat. Han måste också samtidigt arbeta på beställningsverk.

Sedan kom år 1918. Madetoja tillbringade största delen av våren i Helsingfors och man vet inte hur mycket han såg av inbördeskrigets händelser. I maj anlände två sorgebud från Viborg: rödgardister hade avrättat Madetojas bror Yrjö, och Madetojas kollega och vän Toivo Kuula hade avlidit efter ett skottintermezzo.

Den andra symfonin (e-moll, opus 35) fullbordades mot slutet av år 1918. Den uruppfördes på Helsingfors stadsorkesters konsert i december samma år under ledning av Robert Kajanus. Succén blev enorm. I Helsingin Sanomat skrev Evert Katila att symfonin var ”det mest anmärkningsvärda vår tonkonst har att uppvisa efter Sibelius monumentala serie”.

Samtiden tog inte på något sätt upp frågan om musikens relation till närhistoriens händelser, däremot tog man fasta på symfonins pastorala och reflektiva drag. Musiken vittnar dock på många sätt om den enorma chock inbördeskriget gett upphov till. Där F.E. Sillanpääs Det fromma eländet och Joel Lehtonens De döda äppelträden skildrar år 1918 med litterära medel gör Madetojas andra symfoni det i toner.

De pastorala dragen är mest framträdande i de två första satserna (Allegro moderato och Andante); andra satsens lockrop hade Madetoja hört sjungas av en vallflicka i Oulunsalo. Det bör dock noteras att båda satserna innehåller även hotfulla inslag. Den tredje satsen (Allegro non troppo) är en för tonsättaren ovanligt våldsam musik. Satsen kulminerar i en katastrof. Utan paus följer en mycket kort epilog (Andantino) som kan föra tankarna till den inre tomheten i en person som lider av posttraumatiskt stressyndrom. Madetoja själv beskrev epilogens stämning med orden: ”Jag har stridit min strid och drar mig undan”.

Anu Komsi

Sopran Anu Komsi (f. 1967) är en av de internationellt mest framgångsrika finländska opera- och konsertsångarna. Hon har uppträtt på bland annat La Scala i Milano, Frankrikes nationalopera, Luzerns och Salzburgs festivaler samt BBC Proms. Komsi har konserterat med Wiens, Berlins och New Yorks filharmoniker, Orchestre de Paris, Stockholms kungliga filharmoniker, BBC:s symfoniorkester och andra topporkestrar. Hon har samarbetat med dirigenter som Nicholas Collon, Peter Eötvös, Alan Gilbert, Hannu Lintu, Andris Nelsons, Sakari Oramo, Santtu-Matias Rouvali, Esa-Pekka Salonen och Dalia Stasevska. I mars 2024 skrev The Telegraph om Komsi: ”Hennes enastående sopran tycktes sväva ner från änglarnas värld, men medan den sjönk neråt blev den mänsklig och tröstande.”

Säsongen 2024–2025 uppträder Komsi som solist med Helsingfors stadsorkester samt åtminstone Gewandhaus-orkestern i Leipzig och Gürzenich-symfoniorkestern i Köln. Våren 2025 sjunger Komsi svärmoderns roll i Dresdens Semper-operas uppsättning av Kaija Saariahos Innocence och är BBC:s symfoniorkesters solist i Barbican Centre i London.

Komsis anmärkningsvärt breda repertoar går från tidig barock och bel canto till vår tids musik och jazz. I hennes operarepertoar finns närmare 80 roller, och hon har uruppfört hundratals verk. Komsis aktiva och högklassiga konstnärliga verksamhet har uppmärksammats med flera pris. År 2020 tilldelades hon Finlands tonsättares Madetoja-pris och året därpå Svenska Kulturfondens Erik Bergman-pris för sina insatser för vokalmusik i Finland och utomlands.

Kristian Sallinen

Kristian Sallinen (f. 2001) charmade finländarna då han i början av år 2024 dirigerade Radions symfoniorkester i TV-serien Mitt livs låt. Han hade dock gjort sin internationella dirigentdebut redan sommaren 2023 med Basels symfoniorkester. Konsertsäsongen 2023–2024 dirigerade han också BBC:s symfoniorkester, Irlands nationella symfoniorkester, Ulsters orkester och Berns symfoniorkester. Helsingfors stadsorkester gästade han hösten 2022 då han ledde Baltic-konserten i samband med Östersjöområdets symfoniorkestrars gemensamma Musikens hav-projekt. Sallinen har dessutom hunnit dirigera Sinfonia Lahti. Tammerfors filharmoniker, Tapiola Sinfonietta och Åbo filharmoniker.

Sallinen började studera violin vid Esbo musikinstitut då han var fem. Senare bytte han violinen till en altviolin. Det första mötet med orkesterdirigering skedde på Jorma Panulas weekendkurs då Sallinen var 10. I tidskriften Rondos intervju har Sallinen berättat att han genast insåg vad han vill göra. Han hade funderat: ”Varför spelar de här människorna inte i det tempo jag har i huvudet!”. Under sin tid i Sibelius-Akademins ungdomsutbildning spelade Sallinen i Seele-stråkkvartetten som uppträdde på flera europeiska festivaler. Som soloaltviolinist var han framgångsrik i Den nationella altviolintävlingen.

Konsertsäsongen 2024–2025 dirigerar Sallinen på nytt inte endast HSO utan också Radions symfoniorkester och Sinfonia Lahti. Dessutom debuterar han med bland annat Royal Philharmonic Orchestra i London, Luxemburgs filharmoniker och Västerås Sinfonietta. På HSO:s konsert på Den finländska musikens dag dirigerar Sallinen Jouni Hirveläs verk uruppförande som är beställt till serien Helsingfors-variationer. Sedan år 2020 har Sallinen gått i professor Sakari Oramos dirigentklass vid Sibelius-Akademin.