Mästarpianisten Rudolf Buchbinder har spelat in Johannes Brahms pianokonserter tre gånger i samarbete med världens mest respekterade orkestrar.
Buchbinder kan tala om Brahms pianokonserter med auktoritet: han har spelat dem i redan över 60 års tid och har bekantat sig med Brahms manuskript. ”Jag försöker tolka verket så som det är skrivet. Dessa verk är hundratals år gamla. Jag förstår inte varför vi borde finna något nytt i dem.”
”Upplopp uppstod bland publik och kritiker. Recensionerna var anmärkningsvärt brutala. En kritiker föreslog att jag skall låsas in på sinnessjukhus och att man måste se till att jag inte har tillgång till notpapper.” Arnold Schönbergs beskrivning av mottagandet av tondikten Pelléas och Mélisande väcker nyfikenhet. I musikhistorien beskrivs verket som den romantiska periodens sista andetag.
Johannes Brahms: Pianokonsert nr 1 d-moll op. 15
Johannes Brahms (1833–1897) tonsättarbana fick en flygande start då Robert Schumann förklarade honom vara symfonins nästa stora namn, en ny Beethoven. Uttalandet var förhastat och ödesdigert. Även om Brahms utan tvivel var en karismatisk virtuos bottnade hans tonsättarkunnande i verk han skrivit för att själv framföra: sonater, sånger och kammarstycken. Lovorden gav den unga Brahms en olidlig press som försvann först då den utlovade symfonin över 20 år senare blev färdig.
Brahms skrev flera verk som utgick från material som varit avsett för symfonin. Pianokonserten i d-moll (1858) är det första av dem, även om det ursprungligen var tänkt att bli en sonat för två pianon. Verket fick sin början år 1854 kort efter att Schumann plockats upp ur Rhenfloden och förts till ett mentalsjukhus. Då det tedde sig oundvikligt att Schumann skulle dö blev målet en symfoni, en slags avskedsgåva till vännen och mentorn. Projektet föll på att det var för ambitiöst. Det material som varit avsett för sonaten och symfonin gav dock slutligen upphov till musikhistoriens kanske mest symfoniska pianokonsert.
Konsertens ödesmättade stämningar speglar Brahms inre stormar. Den första satsen präglas av ångest framkallad av Schumanns försök att dränka sig och senare död. Den sjungande andra satsen uttrycker tonsättarens kärlek till änkan Clara Schumann. I finalen ekar Beethovens gigantiska skugga, skuggan som Brahms först nu hade börjat brottas med.
Arnold Schönberg: Pelléas och Mélisande
Pjäsen Pelléas och Mélisande (1893) utgör höjdpunkten i den belgiska Nobelpristagaren Maurice Maeterlincks (1862–1949) produktion. Pjäsen är ett triangeldrama i vilket en tät stämning och små, betydelsefulla gester ersätter stora dramatiska vändningar. Publiken och kritikerna tog emot pjäsen utan större entusiasm men senare har den fått sin position som en av den symbolistiska rörelsens hörnstenar. Den har också inspirerat flera tonsättare. Gabriel Fauré (1898) och Jean Sibelius (1905) skrev musik till pjäsen, Claude Debussy en opera (1902) och Alexandre Desplat (2013) en narrativ flöjtkonsert.
Arnold Schönbergs (1874–1951) Pelléas och Mélisande op. 5 (1903) representerar hans tidiga stil i vilken tonartskänslan visserligen vacklar men ännu inte helt överges. Maeterlincks i det dunkla vällande text omvandlas till en lång, laddad dramaturgisk båge: i skogen finner Golaud Mélisande, men hon blir förtjust i hans styvbror Pelléas. Golaud upptäcker parets kärlekslekar, dödar Pelléas och skadar Mélisande. Senare dör Mélisande då hon föder ett flickebarn.
Verket är i en sats, men Schönbergs elev Alban Berg tolkade helheten som bestående av fyra satser. Den första satsen skildrar skogen, Golauds och Mélisandes bröllop, och kvinnans kärlek. Den andra satsen för oss till en fontän i vilken vigselringen försvinner och till foten av det torn där Pelléas blir förälskad i Mélisandes hår. Den tredje satsens kärleksscen går över i Pelléas död. Verket ebbar ut i intet i och med Mélisandes död.
Jukka-Pekka Saraste
Helsingfors stadsorkesters chefdirigent och konstnärliga ledare Jukka-Pekka Saraste (f. 1956) har etablerat sig som en av sin generations mest betydande dirigenter. Saraste föddes i Heinola och inledde sin musikerbana som violinist. Saraste är känd för sin mångsidighet och sina djupa och homogena musikaliska visioner. Han känner starkt för musik av framförallt Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius. Han är internationellt känd för sina Mahler-tolkningar.
Som ledare för Helsingfors stadsorkesters konstnärliga ledarteam betonar Saraste musikens roll för samhälle och individ: ”En symfoniorkester är en fin och värdefull institution som skapar upplevelser alla kan ta del av. Vi alla i orkestern vill bidra till att hålla kvaliteten hög.”
Saraste har arbetat som Radions symfoniorkesters, Torontos symfoniorkesters, WDR-symfoniorkesterns, Oslo filharmonikers och Skottlands kammarorkesters chefdirigent. Han gästar regelbundet topporkestrar jorden runt. Han har varit BBC:s symfoniorkesters första gästdirigent. Under de senaste konsertsäsongerna har han dirigerat bland annat Paris orkester, Philharmonia Orchestra i London, Tonhalle-Orchester Zürich, Staatskapelle Berlin, Clevelands orkester, Bostons, Chicagos och San Fransiscos symfoniker samt New Yorks filharmoniker.
Att arbeta med och fungera som mentor för unga musiker står Saraste nära. Han har grundat LEAD!-stiftelsen vars internationella orkesterprojekt har förverkligats i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland och Bulgarien. År 2020 grundade han Fiskars Summer Festival. Det årliga evenemanget utgör ett forum i vilket såväl finländska som internationella artister kan förmedla sina erfarenheter till nästa musikergeneration.
För sina insatser inom musiken har Saraste tilldelats Pro Finlandia-medaljen, tonkonstens statspris och Finlands Lejons kommendörstecken.
www.jukkapekkasaraste.com
Rudolf Buchbinder
”Jag har aldrig upphört att fascineras av musik. Ännu efter årtionden har vissa verk– även de som jag ofta hört och framförallt regelbundet spelat – vissa partier som alltid ger mig gåshud och starkt berör mig. Ett dylikt parti är F-durpassagen i Brahms d-mollkonserts första sats.”
Den österrikiska pianisten Rudolf Buchbinder (f. 1946) har i över 60 år fängslat publiken med sina spirituella och oemotståndliga tolkningar. Under sin långa karriär har han fördjupat sin syn på många klassiker. Beethovens pianosonater har han spelat tiotalet gånger, och även gjort flertalet inspelningar av.
Buchbinder fäster stort värde vid historiska källor. I hans hembibliotek finns över 39 noteditioner av Beethovens sonater samt bland annat en kopia av Brahms första pianokonserts manuskript. I samband med Beethovens 250-årsjubileum initierade Buchbinder ett projekt i vilket elva av vår tids tonsättare, inkluderande Lera Auerbach, Brett Dean och Jörg Widmann skrev sina egna variationer av det tema av Diabelli som Beethoven varierat. Projektet spelades in och gavs år 2020 ut på skivan Diabelli Project.
Buchbinder har ett hedersmedlemskap i Wiens filharmoniker, Gesellschaft der Musikfreunde i Wien, Wiener Konzerthausgesellschaft och Wiens symfoniorkester. Han är konstnärlig ledare för den österrikiska Grafenegg-festivalen.
