”Jag ser detta som ett lämpligt tillfälle att rekommendera att herr dirigent Kajanus, som leder Helsingfors musikliv på ett så vitalt sätt, kunde ha ett verk av Bruckner på någon av sina konserter.” (Päivälehti 9.2.1894) Skribentens rekommendation i samband med sin rapport om konsertlivet i Berlin bar frukt. I november 1896 fick publiken i Helsingfors för första gången höra musik av Bruckner, som hade avlidit en månad tidigare. Även denna konsert har en debuts speciella skimmer över sig: Ingo Metzmacher, de europeiska musikkretsarnas stjärna, dirigerar Helsingfors stadsorkester för första gången.
Ingo Metzmacher
Tysken Ingo Metzmacher (f. 1957) har lämnat ett avtryck som en förkämpe för samtida musik och ny symfoni- och operarepertoar. Under sin karriär har han dirigerat flera uruppföranden och premiärer i samarbete med bland annat Staatsoper Wien och både Wiens filharmoniker och Wiens symfoniker, och han har gästat bland annat Londons filharmoniker, Chicagos symfoniker, Clevelands orkester och NDR Elbphilharmonie. Han har gett ut två böcker: Keine Angst vor neuen Tönen (Var inte rädd för nya toner) och Vorhang auf! Oper entdecken und erleben (Upp med ridån! Om att finna och uppleva opera).
Metzmacher föddes i Hannover. Han studerade piano, musikteori och orkesterdirigering i först sin hemstad och sedan i Köln och Salzburg. Sitt konstnärliga hem hittade han redan tidigt då han började arbeta som pianist i Ensemble Modern i Frankfurt. Det egentliga genombrottet skedde dock är 1988 på La Monnaie i Bryssel då Metzmacher ersatte Christoph von Dohnanyi som dirigent i uppsättningen av Franz Schrekers opera Der ferne Klang. Sedermera har Metzmacher varit chefdirigent för Bambergs symfoniorkester, Staatsoper Hamburg, Nederländernas nationalopera och Deutsches Symphonie Orchester Berlin. För tillfället är han konstnärlig ledare för KunstFestSpiele-festivalen i Herrenhausen.
Metzmacher leder regelbundet även så kallad basrepertoar, och han ackompanjerar Mathias Goerner på piano på dennes Schubert-skiva (Heliopolis, 2009). Under de senaste åren har Metzmacher dirigerat Bruckners symfonier med bland annat Paris orkester, Wiens symfoniker och Sveriges radios symfoniorkester. Metzmacher har en intressant merit förknippad med Helsingfors konsertliv: i augusti 2011 dirigerade han på Helsingfors festspel Radions symfoniorkester då den gav sin sista konsert i Finlandiahuset. Ikväll dirigerar han Helsingfors stadsorkester för första gången.
Lotta Wennäkoski: Hava
Lotta Wennäkoski hör till den tonsättargeneration eller -typ som ser utommusikaliska utgångspunkter som en möjlighet snarare än ett hot. Hon menar att ”musik kunde verkligen behandla ett ämne eller tema på samma sätt som till exempel en roman behandlar sitt tema och betraktar och belyser det från ständigt nya perspektiv med hjälp av sitt helt egna språk.”
Wennäkoskis musik har karaktäriserats som lyrisk men också lekfull. Hennes verk framförs regelbundet i såväl Finland som utomlands. Hösten 2017 dirigerade Sakari Oramo uruppförandet av det av BBC beställda orkesterstycket Flounce på London Proms-festivalen. Helsingfors stadsorkester framförde verket år 2019 i sin hemsal i Musikhuset och under sin turné i Centraleuropa. Sommaren 2021 fullbordade Wennäkoski sin första helaftonsopera. Regine är beställd av Nyslotts operafestspel och skildrar Søren Kierkegaards bruds livsberättelse.
Titeln Hava är ordstammen för det ungerska ordet Hó som betyder snö. En nedstigning eller ett fall neråt utgör verkets simpla utgångspunkt. Såsom tonsättaren själv konstaterar: något som går ner förutsätter en uppstigning till något man kan komma ner ifrån. I verkets öppning stiger sextoler mot ett allt högre register och ett fortissimo. Under verkets gång upprepas denna idé med tilltagande intensitet. Det egentliga huvudmotivet mognar fram ur inledningspartiets snabba kromatiska rörelser och dess mutationer presenteras med olika klangfärger. Till sin form består Hava av två partier: en snabb start följs av en långsam avslutning, Under det senare partiets gång glider vi ner i ett lågt register. En kort passage alldeles i slutet hänvisar till atmosfären i verkets början.
Hava skrevs på beställning av Tapiola Sinfonietta för att fira orkesterns 20-årsjubileum. Verket uruppfördes den 11.1.2008 under ledning av Jean-Jacques Kantorow.
Anton Bruckner: Symfoni nr 3
En gudfruktig bonde med slitna kläder och tjock dialekt - så beskrev samtiden Anton Bruckner (1824–1896). Som lindrigast kallades han för excentrisk, som värst för en idiot. Bruckners stora beundrare Gustav Mahler lär ha sagt: ”En naiv man - till hälften ett geni, till hälften en imbecill.” Bruckner led av siffermani och räknade tvångsmässigt allt från knapparna på sin skjorta till stjärnorna på himlen. Han är den enda tonsättare som numrerade sina symfonier från noll, inte ett.
Bruckners svaghet var hans tendens att i det oändliga revidera sina symfonier och tillåta även andra att göra ändringar i dem. Vanligen ledde det till att verken fick en kortare speltid; poängen var att det skulle bli lättare att få dem framförda. Den tredje symfonin existerar i åtminstone sju olika versioner.
Symfonin är tillägnad Bruckners avgud Richard Wagner. Dagen efter att Bruckner mött Wagner var han bokstavligen dagen efter och kom inte ihåg vilken av de två symfonier han hade presenterat som skulle få en dedikation. Det var den tredje, och i dess musik är idolen tydligt närvarande. Den om Wagner påminnande orkestreringen innehåller genialiskt tonmåleri.
Uruppförandet år 1878 var en katastrof. Konsertens dirigent hade avlidit kort före tillfället och Bruckner själv måste ta över. Orkestern var avogt inställd till musiken och dolde det inte. Under verkets gång började konsertpubliken lämna salen och till sist var salen nästan tom. På plats fanns en ung Mahler med sina vänner. Förgäves försökte de trösta tonsättaren.
Bruckner skrev symfonin till sin mors minne, något som alluderas till med hjälp av citat ur Bruckners d-mollmässa (Miserere) och andra symfoni (första satsens huvudtema). Finalens idé kom till tonsättaren under en promenad i Wien. Han passerade ett hus i vilket den nyss avlidne arkitekten Friedrich Schmidt låg i sin kista. I huset bredvid hölls en livlig fest. Finalens polka och koral uttrycker livets motsägelser: humor och glädje kolliderar med sorg och ångest.
