Pekka Kuusisto
Pekka Kuusisto (f. 1976) blev redan på 1980-talet känd som en barnviolinist vars talang och intelligens charmade den finländska publiken i såväl hemmasofforna som på konsertestraderna. Sitt stora genombrott gjorde han i och med segern i Jean Sibelius-violintävlingen år 1995. Sedan dess har han förblivit en av de internationellt mest kända finländska instrumentalisterna. Under de senaste åren har Kuusisto börjat uppträda som även dirigent. Under denna konsertsäsong dirigerar han bland annat Philharmonia-orkestern i London samt Göteborgs och Birminghams symfoniker. Han har redan flera gånger dirigerat Helsingfors stadsorkester. År 2023 inleder han sitt arbete i HSO:s konstnärliga ledarteam tillsammans med tonsättare Anna Clyne och dirigent Jukka-Pekka Saraste.
Kvällens program återspeglar Kuusistos intresse för en fördomsfri programplanering. George Walkers musik var honom obekant före han stötte på namnet i redaktör Kare Eskolas Facebook-uppdatering. ”I den femte symfonin finns något lika brutalt som i ett brustet isberg eller i de former man ser i en sprängd klippa. Starkt som bara den och svårt att erövra. Rautavaaras stycke i sin tur ger mig äntligen chansen att få arbeta med endast bleck och slaginstrument. Det är ett briljant stycke, det skapar en helt egen klangbild i programmet.”
Ida Mobergs Orkestersvit dök upp i samband med HSO:s projekt Orkestermusik som historien glömt. Kuusisto är själv intresserad av att bilda en forskargrupp som på motsvarande sätt grävde fram bortglömda verk ur arkiven. ”Det är min önskan att finna just detta slag av pärlor och försvunna röster.”
Kuusisto hörde Isobel Waller-Bridges musik i en Hercule Poirot -filmatisering och de två inledde en epost-korrespondens. ”Isobel har skrivit otroligt mycket musik för teater, film och television. Att få skriva ett konsertverk var visst för henne en befriande upplevelse. Jag räknar med att verket kommer att få en fantastisk framtid till mötes. Och jag hoppas att Isobel också i fortsättningen tar ledigt från filmmusikvärldens hetsiga tempo för att i lugn och ro skriva nya orkesterverk.”
Maria Krykov
Maria Krykov är född i Helsingfors och var sex år gammal då hon sökte till Östra Helsingfors grundskolas musikklass. Hon valde kontrabasen till sitt instrument men minns inte längre exakt varför. ”Kanske det då bara intresserade mig”, säger hon, ”men jag har aldrig ångrat mitt instrumentval. Ju mera jag har spelat i orkestrar, dess mera har jag förstått kontrabasens viktiga roll.”
Krykov började spela i Helsingfors stadsorkester år 2020. Före det hade hon hunnit gästa bland annat Berlins filharmoniker, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Mahler Chamber Orchestra. I höst inleder hon sitt arbete som stämledare för bassektionen i Konzerthaus Berlins orkester.
Krykov blev en av den finländska kontrabaskulturens nya stjärnor på 2010-talet tack vare framgångar i bland annat Bottesini-tävlingen år 2019, den internationella Leoš Janáček -tävlingen och Ankaras kontrabastävling. 2020 valde Finländska kontrabasklubben henne till årets finländska basist.
Krykov spelar nu för första gången Missy Mazzolis Dark with Excessive Bright. Det var Pekka Kuusisto som introducerade henne till verket som inte påminner om något hon tidigare spelat. ”Musiken är mycket minimalistisk, nästan som filmmusik”, säger Krykov. ”Det är ett anmärkningsvärt verk. Kontrabasens klang är inte normal eftersom instrumentet är stämt på ett avvikande sätt. Detta hörs tydligt i många flageoletter. Mazzoli har skrivit flera mycket höga toner, vilket i och för sig är typiskt för solistiska kontrabaskompositioner.”
Tidigare har Krykov uppträtt som solist med till exempel Münchens kammarorkester, Baden-Badens filharmoniker och Seinäjoki stadsorkester. Idag debuterar hon med Helsingfors stadsorkester. ”Det är något speciellt i att få uppträda omgiven av bekanta kolleger och vänner, dessutom i orkesterns hemsal. Jag vill visa att också kontrabasen kan vara ett solistiskt instrument. Det här kommer garanterat att bli kul.”
Einojuhani Rautavaara: A Requiem in Our Time
År 1948 inledde Einojuhani Rautavaara (1928–2016) sina studier vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Under ledning av Aarre Merikanto föddes flera verk. Av dem har två fått en etablerad plats i repertoaren: sviten Spelmännen (1952) som existerar i versioner för såväl piano som stråkorkester, och A Requiem In Our Time (1953) för bleck och slaginstrument. Med det senare verket deltog Rautavaara år 1954 i den amerikanska Thor Johnson -bleckkompositionstävlingen. Verket framfördes i finalkonserten i Connecticut och vann första pris. Rautavaara utförde samtidigt sin värnplikt i Niinisalo. Han fick veta att han vunnit tack vare en batteriradio som någon slagit på under en paus i en fältövning. Tävlingsresultatet väckte uppmärksamhet såväl i Finland som utomlands. Med hjälp av en rekommendation av Jean Sibelius fick Rautavaara chansen att studera i Förenta Staterna. Resten är, som det heter, historia.
Rautavaara var 16 år gammal då han förlorade sin mor. A Requiem in Our Time är tillägnad hennes minne. I sina memoarer anmärker Rautavaara om kompositionens titel: ”Den har ibland felaktigt översatts till ’En själamässa för vår tid’. Så ambitiöst är verket dock inte, det är ingen apokalyptisk själamässa för en hel epok. En exaktare översättning vore ’En (viss) själamässa i vår tid’, till exempel och uttryckligen min mors själamässa – vad det nu sedan skall betyda.”
Den första satsen är en beslutsamt stegande Hymnus. Credo et Dubito pendlar mellan en andaktsfull koral och en närapå hånfull musik. Satsen är ett arrangemang av Spelmännen-svitens sats Jacob Könni. Dies Irae är ett brutalt, vredgat scherzo. Finalen Lacrymosa pekar framåt mot Rautavaaras senare musiks karaktäristiskt sävliga vandringar i skönhetens landskap.
George Walker: Symfoni nr 5 ”Visions”
George Walker (1922–2018) studerade piano, kammarmusik och komposition under ledning av bland annat Rudolf Serkin, Nadia Boulanger och Samuel Barber. Han var en av de första afroamerikaner som studerade vid det berömda Curtis Institute i Philadelphia och den första afroamerikanska tonsättare som undervisade på Smith College och tilldelades en doktorstitel av Eastman School of Music. År 1996 var han den första afroamerikan som tilldelades musikens Pulitzer-pris. I samband med detta sade han: ”Det är alltid fint att veta att man har varit en pionjär, men ännu viktigare är att bli uppskattad för kvaliteten i det man gör.”
Eftersom en karriär som konsertpianist visade sig omöjlig på grund av rasism arbetade Walker som främst tonsättare och pedagog. I hans omfattande produktion finner man orkesterverk, kammarmusik och vokalverk. I musiken hör man såväl jazzrytmer och gospel-ekon som spetsig modernism och 12-tonsteknik.
Den femte symfonin (2016) var redan under arbete då nyheterna berättade att en 21-årig vit man hade skjutit nio afroamerikaner till döds i Charleston. Detta påverkade verkets utformning. Symfonin existerar i två versioner. En är för endast orkester, den andra inkluderar också videobilder och uppläsare som reciterar Walkers egna texter. Tonsättaren var över 90 och befarade att han aldrig hinner höra sitt verk. Han anställde därför en orkester som gjorde en studioinspelning. Det offentliga uruppförandet ägde rum våren 2019 på Seattles symfonikers konsert under ledning av Thomas Dausgaard.
Symfonin är i en sats och har en vredgad och expressiv grundton. Musiken innehåller citat som dock inte går att urskilja. Enligt Walker motsvarar detta Babels förvirring: ”Det går inte att förstå den andra hur mycket man än försöker.” I versionen med recitation understryks ännu tydligare att verket reflekterar ett samhälle som är ojämlikt och genomsyrat av våld. På ett ställe reciteras exempelvis denna text: ”Jag ser hamnar och insamlingsplatser där förslavade människor misshandlades, kedjades, såldes och köptes.”
Missy Mazzoli: Dark with Excessive bright
Sedan början av 2000-talet har Missy Mazzoli (f. 1980) gjort en mångsidig karriär som tonsättare, musiker och festival- och projektaktiv. Hon studerade i Boston, vid Yale samt i Haag under ledning av bland annat Louis Andriessen och John Harbison. Hon har grundat den elektroakustiska ensemblen Victoire i vilken hon själv spelar keyboards. Ensemblens album har varit kritikerframgångar. Hon har varit verksam som även pedagog och föreläsare. 2007-2010 var hon med om att leda MATA-festivalen för unga tonsättare i New York. År 2016 var hon med att grunda kompositionsprojektet Luna Composition Lab som är riktat kvinnor, ickebinära och gender nonconforming people. År 2018 valdes Mazzoli till Chicagos symfonikers hustonsättare.
Internationellt är Mazzoli också känd tack vare sin musik till TV-dramaserien Mozart in the Jungle. År 2018 var hon en av de två första kvinnor – den andra var Jeanine Tesori (s. 1961) som Metropolitan någonsin har beställt en opera av.
Dark with Excessive Bright (2018) är komponerad på beställning av Australiens kammarorkester och Aurora-orkestern. Verket uruppfördes i februari 2018 i Australien. Mazzoli berättar att hon har inspirerats av barockens och renässansens musik samt av solist Maxim Bibeaus instrument, en år 1580 byggd kontrabas som förvarades i ett italienskt kloster. Då instrumentet fyrahundra år senare åter såg dagens ljus var det som om det fick sjunga ut all musik som samlats i det. Verkets titel är hämtat ur John Miltons episka dikt Paradise Lost (Det förlorade paradiset, 1667). Raden ”Dark with Excessive bright” hänvisar i dikten till Gud men Mazzoli har tänkt på den som en symbol för soloinstrumentet: ”Jag älskar radens omöjlighet, jag upplevde att den på ett märkligt rätt sätt beskriver kontrabasens samtidigt mörka och hjärtslitande klang.”
Isobel Waller-Bridge: Temperatures
Isobel Waller-Bridge (f. 1984) studerade musik vid Edinburghs universitet och Royal Academy of Music. Vid Londons King’s College hade hon George Benjamin som lärare. Waller-Bridge har skrivit musik och skapat ljudfonder för bland annat Royal Shakespeare Company, Royal National Theatre och The Old Vic. Hon har skrivit musik till flera brittiska TV-serier, till exempel Krig och fred (2016), Fåfängans marknad (2018) och ABC-morden (2018) samt till filmer såsom Emma (2020). För den breda internationella publiken är hon mest känd tack vare musiken till systern Phoebe Waller-Bridges televisionsserie Fleabag (2016-2019). Av nya partitur kan nämnas musiken till den av Christian Schwochow regisserade filmen Munich-The Edge of War (2020) som hade premiär på Netflix i början av detta år.
Waller-Bridge har gett ut flera album av vilka exempelvis Music for Strings, Knives in Hens och King Lear har varit kritikersuccéer. Vid sidan om bruksmusik har hon skrivit kammarmusik och soloverk samt kammaroperan The Bloody Chamber som bygger på noveller av Angela Carter. Waller-Bridge har belönats på bl.a. Underwire Film Festival (Bästa tonsättare) och har tilldelats det amerikanska Off West End Theatre-priset (Bästa ljudplanering).
Waller-Bridges verk Temperatures uruppfördes i november 2021 i London. Philharmonia Orchestra leddes av Pekka Kuusisto. Verket var beställt till en konsertserie vars tema var människan och naturen. Temperatures handlar om klimatförändring. Enligt uruppförandets recensioner går det att höra hur enorma massor långsamt rör på sig, och hur plötsliga förändringar ger upphov till helt nya landskap. Verket framförs ikväll för första gången i Finland.
Christian Holmqvist
