I den andra konserten som är formad av säsongens residensartist Pekka Kuusisto framförs Missy Mazzolis kontrabaskonsert med HKO:s egen kontrabasist Maria Krykov som solist. En kontrabas från år 1580 som i hundratals år låg bortglömd i ett hörn i ett italiensk kloster har fungerat som tonsättarens musa. ”Jag föreställde mig att instrumentet är en historiker, ett objekt som i sitt virke samlat musik. Då instrumentet efter 400 år dyker upp på nytt får det äntligen sjunga ut allt som det samlat i sig.”
Pekka Kuusisto
Pekka Kuusisto är känd som en mångsidig och fördomsfri musiker. Som solist och orkesterdirigent uppvisar han samma entusiasm som då han får arbeta med elektronisk musik. Då Kuusisto år 2008 belönades med Väinö Tanners fonds Tanner-pris gavs som motivering hans gränsöverskridande, öppna och fördomsfria attityd gentemot all god musik och hans uppfattning att musik är något som förenar alla oavsett person, kultur och nation. Då han år 2013 tilldelades Nordiska Rådets musikpris var motiveringen snarlik.
Kuusisto började spela violin 3 år gammal och studerade vid först Östra Helsingfors musikinstitut, senare Sibelius-Akademin och universitetet i Indiana. Hans viktigaste lärare var Géza Szilvay, Tuomas Haapanen, Miriam Fried och Paul Biss. År 1995 var han den första finländare som vann första pris i Jean Sibelius -violintävlingen.
År 2021 inledde Kuusisto sitt arbete som konstnärlig ledare för Det Norske Kammerorkester. Från och med år 2016 har han varit konstnärlig ledare för Australiens kammarorkester och Saint Paul Chamber Orchestras konstnärliga samarbetspartner. Han har varit Mahler Chamber Orchestras konstnärliga partner sedan år 2019, och Deutsche Kammerphilharmonie Bremens ”Artistic Best Friend” sedan år 2017.
Kuusistos konstnärliga arbete är starkt fokuserat på ett kammarmusikaliskt ensemblespel utan dirigent. På sistone har han dock stått på även dirigentpodiet. Han uppträder regelbundet som solist-dirigent med bland annat Londons kammarorkester, Irlands kammarorkester, Britten Sinfonia, Svenska kammarorkestern och Tapiola Sinfonietta.
Under de senaste säsongerna har Kuusisto uppträtt med bland annat Birminghams och Torontos symfoniorkestrar, Skottlands kammarorkester och Helsingfors stadsorkester samt New Yorks och Los Angeles filharmoniker. Han har gett solokonserter i bland annat Amsterdam Concertgebouw och Londons Wigmore Hall.
Einojuhani Rautavaara: A Requiem in Our Time
År 1948 inledde Einojuhani Rautavaara (1928–2016) sina studier vid Sibelius-Akademin i Helsingfors. Under ledning av Aarre Merikanto föddes flera verk. Av dem har två fått en etablerad plats i repertoaren: sviten Spelmännen (1952) som existerar i versioner för såväl piano som stråkorkester, och A Requiem In Our Time (1953) för bleck och slaginstrument. Med det senare verket deltog Rautavaara år 1954 i den amerikanska Thor Johnson -bleckkompositionstävlingen. Verket framfördes i finalkonserten i Connecticut och vann första pris. Rautavaara utförde samtidigt sin värnplikt i Niinisalo. Han fick veta att han vunnit tack vare en batteriradio som någon slagit på under en paus i en fältövning. Tävlingsresultatet väckte uppmärksamhet såväl i Finland som utomlands. Med hjälp av en rekommendation av Jean Sibelius fick Rautavaara chansen att studera i Förenta Staterna. Resten är, som det heter, historia.
Rautavaara var 16 år gammal då han förlorade sin mor. A Requiem in Our Time är tillägnad hennes minne. I sina memoarer anmärker Rautavaara om kompositionens titel: ”Den har ibland felaktigt översatts till ’En själamässa för vår tid’. Så ambitiöst är verket dock inte, det är ingen apokalyptisk själamässa för en hel epok. En exaktare översättning vore ’En (viss) själamässa i vår tid’, till exempel och uttryckligen min mors själamässa – vad det nu sedan skall betyda.”
Den första satsen är en beslutsamt stegande Hymnus. Credo et Dubito pendlar mellan en andaktsfull koral och en närapå hånfull musik. Satsen är ett arrangemang av Spelmännen-svitens sats Jacob Könni. Dies Irae är ett brutalt, vredgat scherzo. Finalen Lacrymosa pekar framåt mot Rautavaaras senare musiks karaktäristiskt sävliga vandringar i skönhetens landskap.
George Walker: Symfoni nr 5 ”Visions”
George Walker (1922–2018) studerade piano, kammarmusik och komposition under ledning av bland annat Rudolf Serkin, Nadia Boulanger och Samuel Barber. Han var en av de första afroamerikaner som studerade vid det berömda Curtis Institute i Philadelphia och den första afroamerikanska tonsättare som undervisade på Smith College och tilldelades en doktorstitel av Eastman School of Music. År 1996 var han den första afroamerikan som tilldelades musikens Pulitzer-pris. I samband med detta sade han: ”Det är alltid fint att veta att man har varit en pionjär, men ännu viktigare är att bli uppskattad för kvaliteten i det man gör.”
Eftersom en karriär som konsertpianist visade sig omöjlig på grund av rasism arbetade Walker som främst tonsättare och pedagog. I hans omfattande produktion finner man orkesterverk, kammarmusik och vokalverk. I musiken hör man såväl jazzrytmer och gospel-ekon som spetsig modernism och 12-tonsteknik.
Den femte symfonin (2016) var redan under arbete då nyheterna berättade att en 21-årig vit man hade skjutit nio afroamerikaner till döds i Charleston. Detta påverkade verkets utformning. Symfonin existerar i två versioner. En är för endast orkester, den andra inkluderar också videobilder och uppläsare som reciterar Walkers egna texter. Tonsättaren var över 90 och befarade att han aldrig hinner höra sitt verk. Han anställde därför en orkester som gjorde en studioinspelning. Det offentliga uruppförandet ägde rum våren 2019 på Seattles symfonikers konsert under ledning av Thomas Dausgaard.
Symfonin är i en sats och har en vredgad och expressiv grundton. Musiken innehåller citat som dock inte går att urskilja. Enligt Walker motsvarar detta Babels förvirring: ”Det går inte att förstå den andra hur mycket man än försöker.” I versionen med recitation understryks ännu tydligare att verket reflekterar ett samhälle som är ojämlikt och genomsyrat av våld. På ett ställe reciteras exempelvis denna text: ”Jag ser hamnar och insamlingsplatser där förslavade människor misshandlades, kedjades, såldes och köptes.”
Missy Mazzoli: Dark with Excessive bright
Sedan början av 2000-talet har Missy Mazzoli (f. 1980) gjort en mångsidig karriär som tonsättare, musiker och festival- och projektaktiv. Hon studerade i Boston, vid Yale samt i Haag under ledning av bland annat Louis Andriessen och John Harbison. Hon har grundat den elektroakustiska ensemblen Victoire i vilken hon själv spelar keyboards. Ensemblens album har varit kritikerframgångar. Hon har varit verksam som även pedagog och föreläsare. 2007-2010 var hon med om att leda MATA-festivalen för unga tonsättare i New York. År 2016 var hon med att grunda kompositionsprojektet Luna Composition Lab som är riktat kvinnor, ickebinära och gender nonconforming people. År 2018 valdes Mazzoli till Chicagos symfonikers hustonsättare.
Internationellt är Mazzoli också känd tack vare sin musik till TV-dramaserien Mozart in the Jungle. År 2018 var hon en av de två första kvinnor – den andra var Jeanine Tesori (s. 1961) som Metropolitan någonsin har beställt en opera av.
Dark with Excessive Bright (2018) är komponerad på beställning av Australiens kammarorkester och Aurora-orkestern. Verket uruppfördes i februari 2018 i Australien. Mazzoli berättar att hon har inspirerats av barockens och renässansens musik samt av solist Maxim Bibeaus instrument, en år 1580 byggd kontrabas som förvarades i ett italienskt kloster. Då instrumentet fyrahundra år senare åter såg dagens ljus var det som om det fick sjunga ut all musik som samlats i det. Verkets titel är hämtat ur John Miltons episka dikt Paradise Lost (Det förlorade paradiset, 1667). Raden ”Dark with Excessive bright” hänvisar i dikten till Gud men Mazzoli har tänkt på den som en symbol för soloinstrumentet: ”Jag älskar radens omöjlighet, jag upplevde att den på ett märkligt rätt sätt beskriver kontrabasens samtidigt mörka och hjärtslitande klang.”
Isobel Waller-Bridge: Temperatures
Isobel Waller-Bridge (f. 1984) studerade musik vid Edinburghs universitet och Royal Academy of Music. Vid Londons King’s College hade hon George Benjamin som lärare. Waller-Bridge har skrivit musik och skapat ljudfonder för bland annat Royal Shakespeare Company, Royal National Theatre och The Old Vic. Hon har skrivit musik till flera brittiska TV-serier, till exempel Krig och fred (2016), Fåfängans marknad (2018) och ABC-morden (2018) samt till filmer såsom Emma (2020). För den breda internationella publiken är hon mest känd tack vare musiken till systern Phoebe Waller-Bridges televisionsserie Fleabag (2016-2019). Av nya partitur kan nämnas musiken till den av Christian Schwochow regisserade filmen Munich-The Edge of War (2020) som hade premiär på Netflix i början av detta år.
Waller-Bridge har gett ut flera album av vilka exempelvis Music for Strings, Knives in Hens och King Lear har varit kritikersuccéer. Vid sidan om bruksmusik har hon skrivit kammarmusik och soloverk samt kammaroperan The Bloody Chamber som bygger på noveller av Angela Carter. Waller-Bridge har belönats på bl.a. Underwire Film Festival (Bästa tonsättare) och har tilldelats det amerikanska Off West End Theatre-priset (Bästa ljudplanering).
Waller-Bridges verk Temperatures uruppfördes i november 2021 i London. Philharmonia Orchestra leddes av Pekka Kuusisto. Verket var beställt till en konsertserie vars tema var människan och naturen. Temperatures handlar om klimatförändring. Enligt uruppförandets recensioner går det att höra hur enorma massor långsamt rör på sig, och hur plötsliga förändringar ger upphov till helt nya landskap. Verket framförs ikväll för första gången i Finland.
Christian Holmqvist
