De orädda

Joan Tower: Fanfare for the Uncommon Woman nr 1

Joan Tower (f. 1938), en av Amerikas mest betydande nutida tonsättare, tillbringade sin barndom i Bolivia och inledde sin musikerbana genom att grunda orkestern Da Capo Players i vilken hon spelade piano. På 1980-talet slog hon igenom som tonsättare med orkesterstycket Sequoia (1981) varefter hon i tre års tid arbetade som St. Louis symfonikers hustonsättare och skrev bland annat konserter för piano, flöjt och klarinett. År 1990 var Towers den första kvinna som tilldelades det i musikvärlden mycket respekterade Grawemayer-priset för verket Silver Ladders (1986). År 2008 fick hon en Grammy för bästa komposition för orkesterstycket Made in America (2005).

Towers mest framförda verk är de sex uvertyrer som har titeln Fanfare for the Uncommon Woman. Den första och mest spelade av uvertyrerna skrevs år 1986 för Houston Symphony för att fira delstatens Texas 150-åriga självständighet. Den senast skrivna uvertyren är från år 2014 för solopiano. Två år senare gjorde Tower en orkesterversion för Baltimores symfoniker.

Towers primära inspirationskälla är Aaron Coplands Fanfare for the Common Man (1942), en orkesteruvertyr som skrevs under andra världskriget för att uttrycka patriotism och hopp. Fanfare for the Uncommon Woman är samtidigt en hommage och en replik till Copland. Instrumenteringen är likadan, och temamaterialet uppvisar släktskap. Men budskapet är här feministiskt istället för nationalistiskt, blicken är riktad den ovanliga kvinnan istället för den vanliga mannen eller människan. Verket hyllar orädda, äventyrliga kvinnor och är tillägnat en av dem, dirigenten Marin Alsop.

Sven-David Sandström: Cellokonsert

Sven-David Sandström (1942–2019) var en av det svenska musiklivets stora stöttepelare. Han inledde sina kompositionsstudier först då han var 26, men hann trots detta skriva över 600 verk. Samtidigt arbetade han som lärare vid bland annat Kungliga musikhögskolan i Stockholm och Bloomington i Indiana samt var med om att grunda Gotlands Tonsättarskola. Sandström är mest känd för sin körmusik. Viktiga verk är Requiem (1979) som tilldelades Nordiska rådets musikpris, Höga Mässan (1994) och operan Jeppe (2001). År 2008 skrev Sandström i J.S. Bachs anda 66 kantater för kyrkoårets samtliga söndagar. Hans sista verk blev mammutoperan Livets bok (2019).

Sandströms 1980-tal präglas av en stilbrytning som kulminerar i cellokonserten (1988). Från och med Requiem hade uttrycket sökt sig allt närmare romantik, metoder kända från barocken, och en traditionell tonalitet. Av Sandströms åtta solokonserter torde cellokonserten var den mest melodiska och den som tydligast hänvisar till 1800-talets harmoni- och klangvärld. Verket skrevs för Torleif Thedéen som anmärkt: ”Det är absolut inte ett verk som manifesterar någonting som man skall stå och beundra. Sandström ber oss komma in för att dela den här musiken.”

Solistiskt är konserten ytterst krävande, och formlösningen är okonventionell. Konserten saknar traditionella satser och består istället av 13 scener. Varje scen är den förras motsats vad gäller såväl klangvärld som spelsätt: efter en ymnig elegi kommer ett lustigt scherzo, efter cellons meditativa recitativ kommer en knyckig marsch, efter gungningar i rymden kommer virtuosa löpningar och obekymrade pizzicati… Färden genom olika stilar avslutas med cellons ömsinta sång som lugnt glider upp mot skyarna.

Aaron Copland: Symfoni nr 3

Före Aaron Copland (1900–1990) blev den amerikanska orkesterklangens fader sökte han sin egen röst i 1920-tals-jazz och i Paris på bland annat Nadia Boulangers lektioner. I slutet av 1930-talet etablerade Copland en egen röst och position i och med succébaletterna El Salón Mexico och Billy the Kid. Ljudvärlden präglas av bleckstark americana; musiken uttrycker präriernas stillhet och bergskedjornas monumentalitet. Redan på basen av titlar som Lincoln Portrait, Appalachian Spring och Letter from Home kan man ana att Coplands musik klingar i stjärnbanerets färger. Han är än idag Förenta staternas orkestrala röst.

Coplands tredje och sista symfoni (1946) är den mest framförda amerikanska symfonin någonsin. Verket hade en trög tillkomsthistoria. Det blev till en sats åt gången i flera års tid mot slutet av andra världskriget. Även om man kan höra en triumfatorisk, patriotisk ton är det oklart vad Copland inspirerats av. I sin självbiografi skriver han: ”Om jag tvingade mig själv till det kunde jag komma på en ideologi som symfonin kan sägas uttrycka. Men det vore att bluffa att efteråt hitta på något som inte hade ett dugg att göra med det kreativa arbetet.” Å andra sidan mindes han också följande: ”Sist och slutligen är det ett verk från krigsåren, eller rättare sagt ett verk från slutet av kriget. Dess avsikt är att spegla de känslor av eufori som då rådde i vårt land.”

Symfonin har fyra satser. Verket innehåller Coplands inte endast mest massiva och komplexa, utan också mest melodiska och i minnet stannande musik. Ovanligt nog finns här inga folkmusik- och jazzinfluenser. Den första satsen är lyrisk och öppnar upp breda landskap. Den andra satsen är ett energiskt scherzo som stannar upp för mellanpartiets pastoralstämningar. Den tredje satsen är en långsam klagosång som konstant varieras. Finalen bärs upp av Coplands mest kända orkesternummer och ett uttryck för amerikansk heroism: Fanfare for the Common Man.

Torleif Thedéen

Under sin fyrtioåriga karriär har den svenska cellisten Torleif Thedéen (f. 1962) skördat lagrar i internationella cellotävlingar och uppmärksammats för sina många inspelningar. Han har gett recitaler och uppträtt som kammarmusiker och orkestersolist. Thedéen har konserterat med bland annat Royal Philharmonic Orchestra, Nederländernas, BBC:s, Dresdens och Londons filharmoniker, Berlins tyska symfoniorkester och Wiens symfoniorkester. Han har samarbetat med dirigenter som Paavo Berglund, Neeme Järvi, Paavo Järvi, Franz Welser-Möst, Kirill Petrenko, Gennadij Rozjdestvenskij, Esa-Pekka Salonen, Jukka-Pekka Saraste, Leif Segerstam, Mario Venzago och Osmo Vänskä. Thedéen har uppträtt i sådana välkända konsertsalar som Wigmore Hall i London, Carnegie Hall i New York, Philharmonie i Berlin och Concertgebouw i Amsterdam. Han har uppträtt på centrala internationella festivaler såsom Pragvåren och Verbier i Schweiz. Som kammarmusiker har han gästat bland annat Bath, Bordeaux, Kuhmo, Oslo, Schleswig-Holstein och Stavanger.

Thedéen har spelat in såväl cellokonserter som hör till stamrepertoaren som vår tids musik. Han har tilldelats bland annat Cannes Classical Award och Edison-priset, det senare år 2018 för inspelningen av Messiaens Kvartett för tidens ände som gjordes tillsammans med Martin Fröst, Lucas Debargue och Janine Jansen. BBC Music Magazine valde hans inspelning av Bachs solocellosviter till ”Månadens skiva”.

Thedéen arbetar som professor vid Norsk Musikkhøgskole i Oslo. Han är gästande professor vid Royal College of Music i London.

Simon Crawford-Phillips

Dirigent, pianist och kammarmusiker Simon Crawford-Phillips (f. 1976) arbetar som konstnärlig ledare för flera musikfestivaler och är känd som en förkämpe för vår tids musik. Crawford-Phillips är bosatt i Sverige, där han bildat familj. Sedan år 2017 är han Västerås Sinfoniettas chefdirigent och konstnärliga ledare. Han fortsätter i tjänsten fram till våren 2026.

Crawford-Phillips gästar orkestrar som dirigent och solist. Ibland leder han orkestern från pianot. Han uppträder nu för första gången med HSO. Crawford-Phillips har uppträtt med bland annat Stockholms kungliga filharmoniker, Sveriges radios symfoniorkester, Svenska kammarorkestern, BBC National Orchestra of Wales, English Chamber Orchestra, Scottish Chamber Orchestra, Zürichs kammarorkester, Neubrandenburgs filharmoniker och NHK-symfonikerna i Japan.

Crawford-Phillips gästar regelbundet betydande europeiska musikfestspel och konsertsalar såsom Verbier i Schweiz, Schleswig-Holstein i Tyskland, Edinburgh i Skottland och Wigmore Hall i London.

Crawford-Phillips har uppfört verk av bland annat Thomas Adès, Britta Byström, Steve Reich och Mark-Anthony Turnage. Av konstnärliga samarbetspartners vill han separat lyfta fram Colin Currie, Sofia Gubaidulina, Simon Holt, Pekka Kuusisto, Anthony Marwood, Colin Matthews, Phillip Moore, Truls Mørk, Michael Schade, Roman Simović och Torleif Thedéen.

Crawford-Phillips är lärare vid Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet samt leder mästarkurser. År 2010 utnämndes han till Fellow of the Royal Academy of Music.