Dirigentklassen

Sakari Oramo

I januari i år meddelade Sakari Oramo (f. 1965) på sin hemsida: ”Jag kommer att fortsätta som BBC:s symfoniorkesters och körs chefdirigent fram till första juli 2026. Då kommer jag att ha haft denna privilegierade tjänst i tretton års tid.”

2008–2021 arbetade Oramo som Stockholms kungliga filharmonikers chefdirigent och 2003-2012  som Radions symfoniorkesters chefdirigent. Båda orkestrarna har tilldelat Oramo hederstiteln hedersdirigent.

Till höjdpunkterna under säsongen 2022-23 hör bland annat tre framföranden av Magnus Lindbergs Accused med sopran Anu Komsi och Gürzenich-orkestern. Oramo gästdirigerar dessutom bland annat Berlins filharmonikers Karajan-akademi, Radions symfoniorkester, NDR Elbphilharmonie, Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia, Sveriges kungliga filharmoniker och Tjeckiens filharmoniker. I april gjorde Oramo och BBC:s symfoniorkester tillsammans med pianist Boris Gilburg och violinist Inmo Yang en Spanien-turné.

År 2020 inledde Oramo en femårig period som professor i orkester- och dirigentskolning vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi. Intervjuad av YLE i februari 2020 anmärkte han: ”Här finns unika instrument att arbeta med. I Europa kan man studera orkesterdirigering på flera intressanta platser. De kunde vara jämförbara med Helsingfors. Men utomlands bygger man vidare på det som i tiderna startade här i Helsingfors.” För unga dirigentelever är det inspirerande att undervisas av en maestro som regelbundet arbetar med världens ledande orkestrar.

https://sakarioramo.fi/
 

Joonas Ahonen

Joonas Ahonen (f. 1984) är en mångsidig pianist som bland annat spelat in Beethoven och Schubert på fortepiano, framfört Ligetis etyder i samband med en dansföreställning och uruppfört flera verk av vår tids tonsättare. Ahonen har tillhört Klangforum Wiens solistensemble sedan år 2011. Han spelar i Helsingfors-trion Rödberg som på periodinstrument framför musik från klassicismen och romantiken.

Av de senaste konsertsäsongernas solistiska höjdpunkter kan nämnas Unsuk Chins pianokonsert framförd tillsammans med Basel Sinfonietta, uruppförandet av Bernhard Ganders konsert - som är tillägnad Ahonen - tillsammans med SWR Symphonieorchester samt solorecital i Casa della Musica i Parma och Teatro Colón i Buenos Aires. I maj 2023 är Ahonen solist i Ligetis pianokonsert då Klangforum Wien framför verket på Prags vårfestival. Under det gångna året har han konserterat i Barbican Center i London tillsammans med sin duopartner, violinist Patricia Kopatchinskajan. I mars gjorde duon en turné i Japan.

Ahonen berättar att han blev intresserad av vår tids musik då han under tio år gammal besökte  Musikens tid-festivalen i Viitasaari. ”Mozart kändes på den tiden mycket tråkig”, har han berättat. ”Då jag var fjorton slet jag med att hitta något som tilltalade mig i klassisk och romantisk pianomusik.” Numera värdesätter han högt möjligheterna att få arbeta med musik från olika tidsperioder.

Ahonen studerade vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi under ledning av Tuija Hakkila och Liisa Pohjola. Han arbetar som pedagog vid konstuniversitetet i Graz.

https://joonasahonen.com/
​​​​​​​

Kapellmästarutbildning vid Sibelius-Akademin 

Kapellmästarutbildningen vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi är en av Finlands mest kända spetskunskapsområden och föremål för ständig förundran internationellt. Det som gör utbildningen känd och urskiljande är att de studerande varje vecka övar på att leda en orkester tillsammans med en riktig orkester. Kapellmästarutbildningen har uppfostrat ett stort antal internationellt kända kapellmästare, såsom Sakari Oramo, Susanna Mälkki, Esa-Pekka Salonen och Hannu Lintu. 
 

Anders Hillborg: Through Lost Landscapes

Anders Hillborg (f. 1954) är en av vår tids mest spelade nordiska tonsättare. Hans genombrott anses ha skett med körverket Mouyayoumia som framfördes av BBC Singers år 1984. I Finland noterades han senast år 1995 i och med Jag vill se min älskade komma från det vilda som han gjorde i samarbete med Eva Dahlgren. Verket var pinfärskt då det framfördes på Helsingfors festspel under ledning av Esa-Pekka Salonen. Senare har Salonen beställt och dirigerat även Dreaming River, Eleven Gates och Sirens. Andra kända verk är till exempel Liquid Marble, Cold Heat och klarinettkonserten Peacock Tales.

Som tonsättare undviker Hillborg inga stilar och genrer. I hans musik går man snabbt från en genre till en annan, eller låter dem klinga simultant - musiken går hit och dit som om en person med ADHD pressade knapparna på en fjärrkontroll. Men verken har trots detta en tydlig logik. Det ca 12 minuter långa orkesterstycket Through Lost Landscapes (2019) är beställt av Orquesta Sinfónica de Castilla y León, BBC:s symfoniorkester, Stockholms filharmoniker, Minnesotas orkester och Helsingfors stadsorkester. Detta är Hillborgs hittills mest massivt klingande verk.

Through Lost Landscapes är en mycket hillborgsk musik. Resan genom förlorade landskap startar med tre enorma ackord. Plötsligt hör vi jazz, sedan ett eteriskt skimmer, sedan återvänder vi till gigantiska ackord och slungas mot ett nytt kaos - men endast för en stund åt gången. Det är omöjligt att inte tolka verket som inspirerat av klimatförändringen. Gröna landskap hör till historien. Kanske de har brunnit upp eller krossats av de krafter som inledde kompositionen. Spöklika ekon av fågelsång och djurläten påminner om skogar och färggranna djungler som en gång var fyllda av liv.
 

Jouni Kaipainen: Pianokonsert op. 55

Jouni Kaipainen (1956–2015) var i ett par årtionden en av den finländska musikens viktigaste gestalter, inte endast som tonsättare utan som även pedagog och skribent. Han skrev hundratals långa och djuplodande verkpresentationer till konserters programblad. Texterna kunde ibland gå hit, än dit, och via associationer leda in på oväntade stigar. Den röda tråden gick dock aldrig förlorad. Även som tonsättare var Kaipainen som en vulkan som efter en lång period av slummer har ett möjligast synligt utbrott. Ibland uteblev förvisso eruptionen - alla verk blev inte färdiga inom utsatt tid. Exempelvis han sista symfoni (nr 4, Commedia för orkester, två sångsolister och manskör) framfördes i en ofullständig version år 2010. Symfonins slutliga 90 minuter långa version framfördes först år 2017.

Produktionens ryggrad utgörs av de tolv solokonserter Kaipainen skrev från och med år 1990. De kan sägas utgöra hans kanske mest bestående verk. I sina konserter tog Kaipainen fasta på det musikideal som han kring sekelskiftet hade utkristalliserat som ”nysinnlighet”. Tonspråket hade mycket få beröringspunkter med de radikala drag som hade präglat hans modernistiska 1980-talskompositioner.

Pianokonserten (1997) skrevs i ett för tonsättaren karaktäristiskt eruptivt ögonblick. Verket blev till jämsides med altviolinkonserten, och båda konserterna framfördes med endast ett par dagars mellanrum på Helsingfors Biennal. Där altviolinkonserten är intim och kammarmusikalisk är pianokonserten atletisk och historiemedveten. Som traditionen påbjuder innehåller verket tre satser och romantiska effekter. Pianolitteraturens stora namn kikar fram ur klangbruset. 

”Såklart eftersträvar alla ett eget, självständigt skrivsätt”, konstaterade Kaipainen, ”men det vore absurt att föreställa sig vara opåverkad av pianomusikens stora mästare. Även jag har låtit mig  påverkas av Mozart, Beethoven, Brahms, Chopin, Liszt, Rachmaninov, Debussy, Skrjabin, Ravel och Prokofjev. Men mina lösningar är mina egna och det är jag som bär ansvar för dem.”
 

Ernst Mielck: Symfoni f-moll

Under sitt korta liv hann finländaren Ernst Mielck (1877–1899) väcka beundran som både en skicklig pianist och en tonsättare som måhända var mera begåvad än självaste Sibelius. Mielck, som föddes i Viborg till en köpmanssläkt med tyska anor, bör dock inte uppfattas som ett underbarn. Han var sjuklig från starten, led av inlärningssvårigheter och startade sina musikstudier först då han var 10. Men redan fyra år senare sändes han till Berlin där han studerade piano och tog kompositionslektioner av självaste Max Bruch. Mielck började uppträda i både Helsingfors och Tyskland och var pianosolist med bland annat Berlins filharmoniker. En verklig kometkarriär klipptes av då Mielck våren 1899 plötsligt insjuknade i tuberkulos. Det största löftet i den finländska musikhistorien gravsattes i Locarno i Schweiz samma dag han skulle ha fyllt 22.

Mielck hann skriva ett tjugotal verk av vilka nästan hälften är för orkester och resten är sånger och kammarmusikkompositioner. Han hann inte mogna som tonsättare, men hans musik uppvisar stor talang vad gäller orkestrering och formsinne. Tonspråket är påverkat av framförallt romantiker såsom Mendelssohn, Schumann och Brahms. Detta gav upphov till även kritik: för samtiden framstod hans musik som ohjälpligt gammaldags.

År 1897 skrev Mielck sin korta tonsättarkarriärs viktigaste verk. Symfonin i f-moll, som anses vara den första finländska symfonin, uruppfördes redan samma oktober i Helsingfors under ledning av Robert Kajanus. Den framfördes av också Berlins filharmoniker. Om man inte visste bättre kunde man tro att detta 40 minuter långa verk i fyra satser kunde vara skrivet av Schumann. Musiken innehåller inga som helst sibelianska eller typiskt finländska tongångar. Verket har ibland kallats för Sagosymfonin eftersom det möjligen har att göra med H.C. Andersens saga Isjungfrun. Något av denna utgångspunkt går kanske att höra i den andra satsens sagoton. Den tredje satsen Andante cantabile är en sång utan ord. Finalen återvänder till den första satsens heroiska stämningar.