En bro över generationer

Felix Mendelssohn: Violinkonsert e-moll opus 64

År 1835 började Felix Mendelssohn (1809-1847) arbeta som dirigent för Gewandhaus-orkestern i Leipzig. Till orkesters nya konsertmästare valde han sin barndomsvän Ferdinand David. Sommaren 1838 meddelade Mendelssohn David i ett brev: ”Nästa vinter skulle jag vilja skriva åt dig en violinkonsert i e-moll. En sådan kretsar för tillfället ständigt runt i huvudet på mig och dess början lämnar mig bara inte ifred.” Verket fullbordades dock först år 1845. Violinkonserten uruppfördes i november samma år i Leipzig under ledning av Niels Gade. Solist var självfallet David, med vilken Mendelssohn i nära samarbete hade format solostämman.

Mottagandet var mycket entusiastiskt och verket är fortfarande ett av tonsättarens mest spelade. Violinkonserten har hängt med i repertoaren även under de perioder då Mendelssohns musik av antingen politiska eller estetiska skäl inte varit på modet. Solopartiet är utmanande och alla violinister med självrespekt har därför framfört verket minst en gång. För publiken är violinkonserten såpass välkänd att den brittiska musikforskaren Donald Francis Tovey en gång skämtade: ”Jag avundas den person som hör Mendelssohns konsert för första gången. Denne kommer att märka att verket, likt Hamlet, är fyllt av välkända citat.”

Mendelssohn uppfattas vanligen som en tonsättare som favoriserar klassiska och rätt självklara lösningar. Men violinkonserten, liksom flera av andra hans verk, har sina experimentella drag. Exempelvis den första satsens huvudtema presenteras till skillnad från traditionen av violinen, inte orkestern, och de två sista satserna spelas utan paus. 

Den första satsen Allegro molto appassionato öppnar med det berömda, uttrycksfulla huvudtemat. Satsen är skriven i sonatform och genomföringspartiet utgörs av solots omfattande kadens. Den andra satsen Andante är lyriskt sjungande. Finalen inleds med en kort introduktion Allegretto non troppo som sedan överraskande går över i ett muntert, kvickt Allegro molto vivace. 

Franz Schubert: Symfoni nr 8 C-dur ”Stora C-dur”

Franz Schuberts (1797–1828) C-dursymfoni (1826) omges av många myter. Man trodde att den hade fullbordats endast ett par månader före tonsättaren dog endast 31 år gammal, och man trodde också länge att den blivit Schuberts sista symfoni. Numera vet vi att Schubert började arbeta på symfonin redan sommaren 1825 och att partituret fullbordades året därpå. Vi vet också att Schubert kort före sin död nästan hann fullborda en symfoni till, i D-dur.

Dessutom vet vi att Schubert verkligen hann höra sin C-dursymfoni. I slutet av år 1827 organiserade Wiens musikvänners förening ett privat tillfälle för att spela igenom symfonin. Verket fick dock inget konsertframförande eftersom man menade att det en timme långa verket var alldeles för långt och för musikerna alldeles för utmanande.

Tio år efter Schuberts död besökte Robert Schumann föreningen och fick se symfonins partitur. Han tog med sig en kopia till Felix Mendelssohn som dirigerade uruppförandet i Leipzig i mars 1839. Verket fick ett entusiastiskt mottagande. Schumann skrev i sin recension: ”Över det hela vilar en fläkt av den romantik vi känner igen från Schuberts andra verk. Och denna himmelska längd! Hur uppfriskande är den inte! Medan man hos andra tonsättare ofta är rädd för att bli besviken då man hör att inspirationen försvann är detta inte fallet då det gäller Schubert.”

Symfonin har fått titeln ”Stora C-dur” endast för att den inte skall blandas samman med en av Schubert år 1818 komponerad symfoni som också går i C-dur (”Lilla C-dur”). ”Stora C-dur” har tidigare framförts som symfoni nr 9, men Neue Schubert-Ausgabe rekommenderar att ordningstalet är 8.

Från och med början av 1820-talet visste Schubert att han var dödssjuk. Detta går att höra i hans musik i vilken stor skönhet växlar med melankoli. C-dursymfonin har mörka ögonblick i framförallt den långsamma satsen som drivs till en ångestladdad höjdpunkt. Men de övriga satserna har en understruket optimistisk ton, och verket avslutas i ljusa och livsbejakande tecken.

María Dueñas 

María Dueñas (f. 2002) är en spansk violinist. Hon har vunnit första pris i flera internationella violintävlingar, bland annat Menuhin-tävlingen år 2021. 2021–2023 var hon den brittiska BBC Radio 3-kanalens New Generation Artist. Dueñas är intresserad av att även komponera och har blivit belönad i en tävling för unga tonsättare.

Dueñas har gästat flera betydande orkestrar i Europa och Förenta Staterna. Av dessa kan nämnas Accademia di Santa Cecilia, Bambergs symfoniker, Deutsche Kammerphilharmonie Bremen, Dresdens filharmoniker, Europas kammarorkester, Frankrikes radios filharmoniker, Göteborgs symfoniker, Litauens nationella symfoniorkester, Luxemburgs filharmoniker, Luzerns symfoniorkester, Métropolitain-orkestern i Montreal, Monte Carlos filharmoniker, NDR Elbphilharmonie-orkestern, Oslo filharmoniker, Philadelphias orkester, Pittsburghs symfoniorkester, San Fransiscos symfoniorkester, Spaniens nationalorkester, Staatskapelle Berlin, Sveriges radios symfoniorkester och Tonhalle-orkestern i Zürich.

Till höjdpunkterna i konsertsäsongen 2024–2025 hör debuterna med Dresdens stadsorkester och Philharmonia Orchestra i London. Dessutom gästar Dueñas på nytt Philadelphias orkester, Pittsburghs symfoniorkester och Staatskapelle Berlin. Hon uppträder som solist med även italienska Orchestra Sinfonica Nazionale della RAI och Helsingfors stadsorkester.

Dueñas var sju år gammal då hon inledde sina konservatoriestudier i Granada. Tack vare ett stipendium kunde hon år 2014 börja studera vid Carl Maria von Weber-musikhögskolan i Dresden. 2016 flyttade hon till Österrike för att studera vid Musik und Kunst Privatuniversität der Stadt Wien (MUK) och Universität für Musik und darstellende Kunst Graz (KUG). Hennes lärarinna har i flera års tid varit professor Boris Kuschnir.

Marek Janowski

Dirigent Marek Janowski (f. 1939) är en av den tyska musiktraditionens stora mästare. Han är internationellt uppskattad för sina tolkningar av musik av framförallt Brahms, Bruckner, Hindemith, Richard Strauss, Wagner och Andra Wienskolans tonsättare. Från och med 1990-talet har Janowski fokuserat på den tyska symfonirepertoaren.

I topporkestrarnas krets har Janowski ett gott rykte, och han samarbetar regelbundet med bland annat Berlins filharmoniker, Chicagos symfoniorkester, Frankrikes radios filharmoniker, National Symphony Orchestra i Washington, NDR Elbphilharmonie-orkestern, NHK-symfoniorkestern i Tokyo, Orchestre de la Suisse Romande i Schweiz, Oslo filharmoniker, San Fransiscos symfoniorkester, Tonhalle-orkestern i Zürich och WDR-orkestern i Wien. Janowski är berömd för även sin omfattande diskografi i vilken man finner man bland annat en legendarisk version av Wagners Ring, gjord i samarbete med Dresdens stadsorkester.

Janowski har arbetat som Dresdens filharmoniska orkesters chefdirigent och konstnärliga ledare i två omgångar, 2019–2023 och 2001–2003. 2002–2016 var han Tysklands äldsta radioorkesters, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlins (RSB) konstnärliga ledare. 2000–2005 var han Monte Carlos filharmonikers musikaliska ledare.

Janowski föddes i Warszawa. Då andra världskriget bröt ut flyttade han med sin mor till Tyskland där han fick sin skolning. Han arbetade som assisterande dirigent tills han fick en tjänst som konstnärlig ledare i först i Freiburg (1973–75) och sedan Dortmund (1975–79).

Under konsertsäsongen 2024–25 debuterar Marek Janowski med bland annat New Yorks filharmoniker och dirigerar Helsingfors stadsorkester i En bro över generationer-konserten.